granvik

Annica har sett "Gud, lukt och henne". Här är hennes recension:



Eftersom jag redan rekat skådeplatsen för filmen, den mycket brokiga Hagabion, försöker jag mig på att anamma en genreuniform inför mitt högtidliga besök. Det förefaller finnas två huvudtyper av utstyrslar för kulturella kvinnor. Den första och mest framträdande är givetvis kulturdraken.

Kulturdraken är över fyrtio, lite för tjock och med grånat alternativt hennafärgat hår. Hon bär fladdriga byxor och sjal, inte sällan i senapsnyans. Smycken i något knasigt material, såsom trä eller gjutjärn och röda kulturbrillor. Hon är relativt utåtagerande och dundrar runt till olika sällskap och pratar högljutt om saker som är ”härliga” och ”skapande”. Kulturdraksskepnaden verkar anammas efter livskriser, såsom klimakteriet, skilsmässa och/eller när barnen blivit vuxna.

 Den andra kulturella kvinnotypen som figurerar i sammanhanget kallar jag Weekday-rebellen. Weekday-rebellen är någonstans över tjugosträcket. Hon bär ironiskt höga och fula byxor eller kjol, överdimensionerade glasögon (oftast med vanligt fönsterglas) och en liten väskrem löper snett över den lite för smala kroppen. Någon hängig men oheligt dyr t-shirt eller skjorta avslöjar ofta frånvaron av tillbörligt bystplagg. Kort frisyr utan färg och makeupen varierar från obefintlig till överanvändning av rött, smuligt läppstift. Tänk Simon/Simone eller en svensk idealbild av Frankrike så är du hemma.

Weekday-rebellskapet brukar medföra ett bubblande intresse för indiepop, handarbete och strökurser inom humaniora på universitetet. Weekday-rebellen är introvert och sval. Som den hängivna reporter jag är, söker jag ur dessa två kvinnotyper alliera mig estetiskt. Jag beslutar mig för att tillämpa frisyren kulturknut, vilken kan bäras av både kulturdraken och Weekday-rebellen. Till det matchar jag ett allt för rött läppstift som får mig att likna en blandning mellan en sydeuropeisk hemmafru och en mentalsjuk lösdriverska. Kronan på verket blir en sjal som min vän Emma stickat.

Sagt och gjort. Jag försöker komma i stämning med ett ölglas av lådvinet Ill Conte och snacksar på torkade persikor – det uppenbart mest kulturella av skafferiets potentiella tilltugg. Då jag inte äger några klassiska eller operaskivor, vilket annars vore ett självklart val, höftar jag med Tiamats ”Wildhoney” och tittar på UR.

På vägen till Hagabion släntrar jag nedför Haga Nygata. Precis som Hagabion har detta stråk en gång varit en plats för alkisar, hustrumisshandlare och prostituerade i samhällets nedre skikt, men har sedermera kommit att befolkas av rika herreklassmänniskor som använder avskummens begravningsplats för att känna sig härligt konstnärliga och bohemiska. På en strökurs i humaniora skulle man troligen svänga sig med ordet gentrifiering.

Efter att ännu en gång ha viskat ”Gud, lukt och henne” i biljettkassan, dock med rödmålade läppar denna kväll, och försäkrat mig om att Weekday-rebellen vid insläppet inte tänker förleda mig in på fel föreställning ytterligare en gång, sitter jag i min bulliga lilla stol och väntar. Runtomkring figurerar en stor kvot kvinnor, mestadels väninnor som pratade högt om härliga saker. Jag snappar upp orden ”radikalfeminism”, ”förtryck” och ”julbord” från kulturdrakarna närmast.

Undantagna från den nattsvettiga kvinnosamlingen är en ensam baskerman med handen på hakan, två killar som bevisar att Weekday-rebellen är könsöverskridande, och ett rart gammalt pansjopar bakom mig. Detta pansjopar har säkerligen hängt på Hagabion sedan det var en riktig bio och inte ett pseudokulturellt museum, och går troligen hit för att förgylla den icke arbetsföra tillvaron. De har gamla men varma täckjackor och strukna finbyxor, söta frisyrer (hon rullat/han vattenkammat) och sitter jättelångt fram på sina stolar. Kanske både till följd av inkontinens och att det är spännande att gå på föreställning.

Filmen sätter igång och den är precis lika vidrig som man föreställer sig. Regina Lund har en vansinnigt ful, lila hårläggning och givetvis för rött läppstift. Hon serverar mat till Gunilla Röör, vars karaktär fladdrar runt och uppfyller alla parametrar i en kulturdrakes Blutsaft-smakande värld. Finna insikt och förkovran i Indien, uttrycka sitt sinnliga (världens kanske mest vidriga ord) jag i konstinstallationer… kort och gott allt man kan hitta på för att kompensera sjunkande östrogennivåer och tilltagande skäggväxt.

Filmen handlar alltså inte alls om ”vanliga människor och det osynliga” som regissörskan vill, utan om larviga, sinnessvaga prettosjälar och det alltför uppenbara. Publiken på en autonom biograf ger sig själva ett mycket större uttrycksutrymme än normala biobesökare, märker jag. Det kommenteras, skrattas neurotiskt, suckas och stönas. Uppenbarligen vill man förmedla sin inlevelse till sina allierade och därmed visa sig värdig sammanhanget.

Behållningen i hela detta spektrum av jobbiga känslodemonstrationer blir det rara pansjoparet. Troligen är farbrorn lite dement, kanske i pannloben, varpå tanten måste tolka. Eller så vill tanten bara sälla sig till den kommenterade skaran. Eller så är hon också dement. Hur det än är så sitter hon och säger exakt vad hon ser på skärmen. Exempelvis ”Han har kavaj” eller ”hästen” när en sådan visas. Detta är naturligtvis, på alla sätt, mycket mer poetiskt och suggestivt än hela filmen och alla som ser den någonsin kan drömma om att bli.

Slutsatsen blir att staten borde dra in allt som kan ge vita medelklasskvinnor ytterligare en anledning att förnedra sig och i stället satsa på kulturbidrag till dementa.

Gud, lukt och henne i siffror: Sinnlighet [4] Störighet [9] Värdelöshet [8] Regina Lund [5] Som symptom på allt som är fel med Sverige [7]
ANNICA HEDBRANT