granvik

För ett par år sedan ställde de R-märkta samhällshoten Bronett och Wells till det i Rålambshovsparken på Kungsholmen. Efter att ha straffat huvudstadens kulturliv med ett giftkok kallat "Rhapsody in circus" lämnade Robert och Robert parken helt söndertrasad. Stockholm Stad uppskattade kostnaden för att återställa det förstörda gräset till 180 000 kr.

Nu ger sig den lille cirkusråttan på att vandalisera Gärdet ovanför Östermalm, där han smällt upp ett gigantiskt smutsvitt, dåraktigt tält. I tältlobbyn är det glest med besökare. En herrelös hund rör sig bekymmersfritt i utrymmet som även innefattar ett läsk/popcornstånd, en övergiven sockervaddsstation och tre förskräckta cirkushatare (jag, Annica och Josefsson).


Strax innan på syltan Hamnen: Josefsson laddar upp med stöl. I bakgrunden märks en rödvinspimplande tant som pratar högt med sig själv

Väl inne i galenskapens centrum inser vi att våra platser är längst framme vid scenen. Rad 1, plats 19 är avsedd för mig. Men det finns ingen plats 19 på rad 1. En cirkusmänniska lotsar mig till stol 7 och säger att det är plats 19. Detta är cirkus - en plats där rimligheten inte har någon plats.

Robert Bronett intar scenen och förklarar för den fåhövdade publiken att tv filmar (intressant info om SVT:s skamlösa uppbackning av Bronett hittar man här). Inte nog med att vi förnedrar oss själva genom att vara närvarande, vår utsatta situation ska sändas i etern också.


Annica har fixat popcornstrut som man kan hålla upp som skydd när kameran riktas åt vårt håll

Bronett ber den glest utspridda publiken att flytta närmare scenen så att inte tittarna ska upptäcka vilket luftslott denna föreställning är. Uppskattningsvis 80 procent av de cirka tusen platserna gapar tomma, trots att det är lönehelg.

Satan och hans apostlar

Projektet Cirkusprinsessan är inne på sitt tionde år. I år har 200 sökande från hela världen skickat in ansökningar via Internet. Sedan har Robert plockat ut de tjejer han helst vill ligga med.

Först ut är Stephanie från Kanada. Hon kan hoppa, trolla, vissla och flyga. Nej, men hon kan gå på lina. Eller det rör sig snarare om en rätt tjock vajer. Det är över en meter ned till scengolvet men Stephanie har väldigt bra balans och håller sig kvar på linan i tio minuter.

Två tyska systrar bildar intim hög och har något slags akrobatiskt förspel för sig. Vid scenkanten står Bronett med en sträng saliv hängande från vänster mungipa.

Tyskorna

Två franska balettbrudar gör något som i programbladet beskrivs som "en parodi". Det verkar innebära att den ena slår till den andra i huvudet synkroniserat med ett tokigt ljud som kommer ur högtalarsystemet. Var är de cyklande sjölejonen, undrar jag.

Fransyskorna

Svenskamerikanska Shannon åmar sig upp och ned längs en röd påle. Liknande nummer har åkt ut i långt innan finalen i TV 4:s talangprogram.

Svemerikanskan

Djulia från Ukraina är jättestark och kan stå på en arm. Och vrida sin kropp som någon som har drillats av en mycket ond cirkusdirektör med hög hatt, svart själ och störst husvagn med dubbelsäng draperad i vinrött plyschtyg.

I pausen passar vi på att smita hem. Bronett uppmärksammar att Granvik är inställd på hemgång och kastar mordiska blickar efter honom. Josefsson hävdar dock att Bronetts blickar var lystna och att cirkussvinet ser cirkuspotential hos den flyende mannen.

Nu kommer bloggens kulturreporter att framföra en mer analytisk reflektion av cikuskvällen. Över till Annica:

Cirkus. Jag har precis som du, kära läsare med relevant hjärnfunktion, alltid trott att jag fruktat cirkus. Att jag avskytt detta fenomen, denna Dantes gudomliga komedi. Men jag känner mig tvingad att högtidligt erkänna mig omvänd. En handfull sprattlande, balanserande, skuttande och ålande gymnastikbrudar i form av Jonas Granviks födelsedagspresent har omprövat min mardröm.

Vokalförlängaren och sanningsförvrängaren Robert Bronett är ringledare för debaclet Cirkusprinsessan. Han lever på dna-kredit med skyhög ränta - är en skamlös Henry Bronett-posör med ett obönhörligt vandrande öga.

Robert är stolt över sin och brodern/idolen Henrys satsning på att lyfta fram kvinnor i cirkusvärlden. Prinsessa efter prinsessa presenteras med att hon ”ger sig på ett traditionellt manligt trick och gör det bättre än de flesta män”. Fast prinsessorna är inte män, varpå sexiga rörelser, skälmska blickar och skira kjolar plus strategiska fläktar instiftats reglementsmässigt.

Cirkuskonsterna har en tydlig ton av striptease, men detta faktum skyls genom att man i programbladet väljer att nyttja den kulturellt accepterade synonymen burlesque. Burlesque är som bekant en konstform. Bra så. I tältet sitter konstformsivriga familjefäder med stora ögon och familjemödrar med irriterade miner. Några brats som sippar gratisskumpa i plastglas och busvisslar åt prinsessornas konstutövanden har antagit första parkett. En stor del av publiken utgörs av imponerade småtjejer som inte vet bättre. Evenemanget har trots allt lockat dit dem med en logga i spretig barnskrivstil. Det bjuds godis och läsk, så varför skulle inte de vara hedersgäster?

Damer som ger sig in i manstradition ska inte behöva anta manliga stereotyper och bära skägg för att accepteras, även om det sannerligen hade förgyllt evenemanget i fråga. De ska dock inte heller behöva axla kvinnliga sådana och bära genomskinliga överdelar och obefintliga kjolar konstruerade av plastbananer. Utan att begrava mig i en potentiellt dubbelmoralistisk genusdiskussion som tar bort sökarljuset från kulturgärningen kan jag bara konstatera att evenemanget resulterar i blodsmak i munnen. I synnerhet då det ackompanjeras av Roberts snasksugna minspel.

Le cirque des corps – ett mycket tveksamt lustspel.

Allt jag tidigare förknippat med fruktan i förhållande till cirkus trängtar jag nu efter. Knivar, clowner, muskiga stråtrövare i träskor och skabbiga lejon. Cirkusprinsessans näpna lolitaroll behöver onekligen solkas. Genom våld och onämnbara fasor. Vithajar nedanför balansrepen och jonglering med motorsågar. Roberts olämpliga herravälde måste få hembud.

Det enda som är ruggigare än cirkus är faktiskt cirkus utan det ruggiga.

Man hatar cirkus och vill därmed se den skada och häckla sig. Så fram med enhjulingar, propellerhattar, ryska björnar med stilett och alkade apor. Låt popcornen brinna och sockervadden dränkas i blod. Låt barnen stirra in i fruktans plastnäsförsedda ansikte och skåda mänsklighetens sanna jag, inte förledas i ett förrädiskt skimmer av dansande fruktkjolar.

Ur led är tiden och åt helvete är cirkusen. Med risk för liv och lem antar jag djävulens tunga och yttrar det enda påstående som kan stävja Bronett-klanens planer på rosa, tyllerotisk världsdominans. Låt det höras från norr till söder och låt det höras högt.
Bring on the clowns.

Sammanfattning: Evenemang [1], Förfriskningar och tilltugg [2], Robert Bronett [1], Cirkusprinsessor [3], Lokal och toalettfaciliteter [2], Genomtänkthet/Uppsåt [1], Kulturell status [3].

Annica Hedbrant, kulturreporter.

***

För att smälta intrycken samlar sig trion efteråt på Blecktornskällaren. Josefsson intar en smaklös wienerschnitzel (dock pluspoäng för alla rätt rörande kökets val av tillbehör: ansjovis, citron, kapris, ärtor, skysås och stekt potatis) och Annica kämpar med efterrätten friterad camembert med hjortronsås och friterad persilja. Osten kommer i form av fabrikstillverkade, puckformade otyg som smakar hushållsost. Granvik håller sig till det Blecktornskällaren kan bäst, flasköl, och berättar om Rolfs dikalvssylta för sina kamrater som lyssnar storögt.