Unholy Alliance Chapter III

Reporter Taylor rapporterar från gårdagens Slayer-gig:

Tydligen har ett svenskt band redan spelat när jag anländer. Det är frukten som skördats av tävlingen där vinnaren fick äran att värma upp scenen inför Mastodon, Amon Amarth, Trivium och Slayers superkväll kallad The Unholy Alliance Chapter III.


Särskilt oheliga är dock inte Mastodon som varvar mystiska robotröster med - vad min hårdrockstolk Granvik beskriver som - vanlig metal. Det är ganska svullstigt och häftigt, men ändå inte överrumplande. Ändå känns det som att kvällen kan bli bra, det är ju kvällens första riktiga band och därför borde det bara kunna bli bättre. Samtidigt påminner jag mig själv om att detta faktiskt inte är musik som jag tycker om. Jag försöker gilla det, men det går tyvärr inte (6).


Om Mastodon beskrivs som svullstigt hoppas väl Ollie Mikkonen och de andra i Amon Amarth att superlativ som bombastiskt eller mäktigt ska användas för att beskriva deras spelning. Märkligt är nog snarare en lämplig beskrivning. Fyra vuxna karlar som unisont virvelbangar sitt blonda hår till tonerna av ett stycke betitlat "Guardians of Asgaard" kan inte beskrivas på något annat sätt. Johan Hegg mellansnackar till publiken med sin supertuffa growlröst och skålar med publiken ur ett horn (4).


Så fort nästa akt kliver upp på scenen inser jag vilket misstag jag begått. Hur kunde jag tycka illa om Amon Amarth innan jag hört vad Floridabandet Trivium har att erbjuda? Detta är en lektion i att gräset faktiskt inte är grönare på andra sidan metal. Naturligtvis har jag aldrig hört någon Trivium-låt tidigare, men maken till meningslöshet är sällsynt. Vocalisten Matt Heafy pepprar publiken med uppmaningar som att "jump around to the rythm of the beat" och att "make some fucking noice". Till slut kanske han borde insett att avsaknaden av publikrespons är ett tecken på att Trivium är riktigt, riktigt dåliga (2).


Kvällens huvudrätt serveras i kväll rå. Bakom en tunn vit duk förbereder sig fyrtiosju år fyllda Tom Arya för ännu en Sverigespelning. På samma duk projiceras senare pentagram som snurrar runt som vore de på disco.

Slayer är ett av de där banden som spelat i Sverige minst en gång per år under lång tid. Att de kanske inte är på allas läppar längre märks väl på den svikande publiken (arrangörerna har fått flytta spelningarna från Hovet till det mindre Globenannexet, de har dessutom flyttat fram scenen en bra bit för att skapa en slutsåld effekt). Men de som trots allt löst entrén till kvällens arrangemang verkar minst sagt entusiastiska.


Vad modepolisen säger om lädervästar med bandtryck vet jag inget om, men jag anar ett visst missnöje. Framför mig står också en helt vettlös kvinna och aggresivt svänger sitt hår konstant i åttio minuter. Detta är ett popkulturellt safari. I förväg får jag tips om att gruppen ska framföra sin mest klassiska skiva från början till slut. Raining blood? Reigning blood? Rain in blood? Reign in blood? Av detta märker jag endast sista låten. Oj vad jag har hamrat på min Guitar Hero-gitarr för att lyckas frambringa tonerna av spåret med ett lika krångligt namn som skivan. Den är tvärt omöjlig att riva av om man inte väljer lättaste nivån, men som initierad rockskribent kan man naturligtvis inte sänka sig till sådana nivåer. Att den gode Kerry King klarar uppgiften är inte förvånande.


Det är ett mäktigt slutnummer på en spelning som inte bjuder på mycket mellansnack utan mest en gröt av hårdnackat harvande. Ändock en pikant gröt, som jag - till skillnad från tidigare akter - faktiskt uppskattar (8).
JONATHAN TAYLOR


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0