granvik

Man kunde ju ge sig fan på att fjolårets kråkätning skulle komma att straffa sig längre fram. Kråkan, detta vidriga skadedjur, har klor drypandes av infektionsrisk och en sylvass och girig näbb, svart som natten. Spetsvapnet tränger in i ditt bakhuvud och suger ut hjärnan om du inte är på tårna.

Till skillnad från andra rovdjur som lejon, krokodil och afgansk bergsget rör kråkan sig i princip ohotad i den svenska faunan. Förutom i Sörmland.

Av någon märklig, men berömvärd, anledning skjuts Sörmlandskråkorna. Sedan skickas de upp till Restaurang Tennstopet vid Odenplan där stockholmare betalar en dryg tvåhundring för att få stoppa djurets leveraktiga sopkött i gommen. Idén hade varit förstålig fullt ut om jägarna, i stället för att skicka upp skräpet till huvudstaden, hade arrangerat ett gigantiskt och hånfullt kråkbål.

Hursomhelst har kråkan sett till att förstöra stämningen totalt på motionsrundan som löper runt Reimersholme.

I onsdags såg jag nämligen en kråka sittande på en gren cirka två meter ovanför mitt huvud. Jag stannar till, kollar på djuret och tänker "Dig har man ju ätit".

Med tanke på alla småsuspekta kinakrogar kring Hornstull ett par stenkast bort borde den inte sitta och se så där förmer ut när en människa närmar sig.

När jag passerat går den fjäderbepansrade hyenan till attack. Jag hör "kra kra kra!" och flaxet precis i tid för att hinna ducka och känner klorna vidröra mitt hår. Jag får tag på en pinne och vänder mig om för den slutliga fajten. Då inser kråkan att slaget är förlorat. Den här gången.

I dag hade jag Josefsson med mig. Jag berättar om näradödenmötet. Trots att han hört att kråkor kan gå till anfall om man har långt hår som rör sig i vinden har han svårt att tro på min historia. Min teori är att när jag och kråkan stirrade på varandra så förstod den att jag ätit kråka, och den krävde hämnd. De må vara äckliga, men dumma är de icke.

När vi närmar oss platsen, en lite avskiljd del av stigen längs vattnet där välväxta träd hindrar ljuset från att nå fram, varnar jag min kamrat för vad som kan lura på oss där framme. Jag blir paff när en kråka faktiskt sitter och väntar på oss, på exakt samma ställe. Josefsson blir om möjligt ännu mer förbluffad.


Vi trippar fram och teststirrar lite försiktigt på den ett par meter från trädgrenen.


Det är som att utmana en otänd dynamitgubbe. Ingenting händer.

Efter en diskussion tar vi det säkra före det osäkra. Kråkor, som de fega kräk de är, anfaller alltid bakifrån. Men de är sannslöst snabba. Kommer de i närheten av ens tittgluggar kan ögonen ryka innan man hinner få ett stadigt grepp runt dess fötter så att man kan slå odjuret till en blodig massa mot marken, en sten eller trädstam.

Vi skyddar oss med glasögon, och Josefsson har en luva att dra över huvudet.


Jag själv knölar in hårmanen under träningsjackan, samt hittar en gren som får duga som slagträ.

Inse att spelet är över, kråkfan!

Den låter oss mycket riktigt passera helskinnade. Den här gången...

Vill man läsa om förra årets mest misslyckade kråkätarpepp klickar man på:
Först http://granvik.blogg.se/2008/april/svenska-krakatarsallskapet.html
Sen http://granvik.blogg.se/2008/april/far-och-flyg.html