Rättvisa
Josefsson tipsade nyss om veckans nyhet. Killen som vunnit fem raka Wimbeldon-titlar är ute efter våra kalsonger och trosor.
På www.bjornborg.com/en/Missions kan man läsa om en kampanj som går ut på att man skickar in sina använda - bromsspår absolut inget hinder - underkläder till en representant för Björn Borg . I retur får man en rabattkupong värd 5 Euro per inskickat intimplagg.
Anledningen till att bidragen gärna får vara lite slabbiga är att alla inkomna kallingar och trosor sedermera ska överlämnas till den krigsherre (engelska ordet Warmonger som det står i den engelska kampanjen är roligare) som vinner den omröstning som finns på sidan.
Nu leder George W före Fidel Castro. Jag finner det beklämmande att min favorit inte ens finns med bland Top 5.
Jag ser det framför mig. Vansinnet lyser ur President Mugabes gulvita ögonvitor när han grävt sig ur lasset som en skickligt dold grävskopa öst över honom under en av hans skogspromenader. Mugges favoritsyssler är ju som bekant lugna promenader, förtryck och gömma olika saker under sin läpp och så får utvald undersåte gissa saken (och den som gissar fel...).
På en utav hans gigantiska glasögonkalmar har just det paret fillingar som jag skickat in fastnat. Inför otaliga tvteam svär en svettig Mugge att någon ska fan få fan för det här. Det hela slutar med att 1) för att aldrig bli påmind om förnedringen förbjuder Mugge alla invånare i Zimbabwe att bära underkläder 2) många, många västerlänningar har erhållit 5 Euro rabatt på sina kalsonger och trosor.
Det kallar jag global rättvisa.
Tony
Nu har det uppdagats att Kroatien fick hjälp med tändvätskan - av en engelsman. SVT Text skriver om att operasångaren Tony Henry hade lite svårt med ord och uttal när han innan matchstart framförde den kroatiska nationalsången på dess originalspråk.
Tony råkade få till ett uttal som gjorde att ett könsord uppstod vilket nog var ganska oväntat, och sannolikt också ökade aggen gentemot landet England från kroatiskt håll. Det kan ju vara lite känsligt, när man blandar in kuken i motståndarlagets fina, fina nationalhymn.
I stället för "Du vet, min kära, hur vi älskar dina berg" chansade Tony lite och fick till raden "Min kära, en penis och ett berg".
Scott Carsons kassa målvaktspel och Tonys penispottpuri får nog ses som huvudorsak till debacklet. Tråkigt att inte England är med i EM, men kul att Tony råkade sjunga penis. Historien blir nog också lite roligare just för att Tony heter Tony och inget annat.
Det känns som om apor och könsorgan varit väl framträdande i bloggen den senaste tiden. Jag vet ju att mamma kollar in på sidan ibland och jag tror, men jag kan ha fel, att hon helst skulle läsa om annat.
Mamma: egentligen vill jag skriva om grejer som:
¤ att det är både ekonomiskt och trivsamt att göra sin egen sylt (och inte minst saft)
¤ att det är synd att svampsäsongen är slut
¤ och visst är det lite tråkigt att det är så mörkt ute (men då får man ju som gott är mer tid över för att läsa bra böcker).
Men det finns så väldigt många apor och könorgan därute. Och de verkar alltså samarbeta för att ta över mitt tänkande.
Heja Tony.
Nicke
Till min stora förvåning, och förgrymmelse, har jag upptäckt att den tecknade lilla apan har tagit plats i mitt hjärta. Jag viftar vanligtvis irriterat bort figurer som ska vara gulliga. Mumintrollen ska eldas ihjäl, Nalle Puh ser jag gärna i ett syrabad tillsammans med svinet Nasse och inte ens Lilleskutt skulle undkomma ett yxmord om det var upp till mig. Men Nicke Nyfiken är alltså otroligt gullig.
När Nicke hamnar i besvärliga situationer och gnyr och får hängmun tycker jag verkligen synd om honom. Trots att man vet att det ordnar sig till slut blir jag lite ledsen när Nicke blir förtvivlad över att ha hamnat i trubbel. Sedan när Nicke exempelvis samlat ihop alla kaniner han råkat släppa ut ur buren* och blir glad igen, då blir jag också glad.
Jag vet att det är oroväckande att min topp tre-lista på bra tvprogram just ser ut så här:
1. Plus (typiskt program för pensionärer och ekonomiskt lagda småbarnsfamiljer)
2. Deal Or No Deal (Martin Timell som programledare, det säger egentligen allt)
3. Nicke Nyfiken (tecknat för rätt små barn om busig och gullig apa)
Men allt står inte rätt till i Nickes värld. Trots att Mannen Med Den Gula Hatten till synes verkar snäll med Nicke är jag klart orolig. Man får nämligen aldrig se vad som händer i hans lägenhet om nätterna.
Mannen Med Den Gula hatten verkar ha ett dunkelt förflutet. Till att börja med är det underligt att han aldrig uppger sitt namn. Och han verkar inte ha kontakt med några kvinnor. Däremot kan han när som helst ringa upp ett barn som heter Bill och ser ut att vara 11-12 år och be om hjälp för att i nästa avsnitt få påhälsning av Rick i ungefär samma åldersgrupp. Jag förstår inte riktigt hans relation till dessa barn.
Jag sticker inte under stol med att jag misstänker att Mannen Med Den Gula Hatten tar på Nicke på ett otillbörligt sätt när kamerorna inte är närvarande. Jag tycker mig ibland se ett visst vemod i Nickes ögon, som nog inte borde finnas hos en oskyldig liten apa.
Ett drömavsnitt vore ett när Nicke gör uppror mot Mannen Med Den Gula Hatten. Kanske slår ned honom, säljer hans gula bil och sticker till Sverige för pengarna. Han skulle lätt få bli en redaktionsapa här på kontoret. Stoppa in Robbans hår i faxen, ta över luren när telefonförsäljarna ringer, sätta upp Mannen Med Den Gula hatten på vår Rättshaverilista** och mycket annat.
Du är välkommen Nicke!
* intill Mannen Med Den Gula Hattens lantställe bor en granne som har kaniner som Nicke bara får klappa under överseende av grannen, men Nicke är ju inte den lydigaste eller smidigaste apan i klassen
** Christoffer har tagit initiativ till en ombytlig doktirn där folk och fä listas som på något sätt bidrar till en sämre värld, ofta (men inte alltid) kopplat till vårt arbete.
Nicke Nyfiken sänds på SVT1 måndagar kl 18.00
Osmakligt
Det här med känslor är en historia för sig. När jag gick till kneget i dag projicerade jag en bild av den Trocadero som låg på kylning i jobbkylen. Vattnet i munnen visste knappt sina gränser. Väl på plats blev jag bestört över det faktum att Trocaderon var borta.
Det slog mig att jag under gårdagen gett bort den till Christoffer. Jag hade köpt två för att ha en Trocaderobuffert och i mitt överdåd råkade jag vifta bort ena flaskan. Upptäckten träffade rakt i bröstet. Ledsen, det är den bästa beskrivningen av känslan jag kände och i viss mån fortfarande känner (är bakistung i dag och en kyld Trocadero skulle göra hela skillnaden).
Poängen är att man de flesta dagar möts av nyheten att xx och i bland till och med xxx människor har mist livet i exempelvis Irak på grund av allehanda upptåg. Man registrerar men jag tror att det är många fler än jag som inte känner så mycket. Faktum är att avsaknaden av den iskalla Trocaderon tog bra mycket hårdare än nyheterna om alla människor som mördats i exempelvis Irak.
Mycket talar för att alla illdåd i Irak är mer värda att känna sig ledsen över än min tillfälliga brist på Trocadero. Min intellektuella avdelning flaggar ivrigt för att det är på det viset, men känslorna hänger alltså inte riktigt med. Osmakligt, men människan är ju ofta fantastiskt osmaklig när det gäller både ditten och datten (att någon kommit på uttrycket "ditten och datten" och att det används är ett fullgott exempel på människans osmaklighet).
Emilio Suarez Trashorras, och en del av hans polare, bekräftar vidare mänsklighetens fäbless för det sämsta. I rusningstrafiken den 11 mars 2004 dödade han med ett följe islamistlirare 191 människor i sprängdåd mot Madrids tågtrafik. Över 1 000 pers spikades upp på skadelistan. I går föll Emilios och de andras domar. Tre pers, däribland Emilio, åkte dit på 40 000 års fängelse vardera.
40 jävla 000 år. Jag ser framför mig Emilio i fängelsets cafeteria.
Medfånge: Tja. Vad sitter du inne för då?
Emilio (som gör en långsam, cirkulerande rörelse med fingret på kaffekoppens kant): Mördade ett gäng dårå...
Medfånge: Aj fan. Ett gäng, säger du. Hur många?
Emilio: Etthundranittioen, om man räknar.
Medfånge: Shit! Varför?
Emilio: De skulle åka tåg dårå...
Medfånge. Vilka as. Vad fick du för straff?
Emilio: Fyrtiotusen år.
Medfånge: Aj fan. Hur känns det?
Emilio: Jävligt segt.
Medfånge: Du, jag funtar på att tjacka en till Trocadero. Ska du ha nåt?
Emilio: Nä, det är lugnt.
***
Dagens, till och med årets, ord: oligark.
I motsats till aristokraterna härskar ofta oligarkerna i skymundan. Oligarkin har starka inslag av kriminalitet. Oligarki, ofta förknippat med Ryssland, har en slöja av demokrati över sig där politikerna själva äger stora delar av ett företag, alternativt är mutade eller skrämda till lydnad.
