granvik

Så var det äntligen dags för Annicas rapport från Grabbpoesin på Stadsbiblioteket:

Med blandade känslor glider jag i kvällens outfit och alterego: den kulturella white trash-vampen. Ett svart fodral träs på, med för synlig röd bh under. Ett fult rött lackskärp, tigerstrumpbyxor och röda lackskor. Blå ögonskugga och en buskig kulturknut.


På spårvagnen in till stan möts jag av fängslade/äcklade blickar och känner att flertalet lokaltrafikanter troligen inte ser skillnad på en kulturell vamp och en gängse prostituerad. Lyckan är dock gjord när jag finner segregerad poesi på spårvagnssätet framför mig. Jag beslutar mig sedermera för att integrera dessa ord i min egen dikt för kvällen.

Klockan är 17.23 när jag anländer till arenan. För tidigt för att infinna sig, men precis i tid för en förberedande rökig whisky på ett manligt/kulturellt ställe. Jag väljer teaterbarens högborgerliga säte för ändamålet. Redan i baren blir jag avslöjad som av låg kulturell rang. Jag glider belevat fram till en bräseradlax-korpulent kvinna i strikt serveringsdress och ber om en rökig whisky.

- Alla våra whiskysorter är rökiga, snäser hon.

- Jaha men ge mig den rökigaste då, matchar jag.

- Det går inte att säga så, de är rökiga på olika sätt, biter hon tillbaka.

- Ge mig vad som helst då, muttrar jag och ligger därmed på finkulturell rygg med blottad strupe.

Kvinnan häller upp något skotskt med en triumfant snäsig min och jag går och sätter mig. Whiskyn sticker i ögonen och smakar som en finsk tjärpastill.


Jag börjar författa min grabbpoetiska dikt. Till min stora glädje finner jag Napalm Deaths spellista från Birmingham-giget förra helgen i mitt anteckningsblock och bakar in två låttitlar i spårvagnslyriken:

"Fallacy dominion

No homo gubbe med liten balle

Angered

You suffer

Hihi

Åsna

Time to cross the fire now!"

Klockan är 17:53 och det är hög tid att släntra ner till kvällens höjdpunkt. Vid ingången till biblioteket står Johan Pollnow och röker. Jag blir lite pirrig i magen. Han är givetvis mindre än vad man tänker sig.

På tredje våningen bland lyriken sitter ett trettiotal toviga bohemer och peppar lågmält. Jag lyfter in en stol bland dem och försöker förtränga en dålig smak i munnen. Det luktar en blandning mellan salami och myskig herrdoft. Många män är faktiskt på plats. De kramas och säger "Tja Jonas" och dylika saker.

Jag noterar att den sedvanliga manliga ryggdunken kommer först mot slutet av kramarna, inte i en inledande fas av omfamningen som den gör i mer traditionellt manliga, ickepoetiska sammanhang. Grabbpoesins stilkod kan sammanfattas i delvis uppknäppta farfarströjor, rufsigt hår och kulturbrillor.

Framför mig sitter en lång, blond man med ett förväntansfullt ansiktsuttryck. Han bär karaktären av en myskristen barfotahunk och jag förstår snart att han är grabbpoeten Pontus - först ut att läsa.


En mustaschman vänder sig mot Pontus och frågar om han inte ska gå upp till den lilla scenen, som utgörs av en minimal friyta och några bokhyllor med ett snett plyschskynke som dekoration.

- Fan vad stealth att sitta i publiken och läsa, vräker mustaschen ur sig.

- Ja, jag tänker ofta det, säger Pontus och går fram till "scenen".

Pontus dikter är tragiska ordsamlingar om, som jag förstår det, kroppsliga organ, naturen och hans flickväns oro inför att bära hans barn.

Bästa citat "Bortom universums bukhinna rasar stjärnbränder".

Pollnow är i detta skede mer än lovligt nervös. Han är näste man att bemästra hörnan och han stryker konstant sin tjocka kalufs åt pannans ena sida. Han ser ut som en rar typ-A poet i sin illasittande huntandsmönstrade kavaj, sina urtvättade ungkarlsbyxor och uppsnofsade arbetarkängor. Han går fram och börjar med att dricka jättemycket vatten. Sedan följer en serie av dikter som alla är inspirerade av Pollnows resa i Indien, "mellan Calcutta och Nepal" för att vara mer exakt.


För oss som tagit del av ypperliga "Undulaten" blir prosan en besvikelse. Den är trist och rentav småhipp på sina ställen, med ord som "brillorna".

Bästa citat: "Han slickar i sig deras frisyr"

Åhörarna kommenterar grabbpoeternas verk med lätet "mmm" vilket tycks igenkännande/instämmande men förefaller helt ologiskt då inget som läses upp är konkret, väsentligt eller i närheten av substansfullt. Många sitter med sina huvuden nedböjda mellan knäna. Jag försöker gissa om de gråter eller sover men finner inget egentligt svar.

I detta skede börjar jag faktiskt ifrågasätta mitt eget existensberättigande och den dåliga smaken i munnen är omöjlig att ignorera. Jag inser att min utklädnad och mitt uppdrag inte i närheten räcker för att berättiga min närvaro i lokalen. Jag kan känna min självaktning lösas upp i molekyler. Men precis när jag banat en mental flyktväg mellan stolarna och de tjorviga frisyrerna hörs plonkanden i glas, mänskliga ylanden och ihåliga trummor bakom bokhyllorna. Hela helvetet skrider in.

Jag kan inte med ord beskriva det som sedan spelar upp sig framför mig. Jag vet inte om jag ens skulle kunna rekonstruera det med sådana där terapidockor för barn som blivit utsatta för övergrepp. Som tur är hade jag med mig en kamera.

Sug på citatet "En igelkotts skräckdans - upprörda ljud. Framtiden knycklar ihop sig över våra sår" och titta på kortet nedan.


För er som fortfarande vill att jag ska integrera mig med poesimännen efter detta; far åt helvete. Jag manövrerade mig kallsvattig därifrån, köpte en massiv portion mos på närmsta grillkök och gick hem och skakade i soffan.

ANNICA HEDBRANT

En bekant beställde en spansk gatuhund för några år sedan. På bilden hade den sett supersöt ut. När Beso väl anlände till sin svenska ägare visade han upp jordens underbett. Den lille vovven såg inte riktigt klok ut. Att annullera beställningen hade säkert gått, men har man verkligen hjärta att göra det? Nej, Beso accepterades så som han var.

Ungefär samma dilemma råkar jag och Jonathan utför då vi slutligen, vid 15-tiden, står och trycker näsorna mot glaset vid Willy Ohlssons köttdisk i Östermalms Saluhall.

Det började osa katt redan en halvtimme innan. Jag var sen och ringde Jonathan för att meddela detta. Jonathan befann sig redan inne i Saluhallen med uppsikt över Willys stånd. Nervöst berättade han att en av de anställda stod och bjussade en stor klase barn på korv. En klar säkerhetsrisk. Man vill ju inte ha en massa snoriga, skräniga barn i närheten av vårt guldkött.

Småfolket skingras och vi kan slutligen inspektera guldköttet. Första intrycket blir fasansfullt. Där, bland mörkröda t-bensstekar och saftiga biffar ligger en härsken bit kött som består av minst femtio procent gulvit fett med små inslag av grönt. En skylt talar om att denna mögelhärd är det beryktade guldköttet. Vi tror knappt våra ögon.

Jonathan blir livrädd och vägrar erkänna för Willy att han har förbeställt detta allt annat än för ögat tilltalande bit djur. I stället säger han svävande att vi funderar lite på det där guldköttet men ska det verkligen se så där fult ut? Och varför är det nästan mer fett än kött?

- Ja, alltså, vi skär ju bort lite av möglet och så, säger Willy stramt.

Panik i lägret. Vi måste ha rådslag om detta, piper vi och tar ett par steg tillbaka. En kund handlar entrecoten som mörats i fyra veckor (guldköttet har alltså hängt dubbel så lång tid) och påpekar för oss att det är fantastsikt bra. Och fyraveckorsbiten ser helt sjukt god ut. Inge mögel, lagom med fett och köttet är så där perfekt rött att det nästan lyser. Och den kostar 545 kr/kg och är alltså hälften så dyr som guldköttet.

Jonathan föreslår att vi ska backa. Vi är trots allt icke redo för Willys guldkött. Bättre att kliva in på köttet som ser aptitligt ut. Jag stretar emot för det känns som ett svidande nederlag. Vi måste prata med Willy igen. Han måste få oss att förstå.

Willy och hans anställda förklarar att just den här laddningen guldkött är det bästa på år och dar. I en kör säger de att det ser sanslöst bra ut. Men de inser att vi är så förtvivlade att ingenting biter. Varpå Willy rekommenderar fyraveckors åt oss. Någonstans här växer vårt förnuft och vi enas om att acceptera det förbeställda guldköttet som det är.

- Va, har ni beställt alltså? säger Willy med höjda ögonbryn.

Ja, Jonathan, svarar Jonathan.

- Hm, Taylor.

Willy ger oss en uppgiven blick innan han hämtar vårt paket som vi byter till oss mot 690 spänn.

Vilka nötter beställer guldkött - som just denna vecka dessutom blev nästan orimligt lyckat - och sedan mörkar och står och velar vid disken i en kvart? Svar: två amatörer från södra delarna av stan.

Tyvärr finns inget bildmaterial innifrån Saluhallen eftersom vi var alltför skärrade. När man är mitt uppe i skräcken är att föreviga den det sista man har i tankarna.

Nästa instans är ostdisken och därefter lyckas ett riktigt grönsaksproffs kränga en avokado, några tomater, en knippe sallad, en knippe sparris och en hög bönor till oss för tvåhundra spänn. Jonathan börjar skratta högt och hjärtligt när prislappen tillkännages.


Handlingen avklarad.

I det här läget börjar obehagskänslorna blekna. I stället tar nyfikenheten över och på väg hem funderar vi på hur våra bitar guldkött kommer att se ut. Visst måste de ha putsat våra bitar bra så att de består av i alla fall sjuttio procent kött? Hur kommer de att lukta? Och framför allt, hur kommer guldköttet att smaka?


Wow, blir vår reaktion vid första mötet med vårt guldkött. Underbar marmorering. Fett i rimlig proportion. De där nästan svarta fläckarna ser spännande ut.


Blixtfoto på marmoreringen

När vi undersöker bitarna närmare känner vi glädje. Ytan är alldeles fet och mustig och härlig. Doften är fräsch och diskret. Men vi upptäcker att den ena biten väger tjugo, kanske till och med trettio, gram mer än den andra. Vi bestämmer oss för att spela Googlebingo om saken. Efter en rafflande femsetare som varar i över två timmar står Jonathan som segrare.


Tillagningen kan börja


Cirka en minut på varje sida i ett superhett grilljärn


Jonathan insisterar på att jag ska posera vid stekningen. "Böj dig närmare spisen" uppmanar han. Här känner jag mig upprymd och stolt. Lite förvånande, med tanke på att min hårman faktiskt brinner.


Brinnande hår i närbild

När jag upptäcker att mitt hår står i lågor är första tanken inte hur det ska gå med frisyren. Däremot blir jag livrädd att köttet infekterats med bränt hår. Det var min bit som var närmast olycksplatsen och förtvivlat plockar jag bort rester av bränd kalufs från min guldköttsbit. Kommer detta att påverka smaken?


Det är med förväntansfulla miner vi sätter oss till bords.


Min bit


Jonathans bit


Snittyta min bit


Snittyta Jonathans bit

Efter första tuggan faller vi i princip ned på knä och tackar Willy för allt han gjort. Köttet har en fullständigt underbar smak (helt utan inslag av bränt hår, tack och lov). Veckans Affärer beskrev smaken som hedonisk. Den lust och njutning som guldköttet bjuder på kan tveklöst betraktas som tillvarons värde och mål.

Vi fick det beskrivet för oss att skillnaden mellan fyraveckors och åttaveckors hängmörad entrecote inte ligger i mörheten, utan i smaken. Guldkött är mört, det ska sägas, men aningen mindre mört än vi hade väntat oss. Det smälter inte i munnen utan har ett, som jag tycker, tilltalande tuggmotstånd. Det är smaken som är grejen. Sofistikerat nötaktig, vackert djurisk och fantastiskt fyllig. Fettet har en läcker ton av gräddkola.

Tveklöst delar vi ut varsin tia i betyg till Willys Guldkött. Vette tusan om det är värt 1 100 kr/kg, men dan efter snackar vi om att starta en guldköttsfond. Jonathan är till och med inne på att sälja organ eller begå brott för att få råd med mer guldkött. Det får man nog ta med en nypa salt, liksom smskonversationen vi hade dagen innan hämtningen av Willys guldkött:

Jonathan: Farsan säger att vi kan låna hans gjutjärnspanna.
Jag: Bra! Hälsa pappa att vi kan strunta i att diska den om han vill. Så att arom och fibrer av guldköttet stannar i pannan.

Jonathan: Ungefär som att du och jag aldrig mer ska bajsa efter lördag?
Jag: Mja, jag hade ju tänkt bajsa men givetvis äta guldbajset sen. Fast det säger man ju inte. Eller det kan man ju säga men då som att man skojar. Jag skojade när jag skrev att jag tänker käka guldbajset.

Jonathan: Skämtar du nu?
Jag: Du vet svaret på den frågan. Om du känner efter.

Jonathan: Ja. Nej.

Som en reaktion på finanskrisen har middagsklubben, det vill säga jag och Jonathan, beställt en bit guldkött av Willy Ohlsson på Östermalmshallen.

Så här lät det under reseacharbetet, som utfördes via telefon:

Jonathan: Jo, vi tänkte detta till den andra helgen i februari och undrar om man måste förbeställa det?
Willy: Ah, guldköttet. Det är elit. De flesta säger att det är bättre än japansk Kobebiff. Ring på tisdag om ni är redo!
Jonathan: Så vad kliver denna guldklimp lös på?
Willy: 1100 kr/kilo.
Jonathan: Ha ha, gör det?
Willy: Åh jo, det gör det.

Det dröjer inte lång tid innan Jonathan kommer dragandes med orimligheter via mejl. Han skriver saker som "Inom helt enormt sekretessbelagda parenteser hälsar Sandström att hans hängmörade entrecote kliver in på endast 699 kr/kilot".

Självklart får Sandström, som häckar bland alla fotbollshuliganer och förtappade konstnärssjälar som raglar runt på Söderhallarna, behålla sitt slaktavfall.

600 gram guldkött avhämtas på lördag.

Dock är vi lite oroliga. Hur transporterar man denna värdefulla last? Bygga om en attachéväska till kylväska? Och ska man välja IF eller Trygg Hansa när det gäller att försäkra köttstycket? Och vart ligger nödutgångarna i Östermalmshallen? Bra att veta om det mot förmodan börja brinna mellan det att vi fått köttet och nått utgången, så att den ena av oss kan försöka spärra av vägen och hindra folk från att rädda sig så att de inte är i vägen när den andre av oss räddar köttet.

Det vore höjden av förolämpning om en påse pulverbearnaise befinner sig inom en radie av en kilometer när köttet tillagas och äts. Min närbutik Time är jag stammis hos så de ser nog inget problem i att hälla ut befintligt pulver och tillfälligt ta bort biprodukten ur sortimentet. Men är Ica och Konsum en bit ned på gatan lika tillmötesgående?

Det har stötts och blötts hur vi ska inmundiga Willys guldkött, som torrhängs i tre veckor för att sedan rullas i talg och därefter hängs i ytterligare fyra veckor. Ett tips från Veckans Affärer lyder: Grilla en halvkilosbit hårt på ytan, och låt sedan köttet gå färdigt i 170-grader varm ugn, till cirka femtio graders innertemperatur. Låt vila i tio minuter i folie. Servera i tvärskurna skivor med smält smör och flingsalt. Inga andra tillbehör.

Vi hade ursprungligen tänkt hemmalagade pommes och egenslungad bearnaise plus en tomatsallad. Men det där med "inga andra tillbehör" låter kraftfullt.