granvik

En bekant beställde en spansk gatuhund för några år sedan. På bilden hade den sett supersöt ut. När Beso väl anlände till sin svenska ägare visade han upp jordens underbett. Den lille vovven såg inte riktigt klok ut. Att annullera beställningen hade säkert gått, men har man verkligen hjärta att göra det? Nej, Beso accepterades så som han var.

Ungefär samma dilemma råkar jag och Jonathan utför då vi slutligen, vid 15-tiden, står och trycker näsorna mot glaset vid Willy Ohlssons köttdisk i Östermalms Saluhall.

Det började osa katt redan en halvtimme innan. Jag var sen och ringde Jonathan för att meddela detta. Jonathan befann sig redan inne i Saluhallen med uppsikt över Willys stånd. Nervöst berättade han att en av de anställda stod och bjussade en stor klase barn på korv. En klar säkerhetsrisk. Man vill ju inte ha en massa snoriga, skräniga barn i närheten av vårt guldkött.

Småfolket skingras och vi kan slutligen inspektera guldköttet. Första intrycket blir fasansfullt. Där, bland mörkröda t-bensstekar och saftiga biffar ligger en härsken bit kött som består av minst femtio procent gulvit fett med små inslag av grönt. En skylt talar om att denna mögelhärd är det beryktade guldköttet. Vi tror knappt våra ögon.

Jonathan blir livrädd och vägrar erkänna för Willy att han har förbeställt detta allt annat än för ögat tilltalande bit djur. I stället säger han svävande att vi funderar lite på det där guldköttet men ska det verkligen se så där fult ut? Och varför är det nästan mer fett än kött?

- Ja, alltså, vi skär ju bort lite av möglet och så, säger Willy stramt.

Panik i lägret. Vi måste ha rådslag om detta, piper vi och tar ett par steg tillbaka. En kund handlar entrecoten som mörats i fyra veckor (guldköttet har alltså hängt dubbel så lång tid) och påpekar för oss att det är fantastsikt bra. Och fyraveckorsbiten ser helt sjukt god ut. Inge mögel, lagom med fett och köttet är så där perfekt rött att det nästan lyser. Och den kostar 545 kr/kg och är alltså hälften så dyr som guldköttet.

Jonathan föreslår att vi ska backa. Vi är trots allt icke redo för Willys guldkött. Bättre att kliva in på köttet som ser aptitligt ut. Jag stretar emot för det känns som ett svidande nederlag. Vi måste prata med Willy igen. Han måste få oss att förstå.

Willy och hans anställda förklarar att just den här laddningen guldkött är det bästa på år och dar. I en kör säger de att det ser sanslöst bra ut. Men de inser att vi är så förtvivlade att ingenting biter. Varpå Willy rekommenderar fyraveckors åt oss. Någonstans här växer vårt förnuft och vi enas om att acceptera det förbeställda guldköttet som det är.

- Va, har ni beställt alltså? säger Willy med höjda ögonbryn.

Ja, Jonathan, svarar Jonathan.

- Hm, Taylor.

Willy ger oss en uppgiven blick innan han hämtar vårt paket som vi byter till oss mot 690 spänn.

Vilka nötter beställer guldkött - som just denna vecka dessutom blev nästan orimligt lyckat - och sedan mörkar och står och velar vid disken i en kvart? Svar: två amatörer från södra delarna av stan.

Tyvärr finns inget bildmaterial innifrån Saluhallen eftersom vi var alltför skärrade. När man är mitt uppe i skräcken är att föreviga den det sista man har i tankarna.

Nästa instans är ostdisken och därefter lyckas ett riktigt grönsaksproffs kränga en avokado, några tomater, en knippe sallad, en knippe sparris och en hög bönor till oss för tvåhundra spänn. Jonathan börjar skratta högt och hjärtligt när prislappen tillkännages.


Handlingen avklarad.

I det här läget börjar obehagskänslorna blekna. I stället tar nyfikenheten över och på väg hem funderar vi på hur våra bitar guldkött kommer att se ut. Visst måste de ha putsat våra bitar bra så att de består av i alla fall sjuttio procent kött? Hur kommer de att lukta? Och framför allt, hur kommer guldköttet att smaka?


Wow, blir vår reaktion vid första mötet med vårt guldkött. Underbar marmorering. Fett i rimlig proportion. De där nästan svarta fläckarna ser spännande ut.


Blixtfoto på marmoreringen

När vi undersöker bitarna närmare känner vi glädje. Ytan är alldeles fet och mustig och härlig. Doften är fräsch och diskret. Men vi upptäcker att den ena biten väger tjugo, kanske till och med trettio, gram mer än den andra. Vi bestämmer oss för att spela Googlebingo om saken. Efter en rafflande femsetare som varar i över två timmar står Jonathan som segrare.


Tillagningen kan börja


Cirka en minut på varje sida i ett superhett grilljärn


Jonathan insisterar på att jag ska posera vid stekningen. "Böj dig närmare spisen" uppmanar han. Här känner jag mig upprymd och stolt. Lite förvånande, med tanke på att min hårman faktiskt brinner.


Brinnande hår i närbild

När jag upptäcker att mitt hår står i lågor är första tanken inte hur det ska gå med frisyren. Däremot blir jag livrädd att köttet infekterats med bränt hår. Det var min bit som var närmast olycksplatsen och förtvivlat plockar jag bort rester av bränd kalufs från min guldköttsbit. Kommer detta att påverka smaken?


Det är med förväntansfulla miner vi sätter oss till bords.


Min bit


Jonathans bit


Snittyta min bit


Snittyta Jonathans bit

Efter första tuggan faller vi i princip ned på knä och tackar Willy för allt han gjort. Köttet har en fullständigt underbar smak (helt utan inslag av bränt hår, tack och lov). Veckans Affärer beskrev smaken som hedonisk. Den lust och njutning som guldköttet bjuder på kan tveklöst betraktas som tillvarons värde och mål.

Vi fick det beskrivet för oss att skillnaden mellan fyraveckors och åttaveckors hängmörad entrecote inte ligger i mörheten, utan i smaken. Guldkött är mört, det ska sägas, men aningen mindre mört än vi hade väntat oss. Det smälter inte i munnen utan har ett, som jag tycker, tilltalande tuggmotstånd. Det är smaken som är grejen. Sofistikerat nötaktig, vackert djurisk och fantastiskt fyllig. Fettet har en läcker ton av gräddkola.

Tveklöst delar vi ut varsin tia i betyg till Willys Guldkött. Vette tusan om det är värt 1 100 kr/kg, men dan efter snackar vi om att starta en guldköttsfond. Jonathan är till och med inne på att sälja organ eller begå brott för att få råd med mer guldkött. Det får man nog ta med en nypa salt, liksom smskonversationen vi hade dagen innan hämtningen av Willys guldkött:

Jonathan: Farsan säger att vi kan låna hans gjutjärnspanna.
Jag: Bra! Hälsa pappa att vi kan strunta i att diska den om han vill. Så att arom och fibrer av guldköttet stannar i pannan.

Jonathan: Ungefär som att du och jag aldrig mer ska bajsa efter lördag?
Jag: Mja, jag hade ju tänkt bajsa men givetvis äta guldbajset sen. Fast det säger man ju inte. Eller det kan man ju säga men då som att man skojar. Jag skojade när jag skrev att jag tänker käka guldbajset.

Jonathan: Skämtar du nu?
Jag: Du vet svaret på den frågan. Om du känner efter.

Jonathan: Ja. Nej.