granvik

Högt uppskattade kamraten/kollegan Christoffer avverkar sin sista arbetsdag på redaktionen idag.

Av ofantligt många glada stunder väljer jag att uppmärksamma ett par.

Årets telefonsvar:

Christoffer sitter på bussen och en människa/get från datorföretaget ringer. Christoffer har en vecka tidigare lämnat in sin mac för att den är cp. Nu ska äntligen personalen börja fixa med hans burk. Datorninjan måste dock få reda på lösenordet för att komma in på hårddisken.

Christoffer vrider sig och kollar bekymrat runt i bussen, varpå han ber personen i telefonluren att vänta lite grann då bussen alldeles strax är framme vid hållplatsen. Väl avstigen levererar Christoffer lösenordet: Satanskuk.

"Så lösenordet är alltså... det här..." (datorexperten tystnar). Tänker uppenbarligen hålla sig på en respektabel vokabulär nivå. "Eh, ja, det är kanske lite pubertalt" medger Christoffer och bokstaverade därefter "s - a - t - a - n - s - k - u - k" för personen i andra ändan (som för övrigt bryter på tyska).

***

Årets telefonbus:

Sedan har vi telefonbuset med Jonathan. Christoffer smusslar till sig Jonathans mobil och sms:ar "Hej hej, du har en jättefin kuk" till Jonas i telefonlistan som Christoffer tror är jag. Men Jonas i Jonathans telefonlista är inte jag, utan Jonathans kusin. Jonathan blir jättearg på Christoffer.

Men han oroar sig i onödan, för Jonathans kusin svarar något i stil med "Vad bra att du tog upp det, känns ju lite pinsamt att påpeka en sådan sak själv".

***

Chrille - salut, tut, hatten av och lycka till på nya arbetsplatsen!

***

Drygt 1,5 kilometer järnvägsräls har stulits i Enköping. Den stulna rälsen väger 150 ton och järnet uppskattas vara värt närmare 400 000 kronor. Har du sett tjuvarna (kännetecken: konkar på 150 ton räls) kan du kontaka Uno Sjözing på Banverkets enhet Mark och Fastigheter.

http://nyhetskanalen.se/1.493103/2008/06/09/1_5_kilometer_rals_stulen

Hittade denna moderna klassiker när jag gick igenom lite länkar. För den som råkat missa denna höjdarintervju - här kommer Peter Lindholms lyckade intervju (publicerad i Metro 24 september 2007) med Per Moberg:

FÅORDIG. Osympatisk, dumdryg och ondskefull. Under hela sin skådespelarkarriär har Per Morberg gestaltat obehagliga figurer. Men som brutal machokock i matlagningsprogrammet "Vad blir det för mat" fick han i somras plötsligt känna på hur det är att bli folkkär.

Fast han verkar inte vara särskilt glad för det när vi träffades över lunch.

Känns det inte lite märkligt att plötsligt bli folkkär som tv-kock?
- Ja, haha. Livet är märkligt, eller hur?

Men hur känns det?
- Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!

Det tror jag inte att du gör.
- Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?

Vad vill du snacka om då?
- Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.

Du har inget att säga om det som händer innan och bakom, tankar och idéer, det som inte visas i tv?
- Jag tycker inte att det är intressant att berätta om det.

Varför inte? Du använder till exempel rätt okonventionella redskap. Skär lamm med sticksåg och skalar potatis med högtryckstvätt?
- Det har jag gjort i 15 år. Och det ser man ju där, vad fan ska vi sitta och prata om det för? Titta på det, säger jag. Folk kommer fram på gatan och säger: "Fan, vad jag gillar ditt program". Åtta personer på vägen hit stoppade mig och sa det. Då blir jag glad och säger tack. Det räcker! Jag har hatat den här jävla intervjusituationen ända sedan innan jag kom in på scenskolan. I 30 år!

Du vill inte ens ge ditt program extra uppmärksamhet nu när det sänds i mer undanskymda TV4 Plus?
- Jag skiter i det också. De får sända det var fan de vill! Det skiter väl jag i! Det får gå precis vad fan de vill! Måste jag ha några åsikter om det också? Vad är det du vill veta, vad är det jag ska berätta? Jag har ingen lust att lämna ut mig. Jag har ingen lust att tala om varför jag tycker det är jobbigt att bli intervjuad ... Hur ska du göra reportage om det här då? Skriva att jag är en gris bara? Gör det!

Eftersom du inte är intresserad av att prata så föreslår jag att vi avslutar lunchen under tystnad.
- Ja, har du inga frågor så kan vi avsluta den här intervjun.

Du vill ju inte svara på några.
- Jag svarar ju på frågorna hela tiden. Men du ställer ju inga.

Du, vi avslutar det här nu.
- Okej, det är inga problem för mig. Tack då.

Sweden Rock Festival är i full gång. Själv är jag rädd för att bege mig till ett ställe så pass nära Satans Anus. Är du, likt jag, ändå nyfiken på vad som händer på festivalen, men alltså inte beredd att chansa och vara så nära Skåne, rekommenderar jag Carlssons*, Josefssons** och Linnéas*** festivalbloggar. 

* Hittills har MC Hummer fått värmefnatt och uttalar sig svalt om Sabatons nya braksuccé "The art of war".

** Hyllman ska (fritt tolkat) överlista en knippe ryska björnhundar för att komma åt 50 000 minkar så att han kan sy kläder till alla coola norskar.

*** Linnét skojar lite om Def Leppard-trummisen Rick Allens avsaknad av högerarm. Dock ringde jag Internet som berättade att det var vänster arm som försvann under bilkrocken på nyårsafton 1984.

Carlsson: http://blogg.expressen.se/hardrock/



Josefsson: http://blogg.aftonbladet.se/24069


Linnéa: http://blogg.svd.se/festivalbloggen

peter harrysson + mördarsnigel (8 träffar)

folkmord + kenny bräck (11 träffar)

folkmord + amanda jensen (27 träffar)

glen benton + tip top (27 400 träffar)

Lennart, Göran, och Eva. Nä, de gamla hederliga namnens tid är förbi. Enbart i dag fick jag bekanta mig med följande förnamn under arbetet med prenumeranterna:

Semy

Indira

Cane
Ekwe

Nu väntar jag på att Buzz och Waldorf ska höra av sig med en adressändring.

Att Kiss är ett oöverskådligt populärt band går inte att ta miste på i Stockholm den 30 maj 2008. Halva stan är fylld av vuxna män och kvinnor med barnkalasmålade ansikten och fula t-shirts med Kiss Army skrivet över ryggen. Vadän denna dårskap?

Jag beger mig till Stadion med en ryggsäck fylld av frågor som måste få svar. Hur gammal är Gene Simmons? Varför klär de sig så fult? Kommer jag känna igen någon av låtarna?

Det känns lite obekvämt att dundra in tio minuter innan spelningen och ställa sig absolut längst fram. Framför de fans som köat sedan sju på morgonen för att få stå längst fram och vara närmast sina idoler. Men när Live Nation hör att cirkus Taylor kommer till Stadion för recension öppnas vissa dörrar om man säger så. Jag står precis vid scenkanten och gör mig redo för min andra hårdrocksspelning på lika många dagar.

Genom konsertens första trettio minuter har gubbarna Simmons och Stanley inte många rätt. De ganska tama låtarna blandas med mycket lamt och publikfriande mellansnack. Inte särskilt intressant. De två senast tillkomna medlemmarna Singer och Thayer får inte heller mycket spelrum då det bara är Paul Stanley som får prata och stila inför publiken. Efter fyrtiofem minuter får jag dock svar på min första fråga genom att konsultera en armémedlem bredvid mig. Gene Simmons är femtioåtta. Se där, tänker jag och vässar pennan.

Efter första akten - som man ändå får kalla den ganska ljumna delen av konserten innan extranumren börjar - imponerar inte. Den enda låten jag känt igen hittills är den relativt usla partydängan "Rock and roll all nite". Förvisso akompanjerad av ett schysst konfettiregn. Efter det tackar Kiss för sig och försvinner. Skönt, tänker jag och förbereder resan hem. Men icke, nu är det dags för extranummer som visar sig pågå ungefär lika länge som den ordinarie konserten.

Under extranumren lägger bandet i en högre växel och börjar dunka mer och mer igenkännbara låtar mot oss i publiken. De spänner också musklerna genom att bränna av en massa pyro som faktiskt är ganska effektfull. Sedan händer en massa märkliga saker på scen. Gene Simmons dricker blod och flyger lite. Paul Stanley kör lite linbana. Eric Singer åker hiss.

JONATHAN TAYLOR