granvik

Scenario: du är en färgad tjej/kille/get och känner att det är dags att röra på dig och ditt bohag. Efter att grundligt ha sonderat Sveriges terräng står det klart att det bara finns ett ställe där du verkligen skulle känna dig hemma.

Negerbyn.

När Tobbe avslöjade att han i sin yrkesutövning som ambulansförare hade blåst förbi byn Negerbyn i Dalarna trodde jag honom nästan direkt (negerbyar är fan inget man skämtar om). Efter att ha kollat med bland annat både hitta.se och Eniro Gula Sidorna står det klart att min vän mycket riktigt talade sanning.

Man kan ana att uppslutningen kommer att vara i det närmaste total när Svartby bränner av premiärspelningen på sin kommande Sverigeturné på nämnda ort...

I min jakt på sanningen dök det upp en ny, fin liten by: Rövhålet (också den belägen i Dalarna). Ett perfekt ställe att slutförvara Peter Harrysson.

Tänk dig att spendera tre dygn utan mat i totalt mörker i en iskall, två kvm trång cell som kryllar av insekter, avföring och kräka. Ditt sällskap består av ett par luttrade pundarbolivianer, varav den ena bryter ihop och toklipar över tanken på att de - och du själv - antagligen ska flyttas till det beryktade fängelset San Pedro. Uppenbarligen bör du genast omvärdera det aktuella helveteshålet och klassa din nuvarande situation som en någorlunda trivsam spaupplevelse.

"El choco" av Marcus Lutteman är en i sanning magnifik, verklighetsbaserad, berättelse om Jonas från Kungälv som åkte till Bolivia för att träffa coola knarkkungar och smuggla ett par väskor kokain för att styra upp sina skulder. På flygplatsen blev det dock hand på axel och raka spåret till ovan beskrivna skolådecell.

När den blonde svensken så gjorde entré på San Pedro skakade vakten på huvudet och sa "Jag är ledsen min vän, men jag tror inte du kommer att överleva här inne".

Pja, det fanns ju en del minst sagt störda lirare innanför murarna. Eller vad ägs om följande axplock:

Guarayo som, i raden av män han mördat, kan räkna in sin egen tvillingbror. Guarayo stack honom i halsen vid fängelsets grind mitt framför poliser, besökare och andra fångar.

Pedro Garcia, en tandlös man i fyrtiofemårsåldern som kunde det här med att röka knark; marijuana, base, crack, kokain och hemlagade örtblandningar. Han valde bort att ha säng i sin cell för att få plats med ett femtiotal mariujanaplantor. Hans rika familj skickade varje dag en låda med lyxig mat (fina frukter, biffsteker med mera). Pedro gav en del till sin hund, resten sålde han och köpte knark för alla pengar.

Pedro hade en fin humor och var känd för att sätta upp små lappar på sin dörr, exempelvis "Stör inte på natten med razzior eller dylikt, för då sover jag och vill inte bli väckt". Han var intresserad av svartkonst och ristade gärna in besvärjelser på de andra fångarnas dörrar. En dag tog han hundens bajs och smetade in det på bankiren Roberto Landivars dörr.

I bland tog Pedro på sig en stor trenchcoat och fyllde den med knivar, puntas (ett storts stickvapen som är vanligt på fängelset), träpåkar och andra vapen. Sedan gick han runt en hel dag inne på avdelningen, medan de andra fångarna försökte hålla sig ur vägen.

Nästan alla tyckte att fängelset var ett helvete. Pedro däremot, ansåg att San Pedro var ett kanonställe.

Poma, som verktygmördade sin fru inne i cellen (fruar/barn - flera hundra till antalet - bodde inne på San Pedro tillsammans med deras män/pappor). Poma slog frun i huvudet med en hammare, sedan borrade han henne i ansiktet tills hon dog. Därpå tog han fogsvanen och försökte såga av sin egen hals. När det misslyckades satt han borrmasiknen mot pannan. Borren gick inte ända genom skallbenet, men huden vreds med runt borren så att hans ansiktet blev helt förvrängt.

När kropparna, som rann av blod och hjärnsubstans, bars ut kom parets två pojkar i tio- och femtonårsåldern och skrek efter mamma och pappa.

Otroligt nog överlevde Poma, som till och med hämtade sig så snabbt att han orkade göra tummen upp mot de andra fångarna när han bars ut genom grinden.

Men hans dåd var föga poppis, så när han återvände från sjukhuset efter någon månad blev verktygsmördaren Poma misshandlad av styckmördaren Gutierrez. Gutierrez hade tidigare styckat en polis och slängt upp delarna på sitt hustak medan han funderade var han skulle dumpa slafset. När han sedan hade stuvat in delarna i bakluckan på bilen och var på väg för att göra sig av med dem stoppades han av polisen för att han hade en trasig framlyckta. Det hela slutade med att polis genomsökte bil och hittade nedmonterad polis.

Jonas skulle senare också tvingas in i en fyskisk batalj med Gutierrez.

"El choco" ger även en inblick i Bolivias politiska historia, präglad av kaos och korruption. Och Sydamerikas omfattande narkotikahandel synas i sömmarna.

Meco var vid 25 års ålder en fattig taxichaffis i Santa Cruz. Efter ett erbjudande började han köra knark i stället för människor. Enligt egen utsago smugglade Meco till en början bara små mängder, inte mer än femtio kilo kokain åt gången. Klassa knark värt cirka femtio miljoner på gatan i Sverige för småpotatis...

Några år senare hade Meco lyxvillor, helikoptrar och så mycket dollarsedlar att han fyllde lador med dem. Det hände att stora volymer sedlar fuktskadades och började mögla - buntvis med kontanter eldades helt enkelt upp för att hindra spridningen av fukten i ladorna.

Ytterligare ett gäng år senare var den forne knarkkungen fängelsepräst på San Pedro.

"El choco", en given kandidat till Årets Läsupplevelse 2008, får 5 av 5 i betyg.