Förhandslyssning av nya AMON AMARTH

När solen står som högst på himlen passar jag på att kliva nedför ståltrappan som leder till grottliknande Vampire Lounge på Östgötagatan i Stockholm. Nere i den dunkelt upplysta lokalen möter samtliga medlemmar i Amon Amarth upp och presenterar en presslyssning för kommande albumet "Twilight of the thunder gods" (Metal Blade). Det bjuds på limpmackor och promotionhövding Bussman på Triada försöker (förgäves) att bli av med ett parti mango.

Det är alltid vanskligt att kommentera en skiva efter blott en lyssning. Därför bör följande intryck av valda spår från Amon Amarths åttonde fullängdare tas med en nypa grovsalt.


Inledningsvis presenterar reslige vokalisten Johan Hegg albumets titelspår, "Twilight of the thunder god". Det rör sig om upptempodänga av ganska klassiskt Amon Amarth-snitt. Om inte öronen sviker mig nämns både Tor och Odin i texten. Allt är som sig bör även vad gäller lyriken, alltså.
Ett riktigt tufft heavy metal-stick bryter av efter den trallvänliga refrängen. Johan hävdar efteråt att bandet antagligen aldrig har låtit så mycket hårdrock som på nya given ("Inget fel i att hylla sitt ursprung"). I slutet av sticket repeteras refrängraden och därefter följer ett häpnadsväckande flinkt gitarrsolo.
"Med tanke på hur bra solot lät kanske ni fattar att det inte var vi själva som lirade solot" ler Johan. Det är Children Of Bodoms ena gitarrguru Roope Latvala som varit framme och bränt strängar.


I "Free will sacrifce" märks lite nya idéer i det stockholmska vikingalägret. Ett gungigt death ' n' roll-häng som närmast kan liknas vid Entombed är stommen. I refrängen hörs en mer typisk Amon Amarth-slinga och givetvis svänger det som Tors hammare en riktigt mulen dag. Lågt i bakgrunden hörs en knappt märkbar manskör. Enligt Johan hörs den bättre i vanliga stereoapparater än i barens PA-system. Snyggt, och bra val att låta den stämningsfulla kören lura i bakgrunden i stället för att ligga som ett lock.
Heavy metal-flörtarna består i detta fall av ett klockrent Judas Priest-riff en bit in i låten.


"Guardians of Asgaard"
. Johan undrar om den samlade pressen kan lista ut vem som gästsjunger på denna midtempobit. Ingen i församlingen knäcker facit. Man tänker "aha" när det står klart att det är självaste LG Petrov som huggit tag i mikrofonen, dels i ett par egna partier under verserna och dels som stödsångare i refrängen. Tydligen hade Entombed-vokalisten ursäktat sig och sagt att han var lite rosslig i halsen, men att han skulle ta en snabbkur bestående av kaffe och cigg så skulle det bli finfint.


Sitter han (skäggig) på ett moln? Heter han Peter, häckar i Polen och leder världens bästa death metal-band? Eller blev han uppmumsad av en grizzlyhane och ligger i en grav med namnet Timothy Treadwell inristat på stenen? Amon Amarth undrar - "Where is your God?".
Detta är den mest renodlade death metal-inledning bandet knåpat ihop på bra många år. Hade det tekniska köttriffandet varit uppbackat av blastbeats eller snabb tvåtakt hade det banne mig kunnat vara Cannibal Corpse. Vad som är säkert är att det rör sig om bandets kortaste låt någonsin, uppskattningsvis två minuter.
En liten, men eggande tuff, detalj är när det plötsligt blir tyst och man under en bråkdel av en sekund hör när Johan hämtar andningen, ta sats från tårna och så brakar helvetet lös på nytt.


När vikingarna for österut gled de ofta förbi Konstantinopel (numera Istanbul), eller Miklagård som de hornbeprydda krigarna själva benämnde staden. Johan berättar att vikingarna var högt uppskattade av kejsaren där nere för att de var rakryggade och alltid stod för sitt ord. "Varyags of Miklagård" sparkas igång med pampiga trummor och ett medryckande, bastant riffande. "Jävlar vad manligt" hojtar kollega Kling och det är bara att hålla med.
En traditionell Amon Amarth-dänga som lär gå hem hos alla fans.


Även i "Tattered banners and bloody flags" (arbetstitel: "The battle song") befinner vi oss på välkänd mark. I ett parti repeteras ett skrålande "höj!" och detta kommer säkerligen att spridas långt utanför scenen under liveframträdanden. Vad som sticker ut är ett ganska kort inslag som lätt kan tas för en synt, men Johan klargör att gruppen absolut inte använt sig av ett så plastigt instrument. Ett slags horn, är det som nyttjats.


I "No fear of the setting sun" ("Låten handlar om sista stunden i livet. Man ska dö nöjd över vad man åstadkommit i sitt liv") bjuds det på ett snyggt gitarrsolo, som är egenhändigt smidet den här gången. En fräsig upptempolåt som säkerställer att skivan inte slaknar.


Vanligtvis är det sångaren Johan som står för textförfattandet, men på "The hero" har basisten Ted Lundström slitit fram pennan. Kortfattat handlar låten om en man som för första gången i sitt liv gör gott, och därefter dör.
Smattrande dubbelkaggar är grunden och gitarren har kryddats med en riktig skön effekt som har Pain-vibbar. Mycket trevligt. Refrängen har en gitarrslinga som kan beskrivas som drömmande.


"Live for the kill"
handlar om snubbar i björnskinn och vargdito. Ett till Judas Priest-aktigt riff. Sannerligen står heavy metal-aktien högt i kurs. Vet inte om det är ölen som spelar mig ett spratt, men ett riff påminner en del om ett riff i Paradise Losts "Pity the sadness". Med tanke på hur många av riffen som är patenterade Amon Amarth-riff känns det kul när bandet nosar utanför sitt invanda territorium.
En till blåvit gästinsats. Den här gången är det Apocalyptica som gått lös på sina cellos till fördel för Amon Amarth. Stämningsfullt!


Någon som sett "Dödlig fångst", där våghalsiga män trotsar pissväder och fiskar jättekrabbor, på Discovery Channel? Avslutande "Embrace of the endless ocean" vore det perfekta soundtracket. Vindarna blåser isiga när en man, slav sedan femton år, äntligen är på väg hem.
Plattans mest episka spår byggs upp av hårt, stötigt gitarrarbete i versen och en flytande, lekfull melodislinga i refrängen.
Den ledsna gitarren i slutet är inget annat än magnifik. Tänk norska Seigmen under dess mest melankoliska stunder. Inte hört talas om Seigmen? Ok, tänk Khoma då. Inte bekant med det bandet heller? Men vad fan, tänk Kent nedsänkt i en svart japansk brunn då.


Slutligen passar jag på att tipsa om Amon Amarths julorgie i Bochum som går av stapeln mellan den 28 och 31 december. Hela fyra dagar på raken kommer bandet att hålla hov. Första kvällen framförs "Once sent from the golden hall" i sin helhet. Kvällen därpå är det "The avenger" tur att lyftas fram. Tredje aftonen spelas "The crusher" och allt kulminerar med ett nyårsparty där "Versus the world" avfyras. Även nya spår kommer att liras samtliga kvällar.

"Twilight of the thunder god" släpps av Metal Blade den 22 september.

Missa inte intervju och recension i Close-Up #104, i butik den 16 september!


Johan Hegg, Amon Amarth
Foto: Daniel Josefsson (skärpa: Gud)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0