granvik

Inte för allt smör i Småland skulle jag kunna nämna mer än en In Flames-låt. Av den anledningen blev jag minst sagt förvånad när redaktör Granvik skickade mig till Gröna Lund för att recensera.

Den 15 500 man starka publiken kan inte få nog av In Flames, det märks tydligast på killen (geten. Red/Anm.) som spenderar hela konserten med att stå med ryggen vänd mot bandet, blunda och spela luftgitarr. Från min lätt elitistiska position uppe på någon sorts VIP-pedestal (hydda. Red/Anm) tittar jag ut över publikhavet och slås av två saker: In Flames-fansen är aningen snyggare än den genomsnittliga hårdrockspubliken, och jag frågar mig samtidigt, vad gör jag här?

Bandet gör en mastig entre till okänd låt ("Cloud connected" är klart okänd. Red/Anm), mastig för att baskaggens dunkande i introt cyklar tandem med fyrverkeripjäserna placerade under ljusriggen. Att smälla smällare har jag lärt mig är lite av In Flames signum, något de ser till att fortsätta med även under Gröna Lund-gigget.

Anders Fridén pepprar publiken med sin gnälliga (growl?)-sång och kärnfysikerna i första raden verkar mystiskt nog känna igen låtarna. Framåt femte eller sjätte låten från okänt album spänner bandet musklerna genom att dra på refrängen i text via LED-lamporna som utgör backdrop. Det hela känns mycket 2008 och Daft Punkskt/Kanye Westskt. Vid vissa tillfällen väntar jag på att en av gitaristerna, som ser lite ut som djävulen (inte Jesper Strömblad, utan den okände killen. Red/Anm), ska dra på sig en svart hjälm och börja stampa takten till "Harder, better, faster, stronger". Detta händer dock inte, men tydligt är att hårdrocken anno 2008 är ganska snygg och välkoreograferad.

Tyvärr är det så pass ljust ute att den snygga inramningen inte kommer till sin fulla rätt, något som leder till att jag måste ta en till öl och fokusera på musiken istället för att virra bort mig i LED-lampornas drömland.

Mot slutet av spelningen spelar bandet en låt som går ganska fort och spetsas till lite extra av att sångaren skriker lite. Ganska exakt som låten innan. Och den innan det också. Så helt plötsligt var det slut, och publiken kan inte förstå det. De vill att In Flames Gröna Lund-spelning ska vara för evigt. Det vill inte jag eftersom inga av låtarna ger mig särskilt mycket.

Det är tajt och välgjort, men inte särskilt engagerande. Ungefär som en fjäril.
JONATHAN TAYLOR

(Nästa recensionsuppdrag för Jonathan Taylor Fisk: Kiss på Stadion)