granvik

Blev lite överraskad, och ställd, när min mobil ringde vid lunchtid i dag:
Jag: - Ja det är Gran...
Mansröst: - Hej, det här är Mats Nyström. Jag söker Jonas Granvik...

Jag: - Hm... ja, det är jag.
Mats Nyström: - Vad är det du sysslar med?

Jag: - Hmmm... jaha, du syftar på min tidning... Allt Om Mats Nyström. Ja, alltså, den var ett skämt kan man säga.
Mats Nyström: - Eva Hamilton inblandad... det verkade väldigt ambitiöst.

Jag: - Ledsen om jag gör dig besviken. Jag kan kanske göra ett nummer under min semester i december.
Mats Nyström: - Nej, jag tror vi skippar det. Jag blev nästan lite orolig att det var någon tokskalle som var på gång med nåt så jag tycker det är skönt att det var ett skämt. Du verkar ju vara...

Jag: - Balanserad?
Mats Nyström: - Ja, absolut... Men jag är ändå imponerad måste jag säga. Jag sitter och kollar bloggen nu. Håkan Larsson... på riktigt. Och du, var lyckades du gräva fram alla de där gamla bilderna på mig?

Jag: - Det gick snabbt. Bara att bildgoogla.
Mats Nyström: - Jaså, nä, sådant där förstår jag mig inte på. Jag är ju lite gubbe, he, he.

Så där tuggade vi på i några minuter, jag och Mats Nyström. Allt tack vare detta mejl som jag skickade för en dryg vecka sedan:

----- Original Message -----

Hej!

Hittade ingen mejladress till Mats Nyström, så jag testar med er i stället.

Jag funderar på att starta tidningen "Allt om Mats Nyström" och vet inte om jag behöver Mats tillåtelse. I alla fall informerar jag er nu och det vore bra om ni vidarebefodrar informationen till Mats. Bäst vore ju om så klart om Mats själv kan tänka sig att medverka i tidningen, då den handlar om honom.

Jag bor i Stockholm och kan göra intervju/intervuer med honom i princip närsomhelst utom vardagar mellan 08.00 och 17.00 då jag jobbar på hårdrockstidningen Close-Up Magazine (jag tänker inte sluta mitt jobb utan det här nya projketet är bara en hobby).

Fotosession behövs också styras upp. Genom mitt arbete har jag kontakt med flera duktiga fotografer, bland annat Tobias Fischer (www.fotografiskbild.se) som fotat Drottning Silvia bland annat.

Har tänkt mig ett nummer per år. Blir svårt att få material till mer än så, speciellt om inte Mats själv vill ställa upp på intervjuer. Då blir det mycket skvaller (kanske kan fixa unika bilder på Helena Bergström och Mats under den tid de var tillsammans) men också mycket historik och seriösa vinklingar.

Här kan ni se en "dummy" för ungefär hur tidningen kommer att se ut: http://granvik.blogg.se/2008/september/allt-om-mats.html. Bara snabbt ihopslängt så det blir mycket bättre/snyggare sen:-)

Ok, tack för hjälpen.

Hej då/Jonas Granvik

Tele: 0735-200 173

http://www.closeupmagazine.net
http://www.myspace.com/closeupmyspace
http://www.granvik.blogg.se

"Du och Henke ska ha fett med cred för er sköna kokkonst! Ni är en dynamisk duo! Har inte sett det där förrän nu. Garvade så tårarna rann när jag kollade i natt.

Puss

/Hj"

Glatt att få ett sådant sött mejl rörande de matprogram jag och Henke snubblade ihop åt SVT för några år sedan. Speciellt med tanke på att avsändaren är medlem i juryn som utser vinnare till Guldägget (måste ju ha koll på det här med kvalitét...).

De som inte sett Henke in action (jag står för "manus", kameraarbete och agerar sidekick) tycker jag ska spana in avsnitten som nu är upplagda på http://svt.se/play. Klicka på "Starta SVT Play (öppnas i ett nytt fönster)" och sök på hårdrockshenke.

• "Fram till jag var trettiofem år hade jag ångest över att jag inte dödat någon..." (Peter Dolving om sitt störda mansideal)
• "Med risk för att låta jävligt rå: jag är rätt glad över att hon är död. Då slipper jag ha den här överhängande risken att hon ska flippa ut och komma hit med ett hagelgevär och skjuta mig och min familj..." (Peter Dolving om sin mamma).
• "Jag blev ustatt för övergrepp i ungefär ett års tid av en av killarna..." (Peter Dolving om tiden på ett ungdomshem. Han var tio år och året därpå började han supa).

Johnny Hagel på Roadrunner fullkomligt sprutade ur sig ölbiljetter på tjyvlyssningen av Satyricons nya album "The age of nero" i går, vilket han ska ha tax för. Plattan är kanon och känns som en "Now, diabolical part II". Satyr såg sportig ut, med bakåtsklickat hår och korrekt hållning.

I sann "Extras"-anda gav jag och Linnéa olika dilemma till varandra. Ett som jag fick var: "Du måste vara gift med Regina Lund resten av ditt liv, och göra dina äktenskapliga plikter, eller höra Comus musik i huvudet dygnet runt resten av ditt liv. Vad väljer du?"
Comus är ett engelskt proggrock/folk-band som låter lite medeltidsveckan, lite Samhall och mycket brun plysch. Jag blev så skräckslagen av detta omöjliga dilemma att jag tror att jag inte ens lyckades formulera ett svar.

Här är ett jag gav till Linnéa: "Antingen måste du säga ordet getkuk en gång i varje samtal du har med din mamma i resten av ditt liv, eller så måste du byta namn till Gunilla. Du får inte förklara för mamma varför du säger getkuk och du måste stå fast vid att du bytt namn till Gunilla för att det är fint."
Linneá undrade om hon verkligen måste säga getkuk även om mamman skulle ringa och berätta att någon dött. Det måste hon. Vi enades om att "Åh nej, det suger verkligen getkuk!" faktiskt skulle kunna fungera i ett sådant sammanhang. Därefter valde hon getkuk-alternativet.

Messiah överhörde samtalet och undrade vad det var som pågick. Linnéa förklarade att det var en slags "pest eller kolera"-lek. Den forne Candlemass-sångaren gick i gång direkt, utan att ens ha fått ett propert dilemma tilldelat sig.

- Jag väljer pest alltså. Lätt pest! Kolera är väl en mysko könssjukdom, som syfilis. Aldrig att jag fläker ut mig i nån sån där satans stol! Pest ska det vara.

Messiah drog också en galant historia om när han såg Black Sabbaths återföreningsgig på Globen.

- Jag stod längst fram och headbangade som en tok. Efter kanske en halvtimme kollade jag upp och märkte att jag var den ende som verkligen röjde järnet. Det lade Ozzy märke till. Han fattade att jag var helt inne i musiken, att jag var den som röjde, så han kom och hällde en hink vatten över mig, ha, ha!

Ja, Messiah, antingen berodde det på det, eller så ville Ozzy helt enkelt busa lite med din frisyr.

Det hela börjar med att jag reagerar på en detalj i en annons i Close-Up #104:

Alla vet att det rör sig om skitfilmer när de svenska distributionsbolagen lyfter fram citat och betyg från marginella svenska medier* eller utländska filmtidningar.

Därför blir jag väldigt misstänksam när jag ser att de som lanserar vinet Casillero del Diablo rotat riktigt långt ned i mediaavgrunden innan de hittat någon som skrivit positivt om sitt vin. Den där Håkan Larsson i Täby Danderyd Tidning måste vara en förortsalkis som skriver vad som helst för en låda gratis rödtjut, konstaterar jag nyktert.

Googlingen "Håkan Larsson" + "Täby Danderyd Tidning" resulterar i endast 9 träffar. Den här killen sitter på avbytarbänken. Täby Danderyd Tidning publicerar en text i halvåret för att slippa hans tjat.

Trots att Håkans recensioner inte publiceras jätteofta är kostnaden att förse honom med en jämn ström alkohol, i sammanhanget, väldigt blygsam. För när hans texter väl letar sig genom tryckpressen rör det sig alltid om citatvärda grejer som man kan blåsa upp i annonskampanjer.

Håkan är vindistributörernas säkra kort. Han är inte opålitig, som de andra. De som har råd att köpa eget dricka om det skulle behövas.

Håkan Larsson (på riktigt):

Men det är tur att man är grundlig. Det korrupta suparsvinet Håkan Larsson visar sig i själva verkat vara en seriös aktör inom den svenska vinrecensionsscenen. Håkan har nämligen chefat för moderskeppet inom svensk mat- och vinjournalistik.

Ett utdrag från en artikel publicerad i Aftonbladet den 15 oktober 1998:

"Hur känns det att dricka sur disktrasa?
Allt om Mats chefredaktör Håkan Larsson vet.
- Beyaz är ungefär lika pissigt som det brukar, säger han.
Tidningen har för 27:e året testat hela Systemets vinsortiment.

De fem herrarna i Allt om Mats testpanel satt i tre veckor i augusti och testade 1 600 viner.
- Det blev 80 till 100 viner om dagen. Vissa dagar var kämpiga, när vi tröskade mycket halvtorrt vin i 50-kronorsklassen, säger Håkan Larsson.
- I år fick jag dessutom tennisarm av vinprovningen. Det var för intensivt ett tag, skrattar han."

Detta är alltså bara en del av artikeln. Vill ni läsa allt vad mannen som hade tennisarm på grund av alkoholdrickande redan för tio år sedan hade att säga, klicka här.

Själv har jag nu funderingar på att starta magasinet "Allt om Mats Nyström". En dummy av omslaget till nummer sjutton kommer här:

* Undantaget som bekräftar regeln är "Sherdil", som handlar om Sanna (spelade av "Fucking Åmål"-stjärnan Rebecka Liljeberg) som räddar Arabhingsten Sherdil från slakt. Omslaget till den svenska hästactionrullen basunerar ut att filmen erhållit 4 av 5 jordgubbar i Lilla Aktuellt. Det är den värd.

Regeringen anser så klart att ryssens holmgång i Georgien är läskig. Man vet aldrig när den attackerar, så nu ska Sveriges försvarsbudget stärkas med en extra miljard.

För en miljard kan man köpa mycket som gör en anfallande stormakt paff:

• Man kan hyra USA:s Irak-styrka i tolv timmar.
• Eller tjacka 1,8 stycken Jas Gripen-plan.
• Eller skicka 200 miljoner sms till Ryssland och be dem anfalla nån annan (eller bara dryga sig).

• Eller hyra ett disco inklusive dj i nästan i 120 år (kontakta [email protected] så svarar han gärna på dina frågor).

På nyhetsfronten är det nästan så att allt oväder blåser bort alla trevliga telegram från Paralympics i Peking. Härlig inledning av Sverige med guldpeng till Jonas Jacobson i 10 meter stående luftgevärskytte och samma valör tog Anders Olsson på 100 meter fritt. Båda slog även nytt världsrekord i sina grenar.

Men nyhetsrapporteringen från Paralympics är tyvärr lite slarvig. Det framgick inte riktigt hur Jacobson, som är rullstolsbunden, löste ståbiten. Det framgick inte vilken sport Olsson sysslar med (simning får man förmoda) eller vad det är för fel på honom.

Vad som däremot står klart är att det inte är tillräckligt mycket fel på Jessica Gallagher från Australien. Den synskadade tjugoåringen hade anmält sig till fem friidrottsgrenar men fick nobben då det visade sig att hon inte såg tillräckligt dåligt.

Gallagher säger sig ha "varit medveten om risken" innan hon åkte till Kina och att "det negativa beskedet" att hon ser rätt bra inte kommit som någon chock för henne. Hon har starka förhoppningar om att hennes syn ska hinna bli tillräckligt dålig till Paralympics i London om fyra år.

Saltpetersyra eller upprepade tittningar av Colin Nutleys film "Angel" torde göra susen, men det kanske klassas som doping i dessa sammanhang?

Och på tal om oväder. Undrar om de blågula deltagarna skämtar om att de är med i Paraplympics om det regnar i Kina.

Jonas Jacobson, guldmedaljör i 10 meter stående luftgevärskytte

Det dröjer inte mer än ett par minuters promenad från hotellet innan vi ser ett stridsflygplan som står parkerat utanför ett hus. Då känner vi oss välkomna till Polen.

(Josefsson-mannen)

Väl inne på det IKEA/Dagis/Indian/Nacho/Bandidos-inspirerade spelstället...


... är det tjyvjtjockt med folk. Uppskattningsvis 1 207 pers. Några sitter redan och sover trots att uret inte visar mer än 12.30.

(Sovmannen)

Vi bondar snabbt med lokalbefolkningen och bäst kompis blir vi med en kille som har ett utseende som indikerar att han borde digga Iced Earth. På eget initiativ berättar han på polska att han fått "hemoroidsky". "English please", uppmanar jag. "My ass is kaputt" förklarar Iced Earth-mannen med ett snett leende och gräver demonstrativt i de nedre regionerna.

(Iced Earth-mannen)

Av alla band som lirar är Entombed bäst. LG Petrov är ju den klarast lysande stjärnan i alla sammanhang han dyker upp.

(LG = chief rebel angel)

Det vi ser av Dismember är grymt och bandet har satt upp ett gulligt mjukisdjur på ena stärkaren nära trumsetet.

(Dismembers Thomas Daun + mjukis)

Trots att Rotting Christ dras med en trummis som gått i baskaggeskola hos Lasse Ulrich och har en sångare som låter betydligt vassare på skiva är bandets uppträdande helt ok.

Gorefests frontman Jan-Chris de Koeijer som ser ut som en korsning mellan Fredrik Strage och Zak Tell. Han formar munnen till ett stort O och låter som om han kommer från en annan del av Holland när han sjunger. Han har ridstövlar. "Reality/when you die" är en fantastisk låt och trummisen är fenomenal.

(Gorefest)

Nile manglar som alltid förr och uppskattas i lagom dos. På efterfesten siktar jag Dallas som vinglar nedför en trappa. När en herre i följet märker att jag tar en bild ryter han "Why don't you go fuck yourself".

(Dallas och "Fuck yourself"-mannen)

Födelsedagsbarnet Vader lirar ett långt set som så klart är bra men det känns som om något saknas. Någon riktig kalasstämning infinner sig aldrig. Detta kan så klart ha att göra med att Peter har jättefjantiga pjäxpjucks på sig.
Det beror nog i alla fall inte på att vi inte hajar mellansnacket, som så klart är på polska. I dag nås jag av nyheten att både Daray och Mauser slutat i bandet. Eftersom Novy nyligen sa upp sig har alltså hela bandet lämnat Peter på en månad. Någonting stod uppenbarligen inte rätt till i Vader. Vad som hänt kan ni läsa om i Close-Up #105 som utkommer 3 oktober.

Dagen efter vaknar vi upp ackompanjerade av polsk cirkus på tv.

(Cirkusmannen)

Eftersom jag tappade min mobil nånstans inne på spelstället ber jag resekamrat Josefsson att skicka ett sms som lyder "Du hatar cirkus" till min mejladress. Detta för att jag vid hemkomst ska bli påmind om att jag ska blogga om hur mycket, och varför, jag hatar cirkus. Jag kommer inte riktigt ihåg upplägget för det tilltänkta blogginlägget men det gick väl i princip ut på att cirkus är hemskt och att det enda som är lite kul med cirkus är de där sälarna som sitter på en pall. Men det är ju synd om sälarna så inte ens den grejen kan jag se positivt på. Nä, bränn alla cirkusar.

Lunch ätes på en rätt fin restaurang. Josefssons sug efter knogar blir tillfredsställt då han ropar in "Piglet knuckles with fried cabbage and horse raddish".

(grisknoge polish style)

Själv fegar jag med en "Pork with mushroom sauce and french fries".

(Foto: Josefsson. Skräpa: Gud)

Mina french fries kommer i form av överkokt (ej friterad), osaltad potatis och svampsåsen är en stor hög med kokt kål med några små tendenser till svampbitar som tittar fram här och var. Josefsson får precis samma tillbehör så man kan gissa att de kör samma lika till alla oavsett vad man beställer. Det blir ju mest praktiskt så. Förrätten består av en tallrik med tre olika högar. En hög är rivna morötter blandat med riven kål. En hög är riven kålrot. Och den sista högen är riven vitkål. Alltsammans upplagt på ett blad salladskål.

Det polska köket kan vara det mest störda av alla kök. På spelstället står en uråldrig tanig liten gubbe med kockmössa och langar fram den tröttaste födan man kan föreställa sig. På menyn står 10-12 rätter uppradade men i verkligheten finns det bara en rätt att välja på. När den sedan är slut så kommer en ny rätt som i snigelfart portioneras ut tills även den tar slut. I och med att detta är den enda matserveringen på hela stället är kön konstant sju mil lång.

(Kockmannen lackar över att folk lackar över hans snigeltempo och risiga krubb)

När det blir min tur har tyvärr de brända korvarna med illgul senap tagit slut och jag får då välja på kycklingben med surdegsbröd på papptallrik.

(Japp, detta var allt på tallriken: två ledsna kycklingben och två halvtorra surdegsbröd))


(Men vi är lika glada för det)

Den riktiga sjukdomen hittar vi dock på flygplatsen. De rackarna lyckas med konststycket att göra en så banal sak som en salladsbuffé helt oätlig:

Grekiska salladen: Fetaosten är slemmig och smakar unket. Paprikan är förvisso krispig men har en märklig bismak. Isbergssalladen har flera nyanser av brunt.

Äggsalladen: Döps genast om till pruttsallad. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Pastasalladen: Här är jag skrämd från vettet för allt som härstammar från salladsbuffén, så jag smakar bara en enda pastabit som jag norpar från Josefssons tallrik. Den smakar gammalt kylskåp. Dock hävdar Josefsson att det blir bättre om man dränker pastabitarna i en mystisk senapssås.

Fruktsalladen: Inledningsvis är jag beredd att jag kocken en elogé. Det verkar faktiskt som om rackaren fått fruktsalladen, som till nittiofem procent består av frukt på burk, att verkligen smaka frukt på burk. I den här fasen av denna ickemiddag skulle det vara guld värt. Efter flera lyckoträffar stöter jag dock på en bit som har en utmärkande fadd smak. Josefsson testar också en tallrik fruktsallad och han har inte lika tur som jag utan stöter direkt på en fruktbit som inte mår bra.

Oj vad vi längtar efter svensk mat som pizza, hamburgare och sushi.