granvik

Joe känner sig manad att annonsera för sin fantastiskt sprakande show. På min blogg. Lämpligheten vet knappt vad den ska säga, den bara är. Undrar du varför, läs här.

David Jannati saknar en Degradead-länk och i väntan på den recenserade han mig i stället, på följande vis:

"Artist: Jonas Granvik
Titel: 'Jonas Granvik'
Bolag (Distro): Labero (Santino Throws)

Sedan debuten 1975 har Jonas utvecklats i stadig takt med varje släpp och uppvisar i dag en mognad som artist, såväl som en bibehållen vilja att experimentera med sitt uttryck. Efter storhetsperioden som höll i sig mellan mitten av nittiotalet fram till början av det nya millenniet verkade krutet ha börjat torka, men med sin senaste giv gör hårfagret alla tvivlare till troende.

Jonas Granvik anno 2009 är en helhetsupplevelse som sömlöst sammanfogar intellektuella sviter med fysisk attraktion och underfundigt nonsens. I ena stunden behandlas diktaturer med bitska analyser och i nästa ägnas all fokus åt apor. Det är i förmågan att ta sig an sin omvärld med passion, vare sig denna grundar sig i fascination eller avsky, som Jonas finner sin styrka.

Med starka kort som 'Gå på cynisk utflykt i Fjärilshuset tillsammans med Josefsson' och 'Spela TRIBAL INK under dj-pass utan att vara ironisk' bevisar den Stockholmsassimilerade Falugossen att han kan ta ut svängarna även med små medel. Med det inte sagt att den bombastiska och orkestrala Jonas inte gör sig påmind, variationen är påtaglig. 
Det enda som saknas i dagsläget är en mer avskalad framtoning, en formtopp av den skamlöshet som i dagsläget bara antyds. I framtiden vill jag se en naken Jonas Granvik, som blottar även de hemligaste sidor vi hittills bara kunnat gissa oss till. [8]

DAVID JANNATI"

Man tackar för den för mig (snudd på alldeles för) fördelaktiga analysen. Jag förstår och respekterar önskan om mer nakenhet. Dock har min ambition hela tiden varit att hålla en rätt grund nivå här på bloggen, för att inte riskera drunkningsolyckor bland annat.

Ett par fel bara:
födelseåret är 1974
Jag har aldrig spelat Tribal Ink, på eller av dj-pass, utan ironi (att ha Christoffers blogg som källa för verklighetsförankrad information är som att skriva en uppsats om atomklyveri med "Scooby Doo och mysteriet med den gula spökhästen" som enda underlag).

SVT Text kliver in och levererar årets nyhet:
"En mysig utflykt i Kapstaden med omgivning kan ta en ände med förskräckelse. Regionens babianer har börjat kapa bilar för att komma åt besökarnas medhavda läckerheter.

En grupp amerikaner blev varse detta i helgen. Samtidigt som barnen klappade apor vid vägkanten hoppade ett annat babiangäng in i bilen och plockade åt sig mat.

Naturskyddsgrupper planerar nu ett babiantoppmöte för att lösa problemet innan någon människa eller apa kommer till skada."


Babian (när den som en avledande manöver låter barn klappa den)


Babian (när den rånar bilar på gottegott)

Annat aprelaterat här på bloggen:
Indiska apsvin

Nicke Nyfiken blir rövknullad

Äta apa

Shariaapan

Kamrat Carlsson bjussar på ett filmtips. Nog verkar "Feast of the goat" mycket lovande:

"Såg en skitbra seriös dramafilm i går med Isabella Rossellini, 'Feast of the goat', om diktatorn Rafael Leónidas 'The Goat' Trujillos  skräckvälde i Dom Republiken.

Fastnade för ett klockrent citat.

Diktatorn är förbannad efter ett möte och ber sina medarbetare att dra åt helvete. Sedan vrålar 70-åringen, som tidigare tagit en 14-årig oskuld:

- I need a piece of ass tonight!

Äcklig hallick kommer springande:

- I know just the one: a sweet sixteen.

Diktatorn blänger surt på honom:

- I don't fucking care if she's 16, 25 or a goat! A hole is a hole!"



***
Träffade en snubbe på Broder Tuck i lördags som jag tydligen sålde ett exemplar av Metalwire (mitt gamla fanzine) till på Motala Metalfest för kanske åtta år sedan. Han hade en bild från tillfället. Här är vi, som unga upplagor av de människor/getter vi är i dag:

Vart ska man börja? Med att Joe Labero egentligen heter Bengt. Eller med att hans trollkonster är lika häpnadsväckande som en ficklampa. Nä, vi börjar med Joes talang för att distansera sig från verkligheten (att han klarar detta så bra betyder inte att han är en "magic master", bara att han saknar förstånd).

Efter att en tid ha försökt att få till en egen show i Las Vegas tog Joe Laberos tålamod slut. I tågtidningen Kupé förklarade han att det som stod i vägen mellan honom och en superfet show i nöjesmeckat var "judiska businessyndikat, amerikanska dollarmiljonärer och homosexuella artistbokare.". Det var ju så att "En blond svensk viking har svårt att hävda sig mot de hierarkier som styr i Vegas".

Joe bränner broarna till Vegas

Joe bad senare om ursäkt i Expressen. Saken var ur världen.

Vad som är oförklarligt är att ingen verkar ha förklarat för Joe att hans trolleri lämpar sig betydligt bättre på en rastplats kring Alvesta än i Las Vegas.

Hamburger Börs, onsdagen den 11 mars klockan 18.55.

Jag och Annica stiger in i värmen. Vi placeras vid det bord som står allra längst från scenen. Vi inser snabbt att det beror på att vi är minst tjugo år yngre än alla andra. Med vår snudd på ungdomliga synskärpa har Joe inte en sportslig om vi inte sitter riktigt långt bort. Och man fick inte komma efter 19.00 (showen startar 21.30). Alla måste hinna bli snorfulla. Alternativt så uttråkade att precis allt nytt som händer i lokalen framstår som höjdarunderhållning.

Efter en angusbiff (anusbiff jämfört med vad mentor Willy saluför), metalvinet Maidens Prayer och pajasost börjar det hända saker. Vi går bort till merchståndet och jag köper ett signerat programblad för 60 spänn. Tjejen på andra sidan disken frågar oss en fråga:
- Trollar ni?
Det är den sjukaste fråga jag fått, tror jag. Jag och Annica kollar på varandra, och lyckas sedan fnissa fram ett nekande svar. Vi trollar inte.

Belysningen i lokalen dämpas. Människor i svarta kåpor och masker går runt och sprider mystik. Vi beter oss som vi tror att de hoppas att publiken ska bete sig. Vi spärrar upp ögonen, närmar oss försiktigt och anfaller sedan med mobilkamera och tar poseringsbilder.

Kåpkille


Kåpkille


Jag och kåpkille

Alldeles innan klockan slår halv tio kommer det fram en kåpkille och sticker åt Annica ett kort. Klöver sex.

Annica smuttar på Maidens Prayer

Aha, Annica kommer att bli uppdragen på scen och tvingad att delta i ett korttrick. Vi kommer fram till att det är ett ypperligt tillfälle att busa med Joe. Jag lånar ut en penna till mitt charmanta sällskap varpå hon skriver sitt namn, att hon är singel (med en smiley efter) och "Joe 4-ever" . Och så plitar vi dit Jonathans mobilnummer.

Kortbus

För sent inser vi att vi borde ha gått bort till magishoppen och köpt en kortlek och bytt ut kortet mot hjärter sex, eller dylikt. För att sätta myror i trollskallen.

Showen startar. Huvudkaraktärerna, förutom Joe, är den australiensiske butlern Albert, en blond tjej som då och då sjunger pampig gothmetal med Napalm Records-touch, ankan Mårten och en akrobatisk tjej.

Joe sätter fast en assistent med en anordning på en kvast och det ska se ut som hon svävar. Det ser bara ut som hon, med hjälp av en anordning innanför kläderna, sitter fast på en kvast.

Joe plockar fram ett gäng duvor ur sin kavaj. Ett trick som kan ha varit hyfsat fräscht för 300 år sedan.

Joe och Albert tar upp medelålderskvinnan Margareta ur publiken och gör ett knivnummer som kanske ska vara ironisk. Poängen verkar vara att numret inte innehåller trolleri utan att publiken ska skratta åt Margareta som inte inser att hon blir lurad då hon har ögonbindel och inte ser att Joe fuskar när han kastar kniv mot henne.

Sedan följer en och en halv timmes nonsens. Ofta händer det saker bakom ett skynke. Exempel: Joe lindar in sig i plast och går sedan bakom ett skynke. Efter tio sekunder dras skynket bort. Där står någon inlindad i plast,. Oj, det är Joes assistent. En av figurerna i kåpa på scen ger sig tillkänna. Det är Joe, som förnöjt säger "Ja, det där kan ni ju fundera över, he, he".

Och det är lite märkligt för ofta lägger sig Joe till med en dialekt liknande Werner och Werners om ni kommer ihåg det SVT-humorparet (Sven Melander, Åke Cato). Och drar skämt som antingen är dåliga ("Jag lånar helst pengar av en japan. Varför? Han betalar alltid igen), I yen - haja vad kul.

Eller så är de tvivelaktiga ("Sitter du ned eller är du också från Asien" säger han till en farbror i publiken), Och så är det många dråpliga ankskämt typ "Jaha Mårten, hur har du kommit in... har du plankat?",

Det blir inget korttrick för Annica. Först misstänker vi att det är för att Joes spioner (kåpfolket) såg när vi preparerade kortet. Sedan förstår vi att de delar ut kort lite varstans i publiken för att man ska tro att det finns en chans att bli utvald innan den i publiken som är med på noterna blir vald.

Jag håller på att gå på ett trick med ankan. Men allt förklaras med att Mårten har en ankkompis i lokalen (med en lika söt liten halsduk),

Efter showen frågar vår vänliga men amatörmässiga kypare oss om vi gillar vad vi såg. Finns inte en chans att vi svarar jakande utan jag meddelar att Joe och hans trollshow är lika tilltalande som dödsslemmet som flyter ur näbben på en nyöverkörd fågel. Fast jag gör det givetvis i mer socialt gångbara ordalag.

Över till Annica:

Upplevelsen av Joe Labero, hans show och alla som är där kan sammanfattas i den tallrik med dessertostar som jag och bloggmeister Granvik beställer in som avrundning på vår asdyra men ordinärt smakande måltid.

Där ligger de. En kittost, en grönmöglis och en obestämbar men gul. Små bitar på ett fat med fikon och vörtbröd. Ett försök till att efterlikna något exklusivt, kittlande och njutningsfullt. Men ostarna smakar ingenting eller illa. Fikonen är torra och skrumpna. Servitören är snofsigt klädd och för sig, men medger utan omsvep att han inte ens känner skillnad på röda och vita viner när vi undrar vad han rekommenderar till ostskalkarna. Det här är pöbelns slott.

Rökelsedoften, sammetsdraperierna och de kringstrykande vålnaderna skapar först en dimridå av något spännande och mystiskt, men den glesnar fort och avslöjar ställets sanna jag. Det är ett aphus för representationsdrägg. Ett antal mindre glamourösa företag med icke-storstadsdialekter har tagit Hamburger Börs i besittning med sina sikten inställda på fylla, företagsreseligg och som alibi för dessa två mål; Joe Labero.

Joe fattar givetvis läget. Likt en after-ski trubadur som kväll efter kväll spelar Creedence-covers på berusad begäran fokuserar han showen på plumpa skämt och nötta trick. Han har lagt all utveckling på hyllan, nästan börjat tillbakabildas rentav. Han trollar bort knutar på rep och bollar med ringar som fastnar i varandra. Nummer som ligger ett modest snäpp högre än ”Min första trollkarlslåda” i magikercred.

Det är inte längre den stolte illusionisten Joe, det här är den härjade entertainern Joe – en pastisch på sitt forna jag.

Det blir oerhört tydligt när han slår på ett gammalt avsnitt från ”Låt kameran gå” på storbildstv:n och lämnar scenen. Inslaget visar hur han på höjden av sin karriär, troligen under mycket tidigt nittiotal, trollar mindre sedlar till större på ett bankkontor. Publiken brölar förnöjt och igenkännande. Representationsasen blir fullare och fullare. De börjar råma kommentarer obehindrat – till Joe och möjliga företagsreseligg. De skrattar för högt, för forcerat och på fel ställen. De är Börsens kungar och detta är vad de kommer att prata om på måndag vid sina respektive kaffebryggare, i sina respektive mellanstora företag, i sina respektive små till mellanstora städer.

Stockholm, hotell, fylla och Joe Labero. Köpa med en t-shirt till ungarna. Detta blir också kvällens sammantagna erfarenhet – en sal fylld med uppdämd hets och i någon mån sorglighet. Samordnad och hysterisk flykt från grå, låst vardag med familjeliv och pappersjobb. Och en fallen trollkarl som bistår.

Därför är jag oerhört glad över att Granvik fyller min personliga sfär med en motvikt av sans, initierat kött -och vinprat samt allmän trevlighet. Det och att merch-tjejen frågar om ”vi själva trollar” är kvällens stora behållningar.

Runt 17:30-snåret, innan jag möter upp Granvik för den magiska aftonen, flanerar jag runt i området och hamnar vid Dansmuseet. Som kulturestradör jag inte motstå frestelsen och beträder byggnaden. Där, i gamla pampiga salar som ser ut som Joe Laberos kulisser fast på riktigt, sitter människor i en ring med ritblock framför sig. Dörrarna till händelsen är stängda och jag frågar de två kulturella kvinnorna som vaktar vad som försiggår.
– Det är en krokikurs där man får måla av en dansare i rörelse, svarar en av dem. Det kostar sextio kronor och du måste ha med dig eget material - block och pennor eller kol.

Jag sneglar in och ser en muskulös ung man i minimal, vit dräkt flexa vadmusklerna för ett gäng fnasiga, gråhåriga tanter. Jag köper sedan ett vykort med en farbror som sneglar över en fåtölj i Dansmuseets shop, Granvik får det i present (Tax! Jag blev glad. Red/Amn) när vi sedan möts och han verkar bli glad.

Mellan de två eventsen krokikurs och Joe Labero skiljer det inte många meter i avstånd men mycket i kulturell status och klass. Jag vet inte vilken av de två som är att föredra, troligen Joe eftersom det är accepterat bli full där. Gemensamt för de båda är dock att man betalar för att se en man iförd vitt, glansigt tyg och troligen en förhoppning om att ens besök resulterar i samlag.

Betyg: Dansmuseum [3] Mat [5] Publik [2] Joe Labero [4] Sammantagen upplevelse [8]
ANNICA HEDBRANT


Annica och Joe

Vinnaren i Napalm Death-tävlingen är korad. Då jag själv inte riktigt visste rätt svar var det lika bra att huvudpersonen själv, Christoffer, fick utse vinnare. Han om någon borde veta sitt ursprung, kan man tro.

Med tanke på de spridda svaren tycker jag själv att världsmedborgare vore en lämplig etikett på Chrille.

Men här kommer rätt svar och vinnaren går under banderollen Ebichu:
"Faktum är att ni alla har fel. Den ungen mannen på bilden är i själva verket en JÄRV, och han tillbringar därmed en stor del av sin tid på Skansen och ligger antingen och solar magen, eller så springer han omkring som en tossing.

På helgerna tycker han om att vandra jorden runt i små gummistövlar."

Med det avklarat kan jag fokusera på kvällens magiska afton på Hamburger Börs. Jag och bloggens kulturella ryggrad Annica ämnar närvara på Joe Laberos trollerishow. Att Svenska Dagbladets Kristin Lundell gav den 2 av 6 i betyg avskräcker visserligen, men att hon nämner dvärgskämt, trolleriporr och burkig hårdrock i sin recension indikerar att showen har kvalitéter.

Fet dubbelrecension trollas upp på bloggen i morgon kväll!


Joe Labero med magiska glasögon


Joe Labero med Kiss

SVT Text rapporterar: "En schimpanshanne i Furuviks djurpark har bevisat att djur är smartare än vi människor kanske har trott. Varje morgon samlar han ihop stenar som han senare under dagen i vredesmod kastar mot djurparkens besökare.           
                                       
Kognitionsforskaren Mathias Osvath från Lunds universitet hävdar att det bevisar att även apor kan tänka på saker som kommer att hända.         
                                       
Schimpanshannen vet att han kommer att få ett raseriutbrott under dagen när besökarna strömmar till, förklarar Osvath i sin rapport i vetenskapstidskriften Current Biology."

Apan hälsar i ett kort pressmeddelande att "planen att införa Sharialagar i Furuvik går enligt planerna", och att den "efter utfört uppdrag ämnar återförenas med sina högt ärade muslimska bröder".

Målet för kvällen var att se Metallica. I stället tvingades jag erkänna att jag är "han från Körslaget". Mindre lyckad kväll, på det hela taget.

Förhäng på Lilla Saigon vid Bjurholmsplan. Tyvärr sitter det en fyllkärring med undermålig mental status vid bordet brevid. Hon pratar högt i mobilen och när hon lagt på frågar hon mig om jag har barn. Hon har en massa barn och barnbarn. Sen kommer Josefsson och jag pustar ut. Att jag fått sällskap avskräcker dock inte skräcködlan, snarare sporrar det henne. Hon frågar Josefsson varför han har långt hår. "Är det tufft?". "Nä, men det är skönt" svarar Josefsson med kan-du-inte-bara-gå-och-dö-min.

Vår nemesis går till baren och när hon kommer tillbaka är hon säker på sin sak.
Skräckis: Du är han från "Körslaget"!
Jag: Eh, nä det stämmer inte.

Josefsson undrar vem i "Körslaget" hon menar. Jag säger Lotta Engberg. Josefsson själv ger Robert Wells som förslag. Tokfransen skrattar bara åt våra förslag och säger något nedvärderande om Robert Wells.

Sen går det någon minut innan vi blir verbalt antastade igen.
Skräckis: Varför säger du inte som det är. Du är visst han från "Körslaget"!
Jag: Ok, du har rätt.
Skräckis: Tack, tack. Bra att du är uppriktig. Jag blev lite irriterad när du sa nej.
Jag: Jag vill bara vara i fred.
Skräckis: Jag är inte den som är på kändisar, det ska du veta. Men jag tycker du var duktig i "Körslaget".
Jag: Tack.
Skräckis: Jag ska inte störa.

Planen med att erkänna var att galenpannan skulle bli nöjd och kanske, kanske respektera att Joacim Cans vill äta sin mat i lugn och ro.

Självfallet dröjer det inte många minuter förrän varulvskvinnan är på't igen.

Skräckis: En fråga bara, jag brukar inte vara den som hakar upp sig på kändisar. Jag undrar bara om du hade körvana innan "Körslaget".
Jag: Nej, det hade jag inte.
Skräckis: Du var jätteduktig.
Jag: Tack. Det var kul att vara med.
Skräckis: Tack för att du var ärlig med mig. Jag gillade inte när du sa nej.
Jag: Inga problem.Jag vill äta i lugn och ro.
Skräckis: Jag ska inte störa. Jag ber aldrig kändisar om autograf. Jag vill inte ens ha din autograf om du ger mig den.

Några minuter senare sprutar draken eld igen. Och igen. Varvar "Jag ber om ursäkt om jag varit otrevlig..." med att vara jävligt otrevlig och obehaglig som bara en mycket psykiskt sjuk människa/get kan klara av.

Oförarglig? Absolut. Sjukt störande? Mycket.

Att vara Joacim Cans i en halvtimme är väl humoristiskt på sitt sätt. Att James Hetfield blev magsjuk så att kvällens Metallica-konsert i Globen ställdes in är bara tråkigt. Ny konsert i maj, meddelar Live Nation. Undrar ni varför James blev sjuk har kamrat Christoffer svaret.


Skräckis
(foto: Josefsson. skärpa: Gud)

Englands grindcoregud Naplam Death är aktuell med nya frasiga albumet "Time waits for no slave". Modell Röstlund Jonsson (på bild nedan) är aktuell med frisyr och glad livsstil.

För att fira dessa begivenheter tävlar jag bort ett exemplar av plattan plus en stilren t-shirt med antislaviskt budskap.

För att vinna behöver man bara tycka till om vilket ursprung killen på bilden ser ut att ha. Skriv i kommentarsfältet och inkludera din mejladress.

Denna tävling är sponsrad av Jenny Walroth på Century Media samt svenskkinesiska vänskapsföreningen i vilken killen nedan är suppleant.