Julmys

Nu i juletider har jag märkt att det dyker upp en hel del tveksam reklam, främst på TV 4.

Tidningskungen kör hårt med "För henne: Elle. För honom: Allt Om Historia.". Ja, för kvinnor skiter väl helt i historia. De är fullt upptagna med modé, smink och att banta.

Amy Diamond promotar en julskiva med den sämsta mimningen på ett tag.

Värst är dock Charlotte Perellis julplatta "Rimfrostjul". Jag ryser av obehag varje gång hon sjunger "...hör bjällrorna ringa och pling-pling-plinga". Och den reklamen sänds jämt.

McDonalds hävdar att de har årets julklapp. Det är presentkort på McDonalds till ett värde av 30 till 2000 kr. Välj själv hur fet och äcklig dina nära och kära ska bli.

Djurgåtor

När man har semester kan man bland annat snickra på lite kluriga djurgåtor.

Den som gissar flest rätt kommer att vinna något:

1. Detta fyrbenta afrikanska djur vill flyga rakt, utan luftkonster.
2. Djüret växer på svenska och säger därefter ja på ryska.
3. Denna variant av en djurart har egen flygplats i USA.
4. Denna fisk gillar en viss sort av knark.
5. Djuret har stenkoll på det här med löner och anställningsvillkor.
6. Detta djur är bäst på både ekonomi och att leverera paket.
7. Vilket djur med människokoppling är bäst på att hålla tiden?


Anstöt

Cirka sjutusen svenskar ansöker varje år om att få byta namn. PRV har som uppgift att skydda befolkningen mot varianter som kan väcka anstöt. Därför har Brunstgnägg fått avslag. Däremot fick Trollälven och Vindhjärta bifall.

Hörrni, anställda på PRV - Trollälven och Vindhjärta väcker visst anstöt!

Jag känner mig inte helt trygg i ett samhälle där folk som självmant valt sådana vederstyggliga lajvarnamn springer omkring fritt.

Kan man överklaga tro? Och vars ska man vända sig? Herr Drakflöjt på PRV lär ju vifta bort både mejl och telefonsamtal i ärendet.

Pest eller kolera

Händelserik vecka i Zimbabwe, som drabbats av stora problem med kolera. Först går Robert Mugabe ut och hävdar att koleran är omhändetagen. Dagen därpå meddelar någon jag tror är utrikesministern att Mugabes uttalande var ett skämt, eller möjligen sarkasm. I själva verket är det England som ligger bakom koleran. Biologisk stridsföring, ett led i Englands strävan efter att återerövra Zimbabwe, menar han.

Självfallet, britterna måste vara jättepepp på att överta ett land i totalt förfall. Finns inget bättre när man är mitt uppe i en ekonomisk tokkris än att kavla upp ärmarna, dra söderut och hugga tag i en arbetslöshet på runt åttio procent och en inflation som måste framkalla ändlösa skrattanfall för den som tycker inflation är det roligaste. För ett par dagar sedan började det tryckas tvåmiljardersedlar. En miljard Zimbabwedollar växlas till cirka elva spänn. För någon månad sedan kostade en limpa motsvarande etthundrasjutton kronor. Det blir cirka tio pajasmiljarder. För en limpa.

Kan inget tvspelsföretag göra ett tvspel där man är Robert Mugabe? Glida runt och bete sig, göra orimliga uttalanden, skissa på verklighetsflykt, avslöja otänkbara konspirationer, blänka. All avans av försäljningen kan gå till bekämpning av Zimbabwes inflation. Eller till bekämpning av Englands superhemliga militära avdelning som sprider kolera.

2008 - Årets Döing/Försnillare

Indonesiens diktator Mohamed Suharto dog vid en ålder av 86 bast. Suharto, som styrde världens största muslimska land mellan 1966 och 1998, var en av Asiens mest blodbesudlade diktatorer.

Under hans styre upplevde Indonesien visserligen en snabb ekonomisk utveckling, men framför allt var det familjen Suharto själv som gottade sig. Utredningar efter Suhartos avgång kom fram till att han försnillat i runda slängar 270 miljarder kronor.

Man måste respektera storhetsvansinnet hos en man som försnillar 100 miljarder, och ändå inte på långa vägar har för avsikt att nöja sig och anse försnillningen vara i mål.


Mohamed Suharto (R.I.P)


2008 - Årets Rymning

Sveriges enda tryffelgris, Carmen, rymde från sin gård i Skåne. Ägarna efterlyste en gris som enligt signalementet var ett och ett halvt år gammal och var stor som en motorcykel.


Carmen sprang hemifrån på lördagen. Sedan dess sågs hon åtminstone en gång, i en villaträdgård en mil söder om Höör. Där välte hon upp en gräsmatta och åt lite av några pioner. Efter att de boende hade klappat Carmen och pratat lite med henne, vandrade hon vidare.


Ägarna uppgav att Carmen, trots sin storlek, var både tam och sällskaplig, lystrade till sitt namn och tyckte om att bli kliad.


Fyra dagar senare var den dramatiska rymningen över.

- En man hade sett bökspår i vägen, så gick de ner och hittade henne i skogen, sa matte Christina Claesson till Aftonbladet.


Hon tror att Carmen gav sig av eftersom grishonan var brunstig och förmodligen letade efter, och kanske också hittade, en partner.

Peter Harrysson har inte uttalat sig om vad han hade för sig under denna vecka.


Carmen - Sveriges enda tryffelsvin


Recension: Gud, lukt och henne

Annica har sett "Gud, lukt och henne". Här är hennes recension:



Eftersom jag redan rekat skådeplatsen för filmen, den mycket brokiga Hagabion, försöker jag mig på att anamma en genreuniform inför mitt högtidliga besök. Det förefaller finnas två huvudtyper av utstyrslar för kulturella kvinnor. Den första och mest framträdande är givetvis kulturdraken.

Kulturdraken är över fyrtio, lite för tjock och med grånat alternativt hennafärgat hår. Hon bär fladdriga byxor och sjal, inte sällan i senapsnyans. Smycken i något knasigt material, såsom trä eller gjutjärn och röda kulturbrillor. Hon är relativt utåtagerande och dundrar runt till olika sällskap och pratar högljutt om saker som är ”härliga” och ”skapande”. Kulturdraksskepnaden verkar anammas efter livskriser, såsom klimakteriet, skilsmässa och/eller när barnen blivit vuxna.

 Den andra kulturella kvinnotypen som figurerar i sammanhanget kallar jag Weekday-rebellen. Weekday-rebellen är någonstans över tjugosträcket. Hon bär ironiskt höga och fula byxor eller kjol, överdimensionerade glasögon (oftast med vanligt fönsterglas) och en liten väskrem löper snett över den lite för smala kroppen. Någon hängig men oheligt dyr t-shirt eller skjorta avslöjar ofta frånvaron av tillbörligt bystplagg. Kort frisyr utan färg och makeupen varierar från obefintlig till överanvändning av rött, smuligt läppstift. Tänk Simon/Simone eller en svensk idealbild av Frankrike så är du hemma.

Weekday-rebellskapet brukar medföra ett bubblande intresse för indiepop, handarbete och strökurser inom humaniora på universitetet. Weekday-rebellen är introvert och sval. Som den hängivna reporter jag är, söker jag ur dessa två kvinnotyper alliera mig estetiskt. Jag beslutar mig för att tillämpa frisyren kulturknut, vilken kan bäras av både kulturdraken och Weekday-rebellen. Till det matchar jag ett allt för rött läppstift som får mig att likna en blandning mellan en sydeuropeisk hemmafru och en mentalsjuk lösdriverska. Kronan på verket blir en sjal som min vän Emma stickat.

Sagt och gjort. Jag försöker komma i stämning med ett ölglas av lådvinet Ill Conte och snacksar på torkade persikor – det uppenbart mest kulturella av skafferiets potentiella tilltugg. Då jag inte äger några klassiska eller operaskivor, vilket annars vore ett självklart val, höftar jag med Tiamats ”Wildhoney” och tittar på UR.

På vägen till Hagabion släntrar jag nedför Haga Nygata. Precis som Hagabion har detta stråk en gång varit en plats för alkisar, hustrumisshandlare och prostituerade i samhällets nedre skikt, men har sedermera kommit att befolkas av rika herreklassmänniskor som använder avskummens begravningsplats för att känna sig härligt konstnärliga och bohemiska. På en strökurs i humaniora skulle man troligen svänga sig med ordet gentrifiering.

Efter att ännu en gång ha viskat ”Gud, lukt och henne” i biljettkassan, dock med rödmålade läppar denna kväll, och försäkrat mig om att Weekday-rebellen vid insläppet inte tänker förleda mig in på fel föreställning ytterligare en gång, sitter jag i min bulliga lilla stol och väntar. Runtomkring figurerar en stor kvot kvinnor, mestadels väninnor som pratade högt om härliga saker. Jag snappar upp orden ”radikalfeminism”, ”förtryck” och ”julbord” från kulturdrakarna närmast.

Undantagna från den nattsvettiga kvinnosamlingen är en ensam baskerman med handen på hakan, två killar som bevisar att Weekday-rebellen är könsöverskridande, och ett rart gammalt pansjopar bakom mig. Detta pansjopar har säkerligen hängt på Hagabion sedan det var en riktig bio och inte ett pseudokulturellt museum, och går troligen hit för att förgylla den icke arbetsföra tillvaron. De har gamla men varma täckjackor och strukna finbyxor, söta frisyrer (hon rullat/han vattenkammat) och sitter jättelångt fram på sina stolar. Kanske både till följd av inkontinens och att det är spännande att gå på föreställning.

Filmen sätter igång och den är precis lika vidrig som man föreställer sig. Regina Lund har en vansinnigt ful, lila hårläggning och givetvis för rött läppstift. Hon serverar mat till Gunilla Röör, vars karaktär fladdrar runt och uppfyller alla parametrar i en kulturdrakes Blutsaft-smakande värld. Finna insikt och förkovran i Indien, uttrycka sitt sinnliga (världens kanske mest vidriga ord) jag i konstinstallationer… kort och gott allt man kan hitta på för att kompensera sjunkande östrogennivåer och tilltagande skäggväxt.

Filmen handlar alltså inte alls om ”vanliga människor och det osynliga” som regissörskan vill, utan om larviga, sinnessvaga prettosjälar och det alltför uppenbara. Publiken på en autonom biograf ger sig själva ett mycket större uttrycksutrymme än normala biobesökare, märker jag. Det kommenteras, skrattas neurotiskt, suckas och stönas. Uppenbarligen vill man förmedla sin inlevelse till sina allierade och därmed visa sig värdig sammanhanget.

Behållningen i hela detta spektrum av jobbiga känslodemonstrationer blir det rara pansjoparet. Troligen är farbrorn lite dement, kanske i pannloben, varpå tanten måste tolka. Eller så vill tanten bara sälla sig till den kommenterade skaran. Eller så är hon också dement. Hur det än är så sitter hon och säger exakt vad hon ser på skärmen. Exempelvis ”Han har kavaj” eller ”hästen” när en sådan visas. Detta är naturligtvis, på alla sätt, mycket mer poetiskt och suggestivt än hela filmen och alla som ser den någonsin kan drömma om att bli.

Slutsatsen blir att staten borde dra in allt som kan ge vita medelklasskvinnor ytterligare en anledning att förnedra sig och i stället satsa på kulturbidrag till dementa.

Gud, lukt och henne i siffror: Sinnlighet [4] Störighet [9] Värdelöshet [8] Regina Lund [5] Som symptom på allt som är fel med Sverige [7]
ANNICA HEDBRANT

Outbreak of evil

Den svenska polisen är ena riktiga soffpotatisar. En genomsnittspolis här löser tre brott per år. Nyligen blev en vän till en vän brutalt misshandlad och kunde till och med visa bild på en av förövarna. "Hm, sorry, men jag kan inte se att vi kan göra så mycket utan bättre ledtrådar" gäspade arbetsnarkomanerna i blått.

Se och lär av den iranska snuten. Den kan minsann dra igång rejäla operationer utan att någon ens kommit till skada. I går haffades 49 personer i en räd mot västerländskt kulturellt inflytande och "satanistiska kläder".

Cradle Of Filth-tröjor är ju sjukt fula och omoraliska, tänker man. Men så tar nyheten en lite oväntad riktning.

Bland de gripna fanns män med cowboyboots och kvinnor med tajta byxor.

C-o-w-b-o-y-b-o-o-t-s.

Jo, för fan. Iran tillämpar strikta islamiska klädregler, och västerländsk stil ses som ett hot mot landets kultur och värderingar. Bärare av västerländska kläder får varningar eller böter.

-Vissa vet inte vilken kultur de härmar. De sätter på sig kläder som har formgetts av fiender till vårt land, sade polischefen i staden Qaemshahr i samband med gripandena.

(Hittade tyvärr ingen bootsbild på satanist Röstlund Jonsson)

Idiit och kriminell

2008 - Årets Black Metal-kram

Från: Rodrigo Tabarez <black_infernum_death@hotmail.com>

Datum: må 24 nov 2008 19.49.44 GMT+01:00

Till: <mail@closeupmagazine.net>

Ämne: cd promo "SACER"

HAIL PEOPLE CLOSEUPMAGAZINE, GOOD THEM STORY I AM OF ARGENTINA, I HAVE A BAND... WE MAKE BLACK METAL, I LEAVE THE SPACE THEM, THUS CHECK...HTTP://WWW.MYSPACE.COM/SACERBLACKMETAL..

WE ALREADY HAVE A DEMO RECORDED OF YEAR 2007 FROM THANK YOU VERY MUCH A HUG FROM ARGENTINA....RODRIGO...


2008 - Årets Sammanträffande

Ett och annat buskigt ögonbryn höjdes i brittiska underhuset då en motion som föreslog att kyrkan och staten ska skiljas åt hade fått diarienummer 666.
- Det verkar som om Herrens eller Djävulens vägar äro outgrundliga. Det är otroligt att en motion som den här av en slump skulle ha fått det här numret, konstaterade en av undertecknarna, liberaldemokraten Bob Russell.


2008 - Årets Kukskalle

Fick nyss in en prenumerationsbeställning till:

Anton Leirnes
Kulfångsgatan 18
136 67 Haninge


Killen fanns redan i registret och har fått tidningen hela året skickad till:

Anton Leirnes
Kukfångsgatan 18

136 67 Haninge


Styvt att K och L ligger bredvid varandra på tangentbordet. Då kan det bli lite fel. Klantigt av mig.


2008 - Årets Glasklara Mejl





2008 - Årets Skolfoto (retro)

Sångaren och gitarristen Mikael "Cab" Castervall var metal to the bone redan i... vad kan det vara, fjärde klass kanske.


Alla som missat hans grymma thrash metal-akt (tyvärr nedlagd) Hypnosia ska genast bekanta sig med den: http://www.myspace.com/hypnosiathrash


Filmrecensenterna

Jonathan missköter sitt förtroendeuppdrag som filmrecensent. Det var över en månad sedan jag skickade dvdfilmen "Mimmi och Molle i fjällen" till honom och ännu är ingen text inskickad.

Mitt val föll därför på reporter Annica när det var dags att kolla in om den där nya, svenska biorullen "Gud, lukt och henne" är något att ha.

Följande hände, enligt Annica:

Ja, alltså när jag skulle se "Gud, lukt och henne" igår. Jag anlände till den autonoma biografen efter vidtagna rituella åtgärder för att fullfölja mitt uppdrag. Jag glider igenom lokalen självsäkert, alla tycker att jag är häftig.

Jag kommer fram till en kulturmupp som river biljetten och frågar galant den inte helt ovärldsliga frågan "vilken salong?". Muppen visar in mig i salong 2 där jag sätter mig och börjar njuta av mitt blandsnask.

Fyrtio minuter senare börjar jag fatta att jag borde ha ätit snasket i lokalen intill. Jag har nämligen suttit på den övertydliga afghanistanterrorskildringen "Buddha föll av skam" och väntat på att Regina Lunda ska dyka upp. Kanske, tänkte jag, är det en sådan där konstnärlig film där livsöden visas var för sig och flätas samman. Den innehöll gud och henne, men lukten var svårplacerad.

Nu satt jag och förstod att jag tvångssåg en annan prettofilm. Min vilja att inte visa mig ointelligent och trångsynt hade låst mig på denna plats, precis som när jag en gång åt en hel spaghettimåltid i Helsingör med sked för jag trodde att danskarna gjorde så när det endast låg en sked på bordet. Runt mig gräts det och stönades av filmens tyngd. Som tur var den kort, så precis när jag banat en flyktväg mellan baskrarna rullade eftertexterna.  

Jag gör ett nytt försök till att se den planerade filmen i morgon. Bra var att det var billigt på bion, bara femtio spänn per ångeststund, så jag kan gå fel minst en gång till för pengen jag fick. Det värsta är att jag nu YTTERLIGARE en gång måste viska "Gud, lukt och henne" i biljettkassan.

2008 - Årets Fröken

Tro det eller ej, men det har faktiskt hänt en del saker av ringa relevans under året som jag hittills inte tagit upp i bloggen* Därför tänker jag gräva i lite gamla nyheter och annat och med ojämna mellanrum pytsa ut fram till och med årsskiftet.

Bland annat kommer jag att utse Årets Sammanträffande, Årets Rymning, Årets Döing och Årets Atlet.


Men jag börjar med Årets Fröken:


När barnen på en förskola i Alingsås hade djuret katt som tema fick de först titta på film och sedan bjöd fröken småttingarna att smaka på samma mat som katter äter. Den företagsamma fröknen hällde upp både torrfoder och konserverad mat och flera av barnen smakade. Sedan blev det ett fasligt liv.

En mamma berättade i Rix FM:s morgonprogram att hon blev oerhört arg och kommunens barn- och ungdomschef talade om "synnerligen dåligt omdöme". Men inget barn som smakade av kattkäket ska ha blivit sjukt, uppger TT.


Man kan bara spekulera i huruvida frökens redovisning om djuret lejon nu kommer att läggas i malpåsen. Först film, sen trängs barnen runt ett färskt gassellkadaver. "Det räcker åt alla och tänkt inte på bordsskick. Vi samlas kring trädgårdsslangen sen".


* Relevans påstår sig Krille vara kompatibel med, så är ni sugen på sådan svartkonst kan ni ju hänga på hans blogg. Exempel på relevans ska tydligen vara att man fullkomligt skiter i vilka SVT-nyhetsmannen Richard Palm och hans mustasch är.


RSS 2.0