granvik

"M/S Vaccina" ser mer ut som en smålyxig yatch än något som ska föreställa en vaccinbåt. Den ligger förtöjd ett trettiotal meter bredvid kajen där man anländer när man åker över från Söder till Hammarby Sjöstad för att äta på Max.

Mitt och Jonathans intresse för denna båt har växt sig allt starkare. "Öppenskylten" vädras ogenerat dagarna i ända, men ingen av oss har någonsin sett någon kliva varje sig på eller av båten. Uteslutningsmetoden lämnar inte många andra alternativ än att där råder nattlig verksamhet. Och vad gör man på natten? Man handlar med narkotika eller flitiga kinesbarn och så bedriver man olika grader av sekt.

Mycket riktigt. När jag såg båten efter det att mörkret lagt sig för ett par veckor sedan skymtade jag två figurer som skyndade iland från båten. Jonathan häpnade över min iaktagelse och förra veckan, efter ett Maxbesök, togs allt till sin spets.

Följande inträffar: Det är bara minuter kvar tills passagerarfärjan ska anlända. Jonathan föreslår att vi helt sonika ska spatsera ombord på den mystiska båten. För att kolla läget. "Aldrig, du är tokig" utbrister jag. Dock är jag lugn, för jag vet ju att min vän/kollega/get bara skämtar. "Nej, kom igen. Vi går ombord och tar reda på vad de sysslar med därinne.".

Det gungar lätt när vi klivit ombord och med trevande steg tar vi oss till de spegelglasförsedda skutdörrarna vid båtens akter. Jonathan tar sats och skjuter bestämt upp dörren och kliver nedför ett par trappsteg.

Två medelålders kvinnor möter våra uppspärrade blickar. Är de förvånade över att se oss döljer de det väl. Man skulle säkert kunna beskriva deras vardagliga ansikten som ofarliga. Jag skulle kalla dem iskalla.

Ett tecken på nervositet är att man pratar för fort. Jonathan skyndar sig igenom en lång mening som går ut på att vi alltid undrat vad som händer här inne på båten och att vi passade på att kolla läget nu när han ändå ska ta vaccin mot fästingar (vilket han i själva verket inte alls ska göra, tbe och borelia rockar).

Kvinnorna ber oss att skjuta igen dörren som står på glänt. Begränsad flyktväg. Hm, helt klart inte ett bra system, tänker Jonathan, som mumlar "Eh... det behövs väl inte. Vi ska snart gå" till svar. För att jävlas med Jonathan nickar jag åt Blair Witch ett och två, varpå jag drar igen dörren bakom oss.

Jonathan ser sig omkring i den stilrent inredda kajutan. Ber om en brorschyr som står i ett ställ.

"Du ska vaccinera dig" ("Nu tänker vi droga ned er") säger en av kvinnorna.

"Jag hinner inte nu. Båten går strax" ("Jag vill inte dö") piper Jonathan.

"Ingen fara. Det går på ett kick. Kavla upp pärmen bara" ("Det är ingen idé att göra motstånd. Vi har er fast, muhahaha") svarar den andra kvinnan.

"Jag tar brorschyren nu och kommer tillbaka..." ("Fan, måste vinna tid.")

"Visst, ta den här" ("Söta små lammungar. Låt oss leka med dem.")

"Men... alltså, vi måste verkligen gå nu" ("Må det bära eller brista - nu rusar vi mot utgången!")

***

Uppenbarligen överlevde vi och kan berätta om det som hände. Men vi sätter aldrig vår fot på "M/S Vaccina" igen.


http://www.vaccindirekt.nu/

Plats: overheadrummet på Liljedahls Mejeri

Närvarande: hela järngänget samlat

Mötets huvudpunkt: hur ska vi lansera vår tyskproducerade grekiska yoghurt i Sverige?

Ordföranden klubbar i gång mötet. Chefen för utvecklingsavdelningen är ivrig. Rättar till slipsen, harklar sig lätt och ställer sig upp: "För det första behöver vi en bild på en riktig, riktigt gammal människa. Gärna en tant."

De andra deltagarna nickar i samförstånd.

Utvecklingschefen känner vind i ryggen och fortsätter: "Ni vet de där ryska farbröderna som frontade Kefirförpackningar på åttiotalet. Jag har redan talat med deras farmor. Förvisso är hennes arvode skyhögt, men ni ska se hennes leende. Fullständigt obekymrat. Typ: Ja, jag har löständer. And I like it! Ät yoghurt."

VD:n höjer bestämt högerhanden. Först tror alla kring bordet att det är det obligatoriska torsdagsheilandet som satts igång en kvart för tidigt. Sedan förstår de att den viktige mannen har något att tillägga. Alla blir knäpptysta.

"Bra tänkt. Men en sak förstår jag inte. Som konsument undrar jag om yoghurten är god? Att äta."

Utvecklingschefen: "Det är den. Men om du vill skriver vi dit att den är god att äta, så att det inte uppstår något missförstånd".

VD:n sätter sig, lutar sig förnöjt tillbaka: "Bra, bra. Förpackningen är ju ändå en liten hink."

Du är något stort på spåret. Erika måste vara praktikant. Eller en amatörspråkvårdare som, tillsammans med hennes kille Ola Karlsson (kombinerad militär och amatörspråkvårdare), stormat språkrådet och nu håller rådet som gisslan.

Galenskapen bokstavligt rinner ur munnen på paret när det sitter och besvarar fråga efter fråga medan det bakbundna rådet förtvivlat ser på. En missad punkt där, ett könsord för mycket där.

Följande svar anlände nämligen när Jonathan mejlade in frågan "Kan man böja rädd efter t-ord, alltså ett rätt barn?". Skulle det verkliga Språkrådet langa in ordet kåt i sitt svar? Ska vi ringa polisen?

Svar från "Språkrådet": "I teorin borde rädd kunna böjas så, men man brukar aldrig göra det. Man använder ett annat ord eller skriver om det hela, t.ex. ett skrämt barn.

Man brukar också tveka inför t-formerna av pryd, vred, fadd, flat, kåt och lat, trots att det går utmärkt med blött, fett, tätt och vått. Samma motvilja finns mot t-formerna av flerstaviga adjektiv på -id: gravid, frigid, likvid, morbid, stupid, timid, rigid, paranoid, valid och mongoloid, förutom vid solid, där solitt går utmärkt.

Ur ett språkvårdsperspektiv finns inget att anmärka på former som rätt och morbitt. Det är bara så att ingen använder dem.

Vänlig hälsning
Ola Karlsson, språkvårdare
------------------------------------------
Språkrådet
Box 20057
104 60 Stockholm
08-442 42 00
[email protected]
www.språkrådet.se
------------------------------------------
Språkrådet ska följa och främja språkens
utveckling i Sverige. Rådet är en del av
språkmyndigheten Institutet för språk och
folkminnen."

Varje seriös redaktion som sitter i den brinnande deadlinebåten bör ödsla bort en halv eftermiddag med att dividera språkregler.

Ämnet är syftningsfel.

På ena sidan har vi herr Konstapel Führer (aka Martin) som langar fram följande mening: "I mitt högra ekar chefredaktör Robban Becirovics auktoritära stämma som degraderar mig till redaktionell spottkopp på grund av utebliven artikel."

Meningen är hämtad från Jannatis Millencolin-artikeln i kommande numret. Uppdraget: finn ett fel.

Redaktionskollega Christoffer och jag ser direkt att ordet "öra" ska in efter ordet "högra".

- Haha. Shit, det såg jag inte ens för jag fastnade för att själva syftningen är fel, svarar Martin.

Jag och Christoffer synar meningen igen men hittar inget syftningsfel. Vi börjar nästan gråta och skriver tillbaka något i stil med att vi tänker sluta, omskola oss till killar som förvarar och lagar clownnäsor på cirkus.

Facit: syftningsfelet är att det är Robban - och inte Robbans stämma - som degraderar Jannati till redaktionär spottkopp. Robban kan degradera någon. Robbans stämma kan inte göra det.

När jag och Christoffer presenterade meningen för Robban hittade han syftningsfelet. På en sekund.

Christoffer förstår resonemanget. Jag gör också det men jag hävdar att en stämma, under vissa extrema omständigheter, faktiskt kan degradera någon. Christoffer mejlar syftningsfelsjouren (aka Spårkrådet) men de har tyvärr bara akuttid fram till tolv.

Här är mitt senario som förväntas fälla Martin och ge mig en medalj i språk-vm:

Robban jobbar i Thailand och ringer Jannati. Det är nåt knas med linjen så det Robban säger fördröjs med fem sekunder. Robban får tyvärr en hjärtattack direkt efter han uttalat degraderingen. När degraderingen når Jannatis öra via telefonluren är robban död. Blir det då inte så att det är stämman som degraderar Jannati? Robban är ju död. Han kan inte degradera någon. 
Det enda som kan kräva att Jannati tillträder som spottkopp i det läget är Robbans stämma, som kämpar sig fram genom ledningar, luft, fåglar och Gud vet vad.

Pelle Sandstrak är aktuell med boken "Mr Tourette och jag". I TV4:s morgonprogram berättade han lite om sin barndom där tourettes syndrom (vilket rymmer så mycket mer än svordomar) gjorde sig konstant påmind.

Det flög ofta passagerarflygplan över området i Nordnorge där Pelle bodde. En av Pelles tvångstankar var att han, varje gång det kom ett plan, var tvungen att ta av sig skorna och arrangera dem som flygplan med snörena utdragna längs sidorna likt vingar. Om inte Pelle gjorde denna ritual skulle planet störta och alla människor ombord skulle omkomma.

Problemet, som Pelle såg det, var inte att planet skulle störta. Kruxet var att han var helt säker på att lokaltidningen skulle fatta att kraschen ägde rum till följd av att han inte tagit av sig skorna och fått dem att se ut som flygplan. Det hela skulle resultera i, för honom, mycket ofördelaktiga löpsedlar.

"Mr Tourette och jag" åker direkt upp på måste-läsa-listan.