Recension: Kiss på Stadion

Att Kiss är ett oöverskådligt populärt band går inte att ta miste på i Stockholm den 30 maj 2008. Halva stan är fylld av vuxna män och kvinnor med barnkalasmålade ansikten och fula t-shirts med Kiss Army skrivet över ryggen. Vadän denna dårskap?

Jag beger mig till Stadion med en ryggsäck fylld av frågor som måste få svar. Hur gammal är Gene Simmons? Varför klär de sig så fult? Kommer jag känna igen någon av låtarna?


Det känns lite obekvämt att dundra in tio minuter innan spelningen och ställa sig absolut längst fram. Framför de fans som köat sedan sju på morgonen för att få stå längst fram och vara närmast sina idoler. Men när Live Nation hör att cirkus Taylor kommer till Stadion för recension öppnas vissa dörrar om man säger så. Jag står precis vid scenkanten och gör mig redo för min andra hårdrocksspelning på lika många dagar.


Genom konsertens första trettio minuter har gubbarna Simmons och Stanley inte många rätt. De ganska tama låtarna blandas med mycket lamt och publikfriande mellansnack. Inte särskilt intressant. De två senast tillkomna medlemmarna Singer och Thayer får inte heller mycket spelrum då det bara är Paul Stanley som får prata och stila inför publiken. Efter fyrtiofem minuter får jag dock svar på min första fråga genom att konsultera en armémedlem bredvid mig. Gene Simmons är femtioåtta. Se där, tänker jag och vässar pennan.


Efter första akten - som man ändå får kalla den ganska ljumna delen av konserten innan extranumren börjar - imponerar inte. Den enda låten jag känt igen hittills är den relativt usla partydängan "Rock and roll all nite". Förvisso akompanjerad av ett schysst konfettiregn. Efter det tackar Kiss för sig och försvinner. Skönt, tänker jag och förbereder resan hem. Men icke, nu är det dags för extranummer som visar sig pågå ungefär lika länge som den ordinarie konserten.


Under extranumren lägger bandet i en högre växel och börjar dunka mer och mer igenkännbara låtar mot oss i publiken. De spänner också musklerna genom att bränna av en massa pyro som faktiskt är ganska effektfull. Sedan händer en massa märkliga saker på scen. Gene Simmons dricker blod och flyger lite. Paul Stanley kör lite linbana. Eric Singer åker hiss.

JONATHAN TAYLOR


Kommentarer
Postat av: Linnéa

Anställ Jonathan. Pronto.

2008-06-02 @ 10:25:48
Postat av: Gran

Linnéa: Han har anställning, här på bloggen. Inge pröjs, men han får ut och röra på sig och även en del fans ser det ut som.

2008-06-02 @ 10:56:39
Postat av: Josefsson

Haha, guld att han fick glida förbi alla och stå längst fram.

2008-06-02 @ 15:40:29
URL: http://blogg.aftonbladet.se/24069
Postat av: Annica

Ännu en lysande betraktelse. Dock utan insekter. Undrar hur många som trodde att Jonathan var civilsnut?

2008-06-02 @ 16:32:53
Postat av: David

Detta är tveklöst bland de bästa recensionerna jag någonsin läst. Överanalysen jag bidrog med till C-U bleknar till marmor i jämförelse.

Seriöst, Jonathan må ha noll koll på ämnet hårdrock, men hans stilistik och ordförråd är av världsklass.

Att även han hatar "Rock and roll all 'nite" är i sig ett tecken på att nämnda låt rent objektivt sett är usel och borde förgöras i eld.

2008-06-03 @ 00:55:16
URL: http://smektavvombater.se
Postat av: Gunilla

Jonathan borde brännas på bål och därefter få fast anställning på Close-Up.

2008-06-03 @ 10:30:00
Postat av: Veronica

Vad hände med att göra research om ett band innan man går och ser det om man uppenbarligen inte har större susning om mer än en låt och tycker deras smink och tröjor är fula.

2008-06-19 @ 11:48:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0