granvik

Sverige ska ju i stort sett ge fan i det rörliga mediet. Det fungerar väl i väldigt få fall, som i till exempel denna reklamsnutt där Dolph Lundgren sjunger och förför: http://www.youtube.com/watch?v=N0yH7KYZA8k

Men det lurar alltid någon klant runt hörnet som drar ned Sverige i smutsen, varför långfilmen långfilmen "Gud, lukt och henne" nu har biopremiär.

Jag blev så äcklad av det som stod om filmen i dagens Aftonbladet att det kändes som om jag fått syra i ögonen. "Fight fire with fire" heter det ju, så jag kunde inte låta bli att kolla lite fler recensioner på nätet.

Vem blir sugen att se "Gud, lukt och henne" (det krävs onekligen en oöverskådlig laddning självdistanslöshet, örtté och doftljus för att spika ihop en sådan titel) efter dessa beskrivningar:

"Gunilla Röör spelar en kvinna som antingen sysslar med installationskonst eller också drömmer att hon gör det, som antingen tvingas äta exotisk mat av en sträng Regina Lund i lila hår, eller också drömmer det, och så vidare. Filmen öppnar sig mot den stora motsägelsefulla världen, rör sig bort från den intellektuella utläggningen mot det ordlöst sinnliga: smekningar, beröringar, hår, hud."

Jan Söderqvist, SVD

"Gunilla Röör är vår ciceron, vår upptäcktsresande, vår sökare och vårt öga. Hon rör sig mellan länder, kulturer och religioner, ständigt på jakt efter tillvarons andligaste sidor, en Gud, ett väsen, en känsla, några spöken, kanske en schaman.
Hon kliver in och ut emellan de här väsensskilda världarna, hon tar hissen ner någonstans i Vasastan, kliver ut på en gata i Kairo. Hon står i ett lavafält på Island, varpå hon strax därpå kliver in i köket därhemma. Ja, eller någon annanstans. Det är inte så viktigt att veta var hon är, bara viktigt att veta att hon är i ständig rörelse, på jakt efter ett sätt att hantera relationer, både lodräta och vertikala."
Johan Croneman, DN

"Tro och filosofi. Drömtydning. Naturligtvis går hon omkring i Indien. Dalai Lama. Den syriske diktaren Adonis. Puttrande gejsrar på Island. Havets vågor som slår mot stränder. Varenda klyscha man kan fantisera ihop kring konstnärliga medelålders västerlänningar med dåligt samvete och längtan efter "andlighet". Rytmisk dans.
Filmens bildspråk är så, låt oss kalla det ambitiöst, att när en akt är felspolad på pressvisningen och några scener visas upp och ner samt baklänges tror de flesta av oss att det ska vara så."
Jens Peterson, Aftonbladet

Hur många miljoner av våra skattepengar har plöjts in i detta prettopruttpuri? Lära av Thailand? Storma Svenska Filminstitutet och paketera in asen i tvångströjor och släppa skiten i havet? När ska vi göra uppror?

Man hoppas ju att man emellanåt skriver något på sin blogg som folk tar till sig. Därför blev jag glad när jag såg att Josefsson lobbade för det förra inlägget "Paria" på Facebook, med kommentaren "Ibland blir jag stolt över att vara nära bekant med Jonas. Som när man läser sånt här." och så länkade han till inlägget.

Men glädje blir till... ja kanske inte sorg, men förvåning. Kan nämligen inte låta bli att bli lite fundersam över klassificeringen "nära bekant".

Jag har känt Josefsson i säkert tio år. Och sedan jag flyttade till den kungliga avgrunden för snart fyra år sedan har vi umgåtts en hel del. Vi har till och med bott hos varandra under ett par korta perioder. Hade vi varit av olika kön (eller homos) är det slarvigt räknat 80% chans att vi någon gång skulle ha legat med varandra.

Borde inte "nära bekant" vara snäppet under vän?

Daniel, vad ska jag göra för att bli din vän? Berätta, för jag vill inte ha det så här.

Jag och Josefsson hittar ett flygplan under vår Polentripp:

Reporter Taylor rapporterar från gårdagens Slayer-gig:

Tydligen har ett svenskt band redan spelat när jag anländer. Det är frukten som skördats av tävlingen där vinnaren fick äran att värma upp scenen inför Mastodon, Amon Amarth, Trivium och Slayers superkväll kallad The Unholy Alliance Chapter III.

Särskilt oheliga är dock inte Mastodon som varvar mystiska robotröster med - vad min hårdrockstolk Granvik beskriver som - vanlig metal. Det är ganska svullstigt och häftigt, men ändå inte överrumplande. Ändå känns det som att kvällen kan bli bra, det är ju kvällens första riktiga band och därför borde det bara kunna bli bättre. Samtidigt påminner jag mig själv om att detta faktiskt inte är musik som jag tycker om. Jag försöker gilla det, men det går tyvärr inte (6).

Om Mastodon beskrivs som svullstigt hoppas väl Ollie Mikkonen och de andra i Amon Amarth att superlativ som bombastiskt eller mäktigt ska användas för att beskriva deras spelning. Märkligt är nog snarare en lämplig beskrivning. Fyra vuxna karlar som unisont virvelbangar sitt blonda hår till tonerna av ett stycke betitlat "Guardians of Asgaard" kan inte beskrivas på något annat sätt. Johan Hegg mellansnackar till publiken med sin supertuffa growlröst och skålar med publiken ur ett horn (4).

Så fort nästa akt kliver upp på scenen inser jag vilket misstag jag begått. Hur kunde jag tycka illa om Amon Amarth innan jag hört vad Floridabandet Trivium har att erbjuda? Detta är en lektion i att gräset faktiskt inte är grönare på andra sidan metal. Naturligtvis har jag aldrig hört någon Trivium-låt tidigare, men maken till meningslöshet är sällsynt. Vocalisten Matt Heafy pepprar publiken med uppmaningar som att "jump around to the rythm of the beat" och att "make some fucking noice". Till slut kanske han borde insett att avsaknaden av publikrespons är ett tecken på att Trivium är riktigt, riktigt dåliga (2).

Kvällens huvudrätt serveras i kväll rå. Bakom en tunn vit duk förbereder sig fyrtiosju år fyllda Tom Arya för ännu en Sverigespelning. På samma duk projiceras senare pentagram som snurrar runt som vore de på disco.

Slayer är ett av de där banden som spelat i Sverige minst en gång per år under lång tid. Att de kanske inte är på allas läppar längre märks väl på den svikande publiken (arrangörerna har fått flytta spelningarna från Hovet till det mindre Globenannexet, de har dessutom flyttat fram scenen en bra bit för att skapa en slutsåld effekt). Men de som trots allt löst entrén till kvällens arrangemang verkar minst sagt entusiastiska.

Vad modepolisen säger om lädervästar med bandtryck vet jag inget om, men jag anar ett visst missnöje. Framför mig står också en helt vettlös kvinna och aggresivt svänger sitt hår konstant i åttio minuter. Detta är ett popkulturellt safari. I förväg får jag tips om att gruppen ska framföra sin mest klassiska skiva från början till slut. Raining blood? Reigning blood? Rain in blood? Reign in blood? Av detta märker jag endast sista låten. Oj vad jag har hamrat på min Guitar Hero-gitarr för att lyckas frambringa tonerna av spåret med ett lika krångligt namn som skivan. Den är tvärt omöjlig att riva av om man inte väljer lättaste nivån, men som initierad rockskribent kan man naturligtvis inte sänka sig till sådana nivåer. Att den gode Kerry King klarar uppgiften är inte förvånande.

Det är ett mäktigt slutnummer på en spelning som inte bjuder på mycket mellansnack utan mest en gröt av hårdnackat harvande. Ändock en pikant gröt, som jag - till skillnad från tidigare akter - faktiskt uppskattar (8).
JONATHAN TAYLOR

Alla som kollat på golf på tv vet att Göran Zachrisson är oslagbar som kommentator. Här kommer ett urval av all visdom han spidit:

Det var fler än jag som undrade vem innehavaren av publikhavets tuffaste mustasch på Dismember-giget i fredags. Kamrat Ola hade lyckligtvis sinnesnärvaro nog för att forska i saken. Det visade sig att mannen var pappa till Dismember-gitarristen David Blomqvist.
- Jag är inte stolt över den, utan jag är stolt över min son, svarade pappan när Ola berömde honom för mustaschen.

Giget var grymt men urvalet av låtar kunde ha varit ännu vassare. Fler låtar från de första tre albumen borde ha lirats och i stället kunde man ha snålat på bidragen från "Hate campaign" och "Death metal" som är de svagaste plattorna. Tre låtar vardera från dem var i överkant.
 
Kul med alla olika sättningar (även om Robert Sennebäcks growlröst inte var den starkaste och Fred Estby ännu en gång visade att han är dödsmetallens svar på Lars Ulrich) som fodgades samman i ett enda stort massmöte under extranumret "Casket garden" då uppskattningvis tolv personer lirade samtidigt.

Efter spelningen hade David Jannati vänligheten att ge mig en inflyttningspresent (ett halvår efter flytten). Det var en väldigt fin Nicke Nyfiken-lunchbox. Jag blev mycket glad och trevlig. Kollegorna på jobbet kommer att skicka avundsjuka blickar när jag dukar upp min nya matlåda.

Reporter Jonathan har varit på Hanoi Rocks sista Sverige-gig någonsin, som ägde rum när "Guitar hero" hade fest i Stockholm i torsdags. Här kommer hans recension av spelningen:

När finska Hanoi Rocks står på Hotellbarens närapå obefintliga scen mår jag inte särskilt bra. Sångaren Michael Monroe bär kvällen till ära spandexleopardbyxor och någon sorts väst som för tankarna till en pianist på en hotellbar på Playa Del Sol.

Av de övriga bandmedlemmarna ser jag inte mycket då Monroe, mycket egoistiskt, stjäl allas uppmärksamhet genom att upprepade gånger promenera fram och tillbaka på bardisken till höger om scenen. Problemet med denna rock n' roll-vandring är att lamporna över baren hänger alldeles för lågt och krockar med sångarens stolta hårman. Väldigt oproffsigt.

Denna orkester verkar spela någon form av basicrock. Det är varken hårt eller mjukt, varmt eller kallt. Det är ljummen och fullständigt meningslös musik. Detta är inte toner för intelligentian, att den bortgågna trummisen Nicholas "Razzle" Dingley var godvän med Vince Neil tycker jag talar ett tydligt språk om gruppens akademiska meriter.

Enda höjdpunkten i kvällens föreställning är den superfinska ljusmästaren. Han dominerar fullständigt bakom sina spakar i en tall tee värdig den hårdaste Harlemrapparen.

Med en enorm pondus och finurlighet levererar han smattrande ljuskavalkader så nackhåret reser sig på mig där jag befinner mig strax bakom hans enorma ljusbord. Han är som om himlens och blixtarnas härskare Zeus återuppstått på tjugohundratalet och reinkarnerats i en man som gillar yxan, spriten och arbetslösheten.
JONATHAN TAYLOR


Foto: Stevie Wonder
Skärpa: Arne Treholt

Att klä ut sin lilla häst i basketskor är inte kompatibelt med god mental status.

Tur att det finns människor som Mickey Rourke och Jean-Claude. Stockholm Filmfestilval har den goda smaken att visa dels "The wrestler" (pepp på den blir man av att läsa kamrat Chrilles blogginlägg här) med Mickey och dels Janne Van Dammes nya rulle, skönt titulerad "JCVD" där muskelmannen från den förhatliga brysselkålens vidriga hemland spelar sig själv. Enligt presstexten rör det sig om en knivskarp metaparodi, förgylld av tårfyllda monologer och dråpliga actionscener.

Från vänster: Satan, Belsebub, Lucifer, Hin Håle
 

Trevlig helg med gig på Tanto i fredags (Valley Of The Dead borde få skivkontrakt snart och Vicious Art har lätt en av Sveriges galnaste/bästa frontmän i Jocke Widfeldt), spännande Dexter säsong 2-mangling och mysigt Rebecca-häng i lördags samt Mat och Vin-mässa i går (vi såg det korrupta supersvinet Håkan Larsson in the flesh!!!).

Läste även en del i nya Sweden Rock Magazine. Mest läsvärt var Niklas Göranssons Nifelheim/Watain-turnéreportage från Finland. Watain var noga med att ingen trampade in på deras område, de vrålade "Hell Satan" och hamnade nästan i bråk med det engelska förbandet Spearhead.

Samma dag läser jag på SVT Text att djupt troende grekiskortodoxa och armeniskortodoxa kristna pucklade på varandra i Den heliga gravens kyrka i Jerusalem så att blodvite uppstod. Munkar och präster slog varandra med vaxljus och krucifix. Knytnävesslag och sparkar utdelades både liggandes och ståendes, samtidigt som man försökte slita av varandra kåporna. Rivaliteten är stor och prästasen håller ständigt ögonen på varandra så att ingen trampar in på någon annans område.

Det är minsann inte helt lätt att skilja de onda från de goda alla gånger.

Över till ost. Mat och Vin-mässan bjöd på få höjdpunkter. Överläget bäst var ostarna från Stafva Gård på Gotland. Både jag och Jonathan köpte en magisk blåmögelost och en kalasgod covré (chevré fast gjort på ko i stället för get). I Stockholm saluförs dessa delikatesser på NK och Fätöversten.

Jag försöker desperat spåra rävnyheten från i går. Det dumma med SVT Text är att alla bra nyheter tas bort rätt kvickt. Nu är nyheten borta.

På sökningen "räv + kvinna + baklucka" svarar Google: Menade du: rävkvinna + baklucka.

Men den tredje sökningen, "fox + woman + attack + trunk", bär frukt då flertalet amerikanska tidningar rapporterar om joggaren Michelle Felicetta som sprang över en kilometer med en rabiessmittad räv fastbiten i armen.

Michelle var ute och lubbade vid Granite Mountain i närheten av Prescott när en räv plötsligt dök upp.
- Den stirrade på mig. När jag såg in i dess ögon förstod jag att någonting var väldigt, väldigt fel, säger Michelle.

Innan hon hann reagera hade djuret satt tänderna i hennes ena fot. Sedan gick den på knät och jobbade sig upp till armen vilket den hade utsett till slutdestination. Tänderna var djupt begravda i köttet och när räven vägrade släppa såg Michelle ingen annan utväg än att springa till bilen som stod parkerade över en kilometer bort. Med en fräsande räv dinglandes från armen.

Väl framme vid bilen lyckades Michelle bända upp käkarna. Hon virade in räven i en t-shirt, stängde in den i bakluckan på bilen och drog till sjukhuset.

Räven, som senare attackerade en veterinär, testades positivt för rabies. Den fick lov att dö.


Rävkvinna


Rövhål