Tele 2
Dagens mest bisarra samtal:
Kvinnoröst: Hej, jag ringer från Tele2. Var det din fru jag pratade med förut tro?
Jag: Eh, nej.
Kvinnan: Ok... hur menar du?
Jag: Jag menar att du knappast har pratat med min fru.
Kvinnan: Hur vet du det?
Jag: *är tyst*
Kvinnan: Hallå, är du inte gift eller?
Jag: Vart vill du komma?
Kvinnan: Alltså...
Jag: *avbryter* Du har kommit till Close-Up Magazine.
Kvinnan: Och du är inte gift?
Jag: Men helvete - det här är en arbetsplats. Den gifter sig knappast, eller hur?
Kvinnan: Jaha, då har jag nog kommit fel.
Jag: Ja, det verkar rimligt.
***
Jaha, tar lite helg på det då. Torture Division med knarkbaronen i spetsen på 44:an i morrn. Man/get missar inte det!
Kvinnoröst: Hej, jag ringer från Tele2. Var det din fru jag pratade med förut tro?
Jag: Eh, nej.
Kvinnan: Ok... hur menar du?
Jag: Jag menar att du knappast har pratat med min fru.
Kvinnan: Hur vet du det?
Jag: *är tyst*
Kvinnan: Hallå, är du inte gift eller?
Jag: Vart vill du komma?
Kvinnan: Alltså...
Jag: *avbryter* Du har kommit till Close-Up Magazine.
Kvinnan: Och du är inte gift?
Jag: Men helvete - det här är en arbetsplats. Den gifter sig knappast, eller hur?
Kvinnan: Jaha, då har jag nog kommit fel.
Jag: Ja, det verkar rimligt.
***
Jaha, tar lite helg på det då. Torture Division med knarkbaronen i spetsen på 44:an i morrn. Man/get missar inte det!
I en annan del av verkligheten: Cirkusprinsessan
För ett par år sedan ställde de R-märkta samhällshoten Bronett och Wells till det i Rålambshovsparken på Kungsholmen. Efter att ha straffat huvudstadens kulturliv med ett giftkok kallat "Rhapsody in circus" lämnade Robert och Robert parken helt söndertrasad. Stockholm Stad uppskattade kostnaden för att återställa det förstörda gräset till 180 000 kr.
Nu ger sig den lille cirkusråttan på att vandalisera Gärdet ovanför Östermalm, där han smällt upp ett gigantiskt smutsvitt, dåraktigt tält. I tältlobbyn är det glest med besökare. En herrelös hund rör sig bekymmersfritt i utrymmet som även innefattar ett läsk/popcornstånd, en övergiven sockervaddsstation och tre förskräckta cirkushatare (jag, Annica och Josefsson).
Strax innan på syltan Hamnen: Josefsson laddar upp med stöl. I bakgrunden märks en rödvinspimplande tant som pratar högt med sig själv
Väl inne i galenskapens centrum inser vi att våra platser är längst framme vid scenen. Rad 1, plats 19 är avsedd för mig. Men det finns ingen plats 19 på rad 1. En cirkusmänniska lotsar mig till stol 7 och säger att det är plats 19. Detta är cirkus - en plats där rimligheten inte har någon plats.
Robert Bronett intar scenen och förklarar för den fåhövdade publiken att tv filmar (intressant info om SVT:s skamlösa uppbackning av Bronett hittar man här). Inte nog med att vi förnedrar oss själva genom att vara närvarande, vår utsatta situation ska sändas i etern också.
Annica har fixat popcornstrut som man kan hålla upp som skydd när kameran riktas åt vårt håll
Bronett ber den glest utspridda publiken att flytta närmare scenen så att inte tittarna ska upptäcka vilket luftslott denna föreställning är. Uppskattningsvis 80 procent av de cirka tusen platserna gapar tomma, trots att det är lönehelg.
Satan och hans apostlar
Projektet Cirkusprinsessan är inne på sitt tionde år. I år har 200 sökande från hela världen skickat in ansökningar via Internet. Sedan har Robert plockat ut de tjejer han helst vill ligga med.
Först ut är Stephanie från Kanada. Hon kan hoppa, trolla, vissla och flyga. Nej, men hon kan gå på lina. Eller det rör sig snarare om en rätt tjock vajer. Det är över en meter ned till scengolvet men Stephanie har väldigt bra balans och håller sig kvar på linan i tio minuter.
Två tyska systrar bildar intim hög och har något slags akrobatiskt förspel för sig. Vid scenkanten står Bronett med en sträng saliv hängande från vänster mungipa.
Tyskorna
Två franska balettbrudar gör något som i programbladet beskrivs som "en parodi". Det verkar innebära att den ena slår till den andra i huvudet synkroniserat med ett tokigt ljud som kommer ur högtalarsystemet. Var är de cyklande sjölejonen, undrar jag.
Fransyskorna
Svenskamerikanska Shannon åmar sig upp och ned längs en röd påle. Liknande nummer har åkt ut i långt innan finalen i TV 4:s talangprogram.
Svemerikanskan
Djulia från Ukraina är jättestark och kan stå på en arm. Och vrida sin kropp som någon som har drillats av en mycket ond cirkusdirektör med hög hatt, svart själ och störst husvagn med dubbelsäng draperad i vinrött plyschtyg.
I pausen passar vi på att smita hem. Bronett uppmärksammar att Granvik är inställd på hemgång och kastar mordiska blickar efter honom. Josefsson hävdar dock att Bronetts blickar var lystna och att cirkussvinet ser cirkuspotential hos den flyende mannen.
Nu kommer bloggens kulturreporter att framföra en mer analytisk reflektion av cikuskvällen. Över till Annica:
Cirkus. Jag har precis som du, kära läsare med relevant hjärnfunktion, alltid trott att jag fruktat cirkus. Att jag avskytt detta fenomen, denna Dantes gudomliga komedi. Men jag känner mig tvingad att högtidligt erkänna mig omvänd. En handfull sprattlande, balanserande, skuttande och ålande gymnastikbrudar i form av Jonas Granviks födelsedagspresent har omprövat min mardröm.
Vokalförlängaren och sanningsförvrängaren Robert Bronett är ringledare för debaclet Cirkusprinsessan. Han lever på dna-kredit med skyhög ränta - är en skamlös Henry Bronett-posör med ett obönhörligt vandrande öga.
Robert är stolt över sin och brodern/idolen Henrys satsning på att lyfta fram kvinnor i cirkusvärlden. Prinsessa efter prinsessa presenteras med att hon ”ger sig på ett traditionellt manligt trick och gör det bättre än de flesta män”. Fast prinsessorna är inte män, varpå sexiga rörelser, skälmska blickar och skira kjolar plus strategiska fläktar instiftats reglementsmässigt.
Cirkuskonsterna har en tydlig ton av striptease, men detta faktum skyls genom att man i programbladet väljer att nyttja den kulturellt accepterade synonymen burlesque. Burlesque är som bekant en konstform. Bra så. I tältet sitter konstformsivriga familjefäder med stora ögon och familjemödrar med irriterade miner. Några brats som sippar gratisskumpa i plastglas och busvisslar åt prinsessornas konstutövanden har antagit första parkett. En stor del av publiken utgörs av imponerade småtjejer som inte vet bättre. Evenemanget har trots allt lockat dit dem med en logga i spretig barnskrivstil. Det bjuds godis och läsk, så varför skulle inte de vara hedersgäster?
Damer som ger sig in i manstradition ska inte behöva anta manliga stereotyper och bära skägg för att accepteras, även om det sannerligen hade förgyllt evenemanget i fråga. De ska dock inte heller behöva axla kvinnliga sådana och bära genomskinliga överdelar och obefintliga kjolar konstruerade av plastbananer. Utan att begrava mig i en potentiellt dubbelmoralistisk genusdiskussion som tar bort sökarljuset från kulturgärningen kan jag bara konstatera att evenemanget resulterar i blodsmak i munnen. I synnerhet då det ackompanjeras av Roberts snasksugna minspel.
Le cirque des corps – ett mycket tveksamt lustspel.
Allt jag tidigare förknippat med fruktan i förhållande till cirkus trängtar jag nu efter. Knivar, clowner, muskiga stråtrövare i träskor och skabbiga lejon. Cirkusprinsessans näpna lolitaroll behöver onekligen solkas. Genom våld och onämnbara fasor. Vithajar nedanför balansrepen och jonglering med motorsågar. Roberts olämpliga herravälde måste få hembud.
Det enda som är ruggigare än cirkus är faktiskt cirkus utan det ruggiga.
Man hatar cirkus och vill därmed se den skada och häckla sig. Så fram med enhjulingar, propellerhattar, ryska björnar med stilett och alkade apor. Låt popcornen brinna och sockervadden dränkas i blod. Låt barnen stirra in i fruktans plastnäsförsedda ansikte och skåda mänsklighetens sanna jag, inte förledas i ett förrädiskt skimmer av dansande fruktkjolar.
Ur led är tiden och åt helvete är cirkusen. Med risk för liv och lem antar jag djävulens tunga och yttrar det enda påstående som kan stävja Bronett-klanens planer på rosa, tyllerotisk världsdominans. Låt det höras från norr till söder och låt det höras högt.
Bring on the clowns.
Sammanfattning: Evenemang [1], Förfriskningar och tilltugg [2], Robert Bronett [1], Cirkusprinsessor [3], Lokal och toalettfaciliteter [2], Genomtänkthet/Uppsåt [1], Kulturell status [3].
Annica Hedbrant, kulturreporter.
***
För att smälta intrycken samlar sig trion efteråt på Blecktornskällaren. Josefsson intar en smaklös wienerschnitzel (dock pluspoäng för alla rätt rörande kökets val av tillbehör: ansjovis, citron, kapris, ärtor, skysås och stekt potatis) och Annica kämpar med efterrätten friterad camembert med hjortronsås och friterad persilja. Osten kommer i form av fabrikstillverkade, puckformade otyg som smakar hushållsost. Granvik håller sig till det Blecktornskällaren kan bäst, flasköl, och berättar om Rolfs dikalvssylta för sina kamrater som lyssnar storögt.
Nu ger sig den lille cirkusråttan på att vandalisera Gärdet ovanför Östermalm, där han smällt upp ett gigantiskt smutsvitt, dåraktigt tält. I tältlobbyn är det glest med besökare. En herrelös hund rör sig bekymmersfritt i utrymmet som även innefattar ett läsk/popcornstånd, en övergiven sockervaddsstation och tre förskräckta cirkushatare (jag, Annica och Josefsson).
Strax innan på syltan Hamnen: Josefsson laddar upp med stöl. I bakgrunden märks en rödvinspimplande tant som pratar högt med sig själv
Väl inne i galenskapens centrum inser vi att våra platser är längst framme vid scenen. Rad 1, plats 19 är avsedd för mig. Men det finns ingen plats 19 på rad 1. En cirkusmänniska lotsar mig till stol 7 och säger att det är plats 19. Detta är cirkus - en plats där rimligheten inte har någon plats.
Robert Bronett intar scenen och förklarar för den fåhövdade publiken att tv filmar (intressant info om SVT:s skamlösa uppbackning av Bronett hittar man här). Inte nog med att vi förnedrar oss själva genom att vara närvarande, vår utsatta situation ska sändas i etern också.
Annica har fixat popcornstrut som man kan hålla upp som skydd när kameran riktas åt vårt håll
Bronett ber den glest utspridda publiken att flytta närmare scenen så att inte tittarna ska upptäcka vilket luftslott denna föreställning är. Uppskattningsvis 80 procent av de cirka tusen platserna gapar tomma, trots att det är lönehelg.
Satan och hans apostlar
Projektet Cirkusprinsessan är inne på sitt tionde år. I år har 200 sökande från hela världen skickat in ansökningar via Internet. Sedan har Robert plockat ut de tjejer han helst vill ligga med.
Först ut är Stephanie från Kanada. Hon kan hoppa, trolla, vissla och flyga. Nej, men hon kan gå på lina. Eller det rör sig snarare om en rätt tjock vajer. Det är över en meter ned till scengolvet men Stephanie har väldigt bra balans och håller sig kvar på linan i tio minuter.
Två tyska systrar bildar intim hög och har något slags akrobatiskt förspel för sig. Vid scenkanten står Bronett med en sträng saliv hängande från vänster mungipa.
Tyskorna
Två franska balettbrudar gör något som i programbladet beskrivs som "en parodi". Det verkar innebära att den ena slår till den andra i huvudet synkroniserat med ett tokigt ljud som kommer ur högtalarsystemet. Var är de cyklande sjölejonen, undrar jag.
Fransyskorna
Svenskamerikanska Shannon åmar sig upp och ned längs en röd påle. Liknande nummer har åkt ut i långt innan finalen i TV 4:s talangprogram.
Svemerikanskan
Djulia från Ukraina är jättestark och kan stå på en arm. Och vrida sin kropp som någon som har drillats av en mycket ond cirkusdirektör med hög hatt, svart själ och störst husvagn med dubbelsäng draperad i vinrött plyschtyg.
I pausen passar vi på att smita hem. Bronett uppmärksammar att Granvik är inställd på hemgång och kastar mordiska blickar efter honom. Josefsson hävdar dock att Bronetts blickar var lystna och att cirkussvinet ser cirkuspotential hos den flyende mannen.
Nu kommer bloggens kulturreporter att framföra en mer analytisk reflektion av cikuskvällen. Över till Annica:
Cirkus. Jag har precis som du, kära läsare med relevant hjärnfunktion, alltid trott att jag fruktat cirkus. Att jag avskytt detta fenomen, denna Dantes gudomliga komedi. Men jag känner mig tvingad att högtidligt erkänna mig omvänd. En handfull sprattlande, balanserande, skuttande och ålande gymnastikbrudar i form av Jonas Granviks födelsedagspresent har omprövat min mardröm.
Vokalförlängaren och sanningsförvrängaren Robert Bronett är ringledare för debaclet Cirkusprinsessan. Han lever på dna-kredit med skyhög ränta - är en skamlös Henry Bronett-posör med ett obönhörligt vandrande öga.
Robert är stolt över sin och brodern/idolen Henrys satsning på att lyfta fram kvinnor i cirkusvärlden. Prinsessa efter prinsessa presenteras med att hon ”ger sig på ett traditionellt manligt trick och gör det bättre än de flesta män”. Fast prinsessorna är inte män, varpå sexiga rörelser, skälmska blickar och skira kjolar plus strategiska fläktar instiftats reglementsmässigt.
Cirkuskonsterna har en tydlig ton av striptease, men detta faktum skyls genom att man i programbladet väljer att nyttja den kulturellt accepterade synonymen burlesque. Burlesque är som bekant en konstform. Bra så. I tältet sitter konstformsivriga familjefäder med stora ögon och familjemödrar med irriterade miner. Några brats som sippar gratisskumpa i plastglas och busvisslar åt prinsessornas konstutövanden har antagit första parkett. En stor del av publiken utgörs av imponerade småtjejer som inte vet bättre. Evenemanget har trots allt lockat dit dem med en logga i spretig barnskrivstil. Det bjuds godis och läsk, så varför skulle inte de vara hedersgäster?
Damer som ger sig in i manstradition ska inte behöva anta manliga stereotyper och bära skägg för att accepteras, även om det sannerligen hade förgyllt evenemanget i fråga. De ska dock inte heller behöva axla kvinnliga sådana och bära genomskinliga överdelar och obefintliga kjolar konstruerade av plastbananer. Utan att begrava mig i en potentiellt dubbelmoralistisk genusdiskussion som tar bort sökarljuset från kulturgärningen kan jag bara konstatera att evenemanget resulterar i blodsmak i munnen. I synnerhet då det ackompanjeras av Roberts snasksugna minspel.
Le cirque des corps – ett mycket tveksamt lustspel.
Allt jag tidigare förknippat med fruktan i förhållande till cirkus trängtar jag nu efter. Knivar, clowner, muskiga stråtrövare i träskor och skabbiga lejon. Cirkusprinsessans näpna lolitaroll behöver onekligen solkas. Genom våld och onämnbara fasor. Vithajar nedanför balansrepen och jonglering med motorsågar. Roberts olämpliga herravälde måste få hembud.
Det enda som är ruggigare än cirkus är faktiskt cirkus utan det ruggiga.
Man hatar cirkus och vill därmed se den skada och häckla sig. Så fram med enhjulingar, propellerhattar, ryska björnar med stilett och alkade apor. Låt popcornen brinna och sockervadden dränkas i blod. Låt barnen stirra in i fruktans plastnäsförsedda ansikte och skåda mänsklighetens sanna jag, inte förledas i ett förrädiskt skimmer av dansande fruktkjolar.
Ur led är tiden och åt helvete är cirkusen. Med risk för liv och lem antar jag djävulens tunga och yttrar det enda påstående som kan stävja Bronett-klanens planer på rosa, tyllerotisk världsdominans. Låt det höras från norr till söder och låt det höras högt.
Bring on the clowns.
Sammanfattning: Evenemang [1], Förfriskningar och tilltugg [2], Robert Bronett [1], Cirkusprinsessor [3], Lokal och toalettfaciliteter [2], Genomtänkthet/Uppsåt [1], Kulturell status [3].
Annica Hedbrant, kulturreporter.
***
För att smälta intrycken samlar sig trion efteråt på Blecktornskällaren. Josefsson intar en smaklös wienerschnitzel (dock pluspoäng för alla rätt rörande kökets val av tillbehör: ansjovis, citron, kapris, ärtor, skysås och stekt potatis) och Annica kämpar med efterrätten friterad camembert med hjortronsås och friterad persilja. Osten kommer i form av fabrikstillverkade, puckformade otyg som smakar hushållsost. Granvik håller sig till det Blecktornskällaren kan bäst, flasköl, och berättar om Rolfs dikalvssylta för sina kamrater som lyssnar storögt.
SVT: den ironiska kanalen
Ett till svar har trillat in angående detta. Tidigare har ju Eva svarat.
"Hej Jonas,
Först och främst, ursäkta mitt sena svar. Tack för att du tog dig tid att skriva ner och skicka iväg din åsikt, det uppskattas.
Du tycker att jag var antingen a) antifeministisk eller b) ironisk, om jag har uppfattat rätt.
Självklart vill jag inte uppfattas som några av dess saker och det var heller inte min mening att det skulle uppfattas så.
Jag håller med om att det var ett kraftfullt uttryck och det var just det som var min avsikt, för att väcka tittarens nyfikenhet och intresse för serien "Den stora resan".
Men det sagt, tycker jag nog att det finns utrymme för ironi, även för en programpresentatör på SVT, när det är självklart att det är just ironi.
Vänliga hälsningar
Ana Barata
Programpresentatör SVT "
"Hej Jonas,
Först och främst, ursäkta mitt sena svar. Tack för att du tog dig tid att skriva ner och skicka iväg din åsikt, det uppskattas.
Du tycker att jag var antingen a) antifeministisk eller b) ironisk, om jag har uppfattat rätt.
Självklart vill jag inte uppfattas som några av dess saker och det var heller inte min mening att det skulle uppfattas så.
Jag håller med om att det var ett kraftfullt uttryck och det var just det som var min avsikt, för att väcka tittarens nyfikenhet och intresse för serien "Den stora resan".
Men det sagt, tycker jag nog att det finns utrymme för ironi, även för en programpresentatör på SVT, när det är självklart att det är just ironi.
Vänliga hälsningar
Ana Barata
Programpresentatör SVT "
Heroisk nalle
Verkligheten består av många delar. När det händer något riktigt, riktigt stört (som Anna Ankas genombrott) rubbas balansen och sådant får följder. Det händer fler orimliga grejer i kölvattnet. Ringar på vattnet.
Men sedan, efter den första chocken, slår de goda delarna av verkligheten tillbaka. Verkligheten läker såren.
Vad yrar han om, tänker kanske du? Ok, ett pedagogiskt exempel kommer här. I går fick jag en födelsedagspresent av Josefsson och Annica som innebär att vi tre ska gå på cirkusföreställningen Cirkusprinsessan. Jag hatar cirkus jättejättemycket. Alla anställda på en cirkus har en mus med propellerkeps som springer omkring innuti huvudet, där hjärnan ska vara.
Vad är orsaken till alla skenande elefanter som stampar ihjäl folk? Jo, till slut får verkligheten nog och slår tillbaka.
Nu kommer det citat som jag anser stödjer min tes:
"148 SVT Text Torsdag 22 okt 2009
VÄRLDEN I KORTHET
En 25-årig rysk cirkusdirektör dödades på torsdagen av en skridskoåkande björn i Bisjkek i Kirgizistan under repetitionerna av ett cirkusnummer. En cirkusanställd som försökte ingripa skadades allvarligt. Björnen sköts senare ihjäl av polis. "
Men sedan, efter den första chocken, slår de goda delarna av verkligheten tillbaka. Verkligheten läker såren.
Vad yrar han om, tänker kanske du? Ok, ett pedagogiskt exempel kommer här. I går fick jag en födelsedagspresent av Josefsson och Annica som innebär att vi tre ska gå på cirkusföreställningen Cirkusprinsessan. Jag hatar cirkus jättejättemycket. Alla anställda på en cirkus har en mus med propellerkeps som springer omkring innuti huvudet, där hjärnan ska vara.
Vad är orsaken till alla skenande elefanter som stampar ihjäl folk? Jo, till slut får verkligheten nog och slår tillbaka.
Nu kommer det citat som jag anser stödjer min tes:
"148 SVT Text Torsdag 22 okt 2009
VÄRLDEN I KORTHET
En 25-årig rysk cirkusdirektör dödades på torsdagen av en skridskoåkande björn i Bisjkek i Kirgizistan under repetitionerna av ett cirkusnummer. En cirkusanställd som försökte ingripa skadades allvarligt. Björnen sköts senare ihjäl av polis. "
The destruction of Denmark part ?
Man lär sig en hel del av utmärkta frågesportprogammet "Vem vet mest?". I dag fick jag klart för mig att löparna i Köpenhamns maraton serveras ett glas rödvin vid målgång. Programledaren Richard Olsson verkade tycka det är charmigt.
Varför kommer Danmark undan med att vara ett land fullspäckat med rasister och alkoholister (ett förbund som dessutom gör världens mest motbjudande tvprogram)?
"Pittoreskt" myser kanske du. "Pittland" konstaterar jag.
Varför kommer Danmark undan med att vara ett land fullspäckat med rasister och alkoholister (ett förbund som dessutom gör världens mest motbjudande tvprogram)?
"Pittoreskt" myser kanske du. "Pittland" konstaterar jag.
Eva svarar
Eva svarar angående inlägget nedan:
"Kommentaren ska nog uppfattas som just ironisk. Riktad mot de män som ser vedbärande som ett lika självklart kvinnogöra som förlossning...
Vänliga hälsningar
Eva Hamilton
Verkställande Direktör"
"Kommentaren ska nog uppfattas som just ironisk. Riktad mot de män som ser vedbärande som ett lika självklart kvinnogöra som förlossning...
Vänliga hälsningar
Eva Hamilton
Verkställande Direktör"
Nu skojar du... elleer?
Har ironin letat sig ända in i hallåornas fyrkantiga värld? Slökollade på televisionsmaskinen hos Herrall De Santina i går och på SVT1 pushade en hallåa för "Den stora resan" som skulle sändas senare på kvällen. Hon (jag tror att namnet var Ana Barata) sa "Dagen efter förlossningen bär kvinnan ved. 25 kilo på huvudet. Det är väl det vi kallar kvinnokraft".
Ja, eller kukarnas pajassamhälle. Jag tror inte hon var ironisk. Hon lät seriös. SVT-hallåor är väl inte ironiska? Elleer?
Jag måste mejla SVT och se om de kan reda ut detta.
Ja, eller kukarnas pajassamhälle. Jag tror inte hon var ironisk. Hon lät seriös. SVT-hallåor är väl inte ironiska? Elleer?
Jag måste mejla SVT och se om de kan reda ut detta.
Clash of the titans
MMS:ar denna bild till Chrille (Middagsklubbens Lex Luthor):
Får svaret:
Att Chrille (aka 138) mms:ar sin mentala status måste man respektera.
Så loggar jag in på Sweden Rock Magazines forum. Där ropar man efter Chrille (och hans mentala status):
"Gran, nu när du är här, ska 138 regga sig också?" undrar signaturen Sir Psycho, 35 år, från Ljungby.
Vad svarar man på det? I brist på fyndigheter blev det "138 lär inte regga sig här (eller på Facebook). Han är mån om kredden."
Det är den han rider på. Samt sin gudabenådade avföring.
Får svaret:
Att Chrille (aka 138) mms:ar sin mentala status måste man respektera.
Så loggar jag in på Sweden Rock Magazines forum. Där ropar man efter Chrille (och hans mentala status):
"Gran, nu när du är här, ska 138 regga sig också?" undrar signaturen Sir Psycho, 35 år, från Ljungby.
Vad svarar man på det? I brist på fyndigheter blev det "138 lär inte regga sig här (eller på Facebook). Han är mån om kredden."
Det är den han rider på. Samt sin gudabenådade avföring.
Obamarama
Presidenten fick alltså Nobels Fredspris. Jag syftar inte på Middagsklubbens chiliprojekt, som ju döpts till just Presidenten, utan på Barack Obama.
Jag gillar Obama. Han verkar hygglig och jag läste första tredjedelen av hans bok "Min far hade en dröm" innan jag lade den på "kanske lästa ut senare om världen tar en paus"-hyllan.
Men vad har han gjort för att förtjäna ett fredspris? Han har varit USA:s högsta höns i typ en kvart. Hunnit med nån lunch med Sharonfrukten från Israel (nähä, är han inte kvar vid kanonerna, men byt ut mot lämplig judemössa då) och kanske skickat ett par hövliga telegram till Afrika.
Nej, helvete, Bildt kunde väl fått utmärkelsen i stället. Eller Middagsklubben, den älskar fredsankor (rosastekt med knaprig fettkappa).
Jag gillar Obama. Han verkar hygglig och jag läste första tredjedelen av hans bok "Min far hade en dröm" innan jag lade den på "kanske lästa ut senare om världen tar en paus"-hyllan.
Men vad har han gjort för att förtjäna ett fredspris? Han har varit USA:s högsta höns i typ en kvart. Hunnit med nån lunch med Sharonfrukten från Israel (nähä, är han inte kvar vid kanonerna, men byt ut mot lämplig judemössa då) och kanske skickat ett par hövliga telegram till Afrika.
Nej, helvete, Bildt kunde väl fått utmärkelsen i stället. Eller Middagsklubben, den älskar fredsankor (rosastekt med knaprig fettkappa).
MK
Middagsklubben har nu sörjt klart Keith Floyds bortgång och kör så det ryker.
De två matkonstnärernas äventyr hittar ni här
Vill man läsa om guldköttet igen så klickar man här.
De två matkonstnärernas äventyr hittar ni här
Vill man läsa om guldköttet igen så klickar man här.
Skata
I dag (i samband med Anna) funderade jag så att det knakade i lådbilskarossen. Vad sjutton heter skata på engelska? tänke jag. Kom inte på svaret och tyckte att en googling var för förnedrande.
Kommer hem och ser på "Vem vet mest?" och fan tro't, men en av frågorna är "Betyder skata på engelska och förknippas med engelskt fotbollslag".
Svaret: magpie.
Så nu vet man det. Och ni noterar väl Krille-kopplingen?
Kommer hem och ser på "Vem vet mest?" och fan tro't, men en av frågorna är "Betyder skata på engelska och förknippas med engelskt fotbollslag".
Svaret: magpie.
Så nu vet man det. Och ni noterar väl Krille-kopplingen?
Mental rännskita
I förrgår gjorde jag ett inlägg om en mental pruttomobil. Inlägget renderade ett bajsrally av mer eller mindre orimliga kommentarer. Sådana som jag inte vill befläcka min blogg med.
*raderar*
*raderar*
Helvete, how they be so uncool!
Kamrat/get Linnéa Olsson, skribent på Svenska Dagbladet och Sweden Rock Magazine, bad mig publicera följande text som hon skrivit:
Hur ska väktarvåldet någonsin kunna upphöra om polisen inte gör sitt jobb?
Natten till fredagen den 2 oktober utbröt en diskussion efter Hate Gallerys konsert på Pub Anchor mellan sångaren/basisten Janne Jarvis och en anställd på krogen. Detta var efter stängning och lokalen var utrymd sånär som på resten av bandet samt undertecknad, plus personal och två vakter. Samtalet rörde huruvida bandet kunde lämna utrustningen på plats, eller om de var tvungna att ta den med sig. Efter max ett par minuters samtal mellan kvinnan bakom disken och Janne Jarvis hoppade de två vakterna på honom. Både kvinnan och Jarvis hade höjt sina röster, men det var inget bråk att tala om – och dessutom hade de en bardisk emellan sig.
Vakterna försökte inte prata med Jarvis eller lugna ned situationen, vilket är det första en vakt ska göra om de känner sig manade att ingripa. Istället tog de båda brutala grepp om honom och hotade att bryta armarna på honom, samtidigt som de släpade ut honom från lokalen.
Väl utanför vägrade vakterna att resonera med de runt omkring som försökte reda ut situationen, samtidigt som de upprepade gånger på ett aggressivt sätt skrek okvädningsord mot Jarvis. Jarvis själv var tyst och oförmögen att röra sig. Efter löfte av Hate Gallerys trummis att han och gitarristen skulle ta hand om utrustningen bara de lät Jarvis gå, släppte de båda vakterna honom.
Vid det här laget stod en polisbil en liten bit ut i gatan, och Jarvis gick raka vägen fram till en kvinnlig polis för att göra en anmälan. Poliskvinnan frågade inte Jarvis om hans namn, vad som hänt eller vidtog några som helst åtgärder för att göra en anmälan. De båda vakterna stod kvar på trottoaren och när Jarvis vände sig om till dem och sa att de inte skulle komma undan med detta, hoppade de på honom igen. Mitt framför ögonen på poliskvinnan som bara lugnt tittade på.
Greppet de hade om hans armar var så pass hårt att han vädjande skrek på hjälp åt polisen, som fortfarande inte ingrep på något sätt. Varken vakterna eller polisen gjorde några försök att förklara eller försvara situationen, eller låta Jarvis eller mig själv veta varför de agerade som de gjorde. Som svar på frågan vad exakt Jarvis gjort sig skyldig till fnissade den kvinnliga polisen och svarade ”Jag vet inte vad det heter på engelska”. Efter några minuters diskussion mellan mig själv och ena vakten påstod han att Jarvis hotat dem till livet, vilket är en komplett fabricering. Om nu detta skulle varit sant - varför greps han inte av polisen?
Poliskvinnan tog mig avsides och när jag frågade henne hur vakterna kunde ha rätt att hoppa på en man på gatan som försökte göra anmälan om ett brott till polis, hävdade hon att hon inte visste vad jag pratade om – att hon inte sett vakterna göra något alls. Hon hävdar alltså detta trots att hon inte stått mer än en meter ifrån.
Jarvis fick spendera natten i häkte. Vakterna vidhåller att han hotat dem till livet. De påstår dessutom att Jarvis var drogpåverkad, vilket han själv var villig att ta blodprov på för att bevisa motsatsen.
Det finns tusentals av liknande historier, men ändå fortsätter väktarvåldet. I det här fallet är det dessutom helt uppenbart att polisen istället för att göra sitt jobb inte bara samarbetar med vakterna, utan dessutom möjliggör oprovocerat våld mitt ute på gatan. Hur ska de vanliga människornas historier någonsin tas på allvar om uniformerna håller varandra om ryggen?
Anchor har länge varit ökända för att ha våldsbenägna och respektlösa vakter. Det är dags att bojkotta ett ställe som behandlar sina gäster och artister på ett sådant hänsynslöst sätt. Man har inte rätt att göra vad man vill, bara för att man råkar ha uniform och bricka.
Om du spelar i band – vägra att gigga på Anchor.
Är du gäst – sluta gå dit.
Som gäst ska man inte behöva vara rädd för att bli utsatt av oprovocerat våld av auktoritetsfigurer. Visa att du inte ställer upp på övergrepp och maktmissbruk. Visa istället din sympati och sprid detta vidare.
UPPDATERING: Jannes egna kommentarer om det som inträffade finns nu att läsa på Hate Gallerys Myspacesida.
Hur ska väktarvåldet någonsin kunna upphöra om polisen inte gör sitt jobb?
Natten till fredagen den 2 oktober utbröt en diskussion efter Hate Gallerys konsert på Pub Anchor mellan sångaren/basisten Janne Jarvis och en anställd på krogen. Detta var efter stängning och lokalen var utrymd sånär som på resten av bandet samt undertecknad, plus personal och två vakter. Samtalet rörde huruvida bandet kunde lämna utrustningen på plats, eller om de var tvungna att ta den med sig. Efter max ett par minuters samtal mellan kvinnan bakom disken och Janne Jarvis hoppade de två vakterna på honom. Både kvinnan och Jarvis hade höjt sina röster, men det var inget bråk att tala om – och dessutom hade de en bardisk emellan sig.
Vakterna försökte inte prata med Jarvis eller lugna ned situationen, vilket är det första en vakt ska göra om de känner sig manade att ingripa. Istället tog de båda brutala grepp om honom och hotade att bryta armarna på honom, samtidigt som de släpade ut honom från lokalen.
Väl utanför vägrade vakterna att resonera med de runt omkring som försökte reda ut situationen, samtidigt som de upprepade gånger på ett aggressivt sätt skrek okvädningsord mot Jarvis. Jarvis själv var tyst och oförmögen att röra sig. Efter löfte av Hate Gallerys trummis att han och gitarristen skulle ta hand om utrustningen bara de lät Jarvis gå, släppte de båda vakterna honom.
Vid det här laget stod en polisbil en liten bit ut i gatan, och Jarvis gick raka vägen fram till en kvinnlig polis för att göra en anmälan. Poliskvinnan frågade inte Jarvis om hans namn, vad som hänt eller vidtog några som helst åtgärder för att göra en anmälan. De båda vakterna stod kvar på trottoaren och när Jarvis vände sig om till dem och sa att de inte skulle komma undan med detta, hoppade de på honom igen. Mitt framför ögonen på poliskvinnan som bara lugnt tittade på.
Greppet de hade om hans armar var så pass hårt att han vädjande skrek på hjälp åt polisen, som fortfarande inte ingrep på något sätt. Varken vakterna eller polisen gjorde några försök att förklara eller försvara situationen, eller låta Jarvis eller mig själv veta varför de agerade som de gjorde. Som svar på frågan vad exakt Jarvis gjort sig skyldig till fnissade den kvinnliga polisen och svarade ”Jag vet inte vad det heter på engelska”. Efter några minuters diskussion mellan mig själv och ena vakten påstod han att Jarvis hotat dem till livet, vilket är en komplett fabricering. Om nu detta skulle varit sant - varför greps han inte av polisen?
Poliskvinnan tog mig avsides och när jag frågade henne hur vakterna kunde ha rätt att hoppa på en man på gatan som försökte göra anmälan om ett brott till polis, hävdade hon att hon inte visste vad jag pratade om – att hon inte sett vakterna göra något alls. Hon hävdar alltså detta trots att hon inte stått mer än en meter ifrån.
Jarvis fick spendera natten i häkte. Vakterna vidhåller att han hotat dem till livet. De påstår dessutom att Jarvis var drogpåverkad, vilket han själv var villig att ta blodprov på för att bevisa motsatsen.
Det finns tusentals av liknande historier, men ändå fortsätter väktarvåldet. I det här fallet är det dessutom helt uppenbart att polisen istället för att göra sitt jobb inte bara samarbetar med vakterna, utan dessutom möjliggör oprovocerat våld mitt ute på gatan. Hur ska de vanliga människornas historier någonsin tas på allvar om uniformerna håller varandra om ryggen?
Anchor har länge varit ökända för att ha våldsbenägna och respektlösa vakter. Det är dags att bojkotta ett ställe som behandlar sina gäster och artister på ett sådant hänsynslöst sätt. Man har inte rätt att göra vad man vill, bara för att man råkar ha uniform och bricka.
Om du spelar i band – vägra att gigga på Anchor.
Är du gäst – sluta gå dit.
Som gäst ska man inte behöva vara rädd för att bli utsatt av oprovocerat våld av auktoritetsfigurer. Visa att du inte ställer upp på övergrepp och maktmissbruk. Visa istället din sympati och sprid detta vidare.
UPPDATERING: Jannes egna kommentarer om det som inträffade finns nu att läsa på Hate Gallerys Myspacesida.
Dagens bild
Och så dagens bild på det:
Trendsätter
Handlade mat på Lilla Saigon. En biff med citrongräs och lök samt en kyckling med cashewnötter. En gäst kollar på mig och säger (på klingande göteborgska) till tjejen i kassan: "Jag vill ha exakt det han tar.". Jag ger honom en kort blick med ett par oförstående korintögon och nickar tomt.
Samma ställe som jag blivit Joacim Cans-stalkad på.
Samma ställe som jag blivit Joacim Cans-stalkad på.
Antiservice
Kiosken Vinsthörnan på Ringvägen (mitt emot Blecktornskällaren) har en speciell syn på service. Handade nyss en dosa snus och två cola light och bad om en påse.
"En påse?..." replikerar mannen.
"Ja tack" instruerar jag.
Mannen lägger en påse på disken bredvid mina saker och säger typ "56 kronor". Jag tar utstuderad lång tid på mig att bläddra i plånboken för att ge honom en chans till service. Efter kanske fem sekunder ger den kassaansvarige mig en blick som bara kan betyda "Alltså, jag skulle hellre bajsa på en hundvalp och blogga om det än stoppa ned dina grejer i påsen".
Kommer jag att handla där igen? Givetvis.
Jag respekterar faktiskt dålig service. För några år sedan såg jag ett inslag på nyheterna om en restaurang i New York som hade som sellingpoint (finns det ett bra ord på svenska för det?) att all personal var sjukt otrevlig. Stället var fullsatt jämt. Folk älskade att bli avsnästa, få höra att de valde opassande viner etc. Jag vet inte om krogen fortfarande existerar, men jag vill det. Och jag vill dit.
"En påse?..." replikerar mannen.
"Ja tack" instruerar jag.
Mannen lägger en påse på disken bredvid mina saker och säger typ "56 kronor". Jag tar utstuderad lång tid på mig att bläddra i plånboken för att ge honom en chans till service. Efter kanske fem sekunder ger den kassaansvarige mig en blick som bara kan betyda "Alltså, jag skulle hellre bajsa på en hundvalp och blogga om det än stoppa ned dina grejer i påsen".
Kommer jag att handla där igen? Givetvis.
Jag respekterar faktiskt dålig service. För några år sedan såg jag ett inslag på nyheterna om en restaurang i New York som hade som sellingpoint (finns det ett bra ord på svenska för det?) att all personal var sjukt otrevlig. Stället var fullsatt jämt. Folk älskade att bli avsnästa, få höra att de valde opassande viner etc. Jag vet inte om krogen fortfarande existerar, men jag vill det. Och jag vill dit.
Obegripligt
En polare sms:ar "Ditt senaste blogginlägg är helt obegripligt" (se nedan).
Vad gör man? Man tackar.
Vad gör man? Man tackar.
Hänt i mejlen
Chrille påpekar, via gmail så klart, att jag bloggar för sällan.
I dag ska han få, tänker jag.
Han skriver, apropå mitt svar som deklarerar att jag till skillnad från nästan alla andra (www.internet.com) bloggar när jag faktiskt har någonting att blogga om*****: "Du låter så formell, herr Granvik. Vad står på? Är det något som grämer dig inombords?"
Formell? Kanske den mest sårande förolämpningen jag fått i mitt liv. Chrille får svar på tal: "För en halvtimme sen skrev jag (i gmail givetvis) om raptorlemmar och slidkringlor. Låter jag formell? Är du helt jävla störd eller?"
I dag har jag bloggat som fan (in the name of min vän Chrille - som har en betydligt mer orimlig pappa än Marcus Birro*)
*OBS! Ej ironisk skrivet**
** Viktigt att påpeka***
*** På riktigt****
**** Ok, jag slutar. Men understryker att jag gör detta för att understryka vad innebörden av ordet rättshaverist kan betyda (ingår i Christoffers lexikon innehållande de ord och uttryck man behöver)
***** Förutom i dag, då jag ska blogga som en mental lådbil. Tut-tut.
Annat exempel på rättshaverist: killen som nästan maniskt kommenterar Youtubeklippet föreställandes en statiskt bildsatt videon till mitt gamla band Without Griefs låt "The failure's crown".
För övrigt: skriver man Krille eller Chrille? Jag blandar. Helt klart Inte ett bra system.
Annat relaterat: Krille yrar nåt om klubben för innbördes beundran.
Älskar jag Chrille? Kanske det, kanske.
CJ och Olivia
I dag ska han få, tänker jag.
Han skriver, apropå mitt svar som deklarerar att jag till skillnad från nästan alla andra (www.internet.com) bloggar när jag faktiskt har någonting att blogga om*****: "Du låter så formell, herr Granvik. Vad står på? Är det något som grämer dig inombords?"
Formell? Kanske den mest sårande förolämpningen jag fått i mitt liv. Chrille får svar på tal: "För en halvtimme sen skrev jag (i gmail givetvis) om raptorlemmar och slidkringlor. Låter jag formell? Är du helt jävla störd eller?"
I dag har jag bloggat som fan (in the name of min vän Chrille - som har en betydligt mer orimlig pappa än Marcus Birro*)
*OBS! Ej ironisk skrivet**
** Viktigt att påpeka***
*** På riktigt****
**** Ok, jag slutar. Men understryker att jag gör detta för att understryka vad innebörden av ordet rättshaverist kan betyda (ingår i Christoffers lexikon innehållande de ord och uttryck man behöver)
***** Förutom i dag, då jag ska blogga som en mental lådbil. Tut-tut.
Annat exempel på rättshaverist: killen som nästan maniskt kommenterar Youtubeklippet föreställandes en statiskt bildsatt videon till mitt gamla band Without Griefs låt "The failure's crown".
För övrigt: skriver man Krille eller Chrille? Jag blandar. Helt klart Inte ett bra system.
Annat relaterat: Krille yrar nåt om klubben för innbördes beundran.
Älskar jag Chrille? Kanske det, kanske.
CJ och Olivia
Jättedålig skribent
Maria Forsström - denna stilistiska hushållsost - skriver så här på Facebook om det här blogginlägget från Krillebus:
"inte världens bästa skribent, men han har en tanke and i like it: http://canthateenough.blogspot.com/2009/10/snap-back-to-realityoh-there-goes.html"
Bonus. "Det skulle dock vara kul att få bre ut sig emellanåt. Nyheter, intervjuer, personporträtt och reportage är det jag gör mest men har även vid tillfällen hävt ur mig s.k. 'roliga' texter from the top of my head."
(Copyright Maria Forsström)
I går
Bra ös på 44:an i går. Fick tyvärr ingen publicerbar bild på huvudaktern Vicious Art, men alla vet att Tobbe Sillman är snyggast (tillsammans med Jörgen, Jocke, Matti och Robban).
Tribulation var också svinbra.
(Tribulation, trots att det står Invasion på bakdroppen)
Sen blev det barhäng med Gustav och Hampus från Bullet. De var glada som vanligt.
Hampus i randig tröja i taxi (Bild: Jonas Granvik. Skärpa: Gud/Daniel Josefsson)
Jocke i Vicious Art (och glad Lars Martinsson-kopia) var också på Rocks
Men Hampus var (som alltid) gladast.
Hampus berättade att Bullets gig i Globen i går innan NHL-matchen var playback. Har för mig att han sa nåt i stil med att "Då kunde Dagge vara aprak utan att det märktes". Jag är säker på att han sa att Dagge anförde världens orimligaste mellansnack (inte playback). Exakt vad han sa ber jag att få återkomma till (sms:ar hampus).
UPPDATERING: Mellansnacket var inte alls orimligt, bara sött: "Han skulle säga 'We are Bullet from Sweden, get ready to bite the bullet' men sa i stället 'Tusen tack kära ni, vi älskar er!'.
Tribulation var också svinbra.
(Tribulation, trots att det står Invasion på bakdroppen)
Sen blev det barhäng med Gustav och Hampus från Bullet. De var glada som vanligt.
Hampus i randig tröja i taxi (Bild: Jonas Granvik. Skärpa: Gud/Daniel Josefsson)
Jocke i Vicious Art (och glad Lars Martinsson-kopia) var också på Rocks
Men Hampus var (som alltid) gladast.
Hampus berättade att Bullets gig i Globen i går innan NHL-matchen var playback. Har för mig att han sa nåt i stil med att "Då kunde Dagge vara aprak utan att det märktes". Jag är säker på att han sa att Dagge anförde världens orimligaste mellansnack (inte playback). Exakt vad han sa ber jag att få återkomma till (sms:ar hampus).
UPPDATERING: Mellansnacket var inte alls orimligt, bara sött: "Han skulle säga 'We are Bullet from Sweden, get ready to bite the bullet' men sa i stället 'Tusen tack kära ni, vi älskar er!'.
Hur saker ser ut i dag
Jämställdhet på TV4. Ragnar Bengtsson ammar. Han vill snacka könsnormer. Han vill vara närvarande i sitt barns uppväxt. Därför har han styrt upp att han mjölkar från sina bröst.
Marcus Birro i studion för att kommentera. Han tycker det är svårt att vara pappa, men fantastiskt roligt. Han har fått 280 000 av våra skattepengar för att skriva en bok om sin pappa. Pappan är från Italien. Idén med boken, så vitt jag förstår, var att det var väldigt speciellt att ha en pappa från Italien. Boken har inte publicerats.
Marcus Birro i studion för att kommentera. Han tycker det är svårt att vara pappa, men fantastiskt roligt. Han har fått 280 000 av våra skattepengar för att skriva en bok om sin pappa. Pappan är från Italien. Idén med boken, så vitt jag förstår, var att det var väldigt speciellt att ha en pappa från Italien. Boken har inte publicerats.
Radion
En polare gör julkalandern i radion. Perfekt att starta söndagsmorgonen med att tigga en roll.
"Kan du fixa in mig i julkalendern? Med nån av dessa repliker: 'Åh nej - det är orimligt.', 'Satans mentala lådbilar!"' eller ' Helvete, how can you be so cool?'
Svaret är lukrativt (vackert ord, bör användas oftare) och kommer snabbt: "Skulle nog kanske kunna fixas. Det är ju ett ställe då de kommer till Bergakungens grotta där det ska vara en massa olika röster som snackar allt knytt-relaterat. Du kan nog få vara en av dem."
Man blir ju alldeles glad. Och svarar: "Jag tar det. Ring mig! Kan du få in Christoffer också? Han gillar media."
Inget svar, än så länge.
"Kan du fixa in mig i julkalendern? Med nån av dessa repliker: 'Åh nej - det är orimligt.', 'Satans mentala lådbilar!"' eller ' Helvete, how can you be so cool?'
Svaret är lukrativt (vackert ord, bör användas oftare) och kommer snabbt: "Skulle nog kanske kunna fixas. Det är ju ett ställe då de kommer till Bergakungens grotta där det ska vara en massa olika röster som snackar allt knytt-relaterat. Du kan nog få vara en av dem."
Man blir ju alldeles glad. Och svarar: "Jag tar det. Ring mig! Kan du få in Christoffer också? Han gillar media."
Inget svar, än så länge.
