granvik

Det dröjer inte mer än ett par minuters promenad från hotellet innan vi ser ett stridsflygplan som står parkerat utanför ett hus. Då känner vi oss välkomna till Polen.

(Josefsson-mannen)

Väl inne på det IKEA/Dagis/Indian/Nacho/Bandidos-inspirerade spelstället...


... är det tjyvjtjockt med folk. Uppskattningsvis 1 207 pers. Några sitter redan och sover trots att uret inte visar mer än 12.30.

(Sovmannen)

Vi bondar snabbt med lokalbefolkningen och bäst kompis blir vi med en kille som har ett utseende som indikerar att han borde digga Iced Earth. På eget initiativ berättar han på polska att han fått "hemoroidsky". "English please", uppmanar jag. "My ass is kaputt" förklarar Iced Earth-mannen med ett snett leende och gräver demonstrativt i de nedre regionerna.

(Iced Earth-mannen)

Av alla band som lirar är Entombed bäst. LG Petrov är ju den klarast lysande stjärnan i alla sammanhang han dyker upp.

(LG = chief rebel angel)

Det vi ser av Dismember är grymt och bandet har satt upp ett gulligt mjukisdjur på ena stärkaren nära trumsetet.

(Dismembers Thomas Daun + mjukis)

Trots att Rotting Christ dras med en trummis som gått i baskaggeskola hos Lasse Ulrich och har en sångare som låter betydligt vassare på skiva är bandets uppträdande helt ok.

Gorefests frontman Jan-Chris de Koeijer som ser ut som en korsning mellan Fredrik Strage och Zak Tell. Han formar munnen till ett stort O och låter som om han kommer från en annan del av Holland när han sjunger. Han har ridstövlar. "Reality/when you die" är en fantastisk låt och trummisen är fenomenal.

(Gorefest)

Nile manglar som alltid förr och uppskattas i lagom dos. På efterfesten siktar jag Dallas som vinglar nedför en trappa. När en herre i följet märker att jag tar en bild ryter han "Why don't you go fuck yourself".

(Dallas och "Fuck yourself"-mannen)

Födelsedagsbarnet Vader lirar ett långt set som så klart är bra men det känns som om något saknas. Någon riktig kalasstämning infinner sig aldrig. Detta kan så klart ha att göra med att Peter har jättefjantiga pjäxpjucks på sig.
Det beror nog i alla fall inte på att vi inte hajar mellansnacket, som så klart är på polska. I dag nås jag av nyheten att både Daray och Mauser slutat i bandet. Eftersom Novy nyligen sa upp sig har alltså hela bandet lämnat Peter på en månad. Någonting stod uppenbarligen inte rätt till i Vader. Vad som hänt kan ni läsa om i Close-Up #105 som utkommer 3 oktober.

Dagen efter vaknar vi upp ackompanjerade av polsk cirkus på tv.

(Cirkusmannen)

Eftersom jag tappade min mobil nånstans inne på spelstället ber jag resekamrat Josefsson att skicka ett sms som lyder "Du hatar cirkus" till min mejladress. Detta för att jag vid hemkomst ska bli påmind om att jag ska blogga om hur mycket, och varför, jag hatar cirkus. Jag kommer inte riktigt ihåg upplägget för det tilltänkta blogginlägget men det gick väl i princip ut på att cirkus är hemskt och att det enda som är lite kul med cirkus är de där sälarna som sitter på en pall. Men det är ju synd om sälarna så inte ens den grejen kan jag se positivt på. Nä, bränn alla cirkusar.

Lunch ätes på en rätt fin restaurang. Josefssons sug efter knogar blir tillfredsställt då han ropar in "Piglet knuckles with fried cabbage and horse raddish".

(grisknoge polish style)

Själv fegar jag med en "Pork with mushroom sauce and french fries".

(Foto: Josefsson. Skräpa: Gud)

Mina french fries kommer i form av överkokt (ej friterad), osaltad potatis och svampsåsen är en stor hög med kokt kål med några små tendenser till svampbitar som tittar fram här och var. Josefsson får precis samma tillbehör så man kan gissa att de kör samma lika till alla oavsett vad man beställer. Det blir ju mest praktiskt så. Förrätten består av en tallrik med tre olika högar. En hög är rivna morötter blandat med riven kål. En hög är riven kålrot. Och den sista högen är riven vitkål. Alltsammans upplagt på ett blad salladskål.

Det polska köket kan vara det mest störda av alla kök. På spelstället står en uråldrig tanig liten gubbe med kockmössa och langar fram den tröttaste födan man kan föreställa sig. På menyn står 10-12 rätter uppradade men i verkligheten finns det bara en rätt att välja på. När den sedan är slut så kommer en ny rätt som i snigelfart portioneras ut tills även den tar slut. I och med att detta är den enda matserveringen på hela stället är kön konstant sju mil lång.

(Kockmannen lackar över att folk lackar över hans snigeltempo och risiga krubb)

När det blir min tur har tyvärr de brända korvarna med illgul senap tagit slut och jag får då välja på kycklingben med surdegsbröd på papptallrik.

(Japp, detta var allt på tallriken: två ledsna kycklingben och två halvtorra surdegsbröd))


(Men vi är lika glada för det)

Den riktiga sjukdomen hittar vi dock på flygplatsen. De rackarna lyckas med konststycket att göra en så banal sak som en salladsbuffé helt oätlig:

Grekiska salladen: Fetaosten är slemmig och smakar unket. Paprikan är förvisso krispig men har en märklig bismak. Isbergssalladen har flera nyanser av brunt.

Äggsalladen: Döps genast om till pruttsallad. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Pastasalladen: Här är jag skrämd från vettet för allt som härstammar från salladsbuffén, så jag smakar bara en enda pastabit som jag norpar från Josefssons tallrik. Den smakar gammalt kylskåp. Dock hävdar Josefsson att det blir bättre om man dränker pastabitarna i en mystisk senapssås.

Fruktsalladen: Inledningsvis är jag beredd att jag kocken en elogé. Det verkar faktiskt som om rackaren fått fruktsalladen, som till nittiofem procent består av frukt på burk, att verkligen smaka frukt på burk. I den här fasen av denna ickemiddag skulle det vara guld värt. Efter flera lyckoträffar stöter jag dock på en bit som har en utmärkande fadd smak. Josefsson testar också en tallrik fruktsallad och han har inte lika tur som jag utan stöter direkt på en fruktbit som inte mår bra.

Oj vad vi längtar efter svensk mat som pizza, hamburgare och sushi.