granvik

Här kommer en rapport från lördagens förhandslyssning av DEATHSTARS "Night electric night":

På "Death magnetic" använder Metallica samma typsnitt som det i Deathstars-logon. Dessutom har Hetfield och kompani komponerat låten "Cyanid", vars titel vi känner igen från förra Deathstars-plattan "Termination bliss".

Bara ett sammanträffande? De svenska dödsstjärnorna strålar av självförtroende (och humor):

- Vad kan jag säga, det är ett lika stort sammanträffande som det är chans att man får ett hermafroditbarn, klargör vokalisten Whiplasher Bernadotte på bandets hemsida (http://www.deathstars.net).

Gitarristen Nightmare Industries tänker snarare på Napsterhistorien än tvåkönade knoddar:

- Intressant att ett band som gjort sig känt för att hata nedladdning pratktiskt taget laddar ned idéer från ett yngre och sexigare band, men tänk positivt - kanske gör Metallica något vi kan sno i framtiden.

När det kommer till sexighet handlar allt om preferenser. Deathstars basist Skinny förordar tunna rastaflätor, en balja smink, näsring, dambyxor, krokodilsskinnsskor, bältesspänne där små låtsasdiamanter bildar namnet Skinny samt en armbindel som basunerar ut samma ord.

Champagneglasen står uppradade på bardisken i det nedersta etaget på det ryskinspirerade etablissemanget KGB nära Hötorget i Stockholm. Lenin stirrar auktoritärt på oss från en banner på väggen. Presslyssningen av Deathstars tredje album "Night electric night" kan börja.

Öppningsspåret "Chertograd" imponerar med tunga gitarrer och stiliga stråkar och det indikerar att bandet tagit sin mörka stormaktsgoth till en ny nivå.

Efter den bandvagnstacklingen anfaller titelspåret "Night electric night". Känslan i låten är mörk men den känns inte lika maskinell. Kanske är trumljudet detsamma som i inledningslåten, men jag får för mig att det låter mer skinn. Det kan vara det högre tempot som lurar örat.
Den enkel, hitiga refrängen sätter sig redan första gången den dyker upp.

Här lägger jag märke till att en blondin glider runt i lokalen iklädd en grå tröja som det står "Night" på med stora bokstäver. En tillfällighet?

Mäktiga pukor kickar igång "Death dies hard". Sedan kommer stråkar och en deppsyntvers. Den mörka sången kontras av en späd men snygg tjejkör. Bästa låten hittills!

"The mark of the gun" är luftigare i stilen. Och mer hårdrock. Det sköna stråkjobbet får mig att tänka på Paradise Losts fantastiska "Forever failure" (singelversionen där bandet tagit hjälp av en orkester).

Nu kliver Whiplasher in och beordrar de jornalister som sitter behagligt i soffan längs väggen att bege sig mot lokalens centrum. "Sounds way better" säger han. "Ljudbög" hojtar jag. "Den som sa det han var det" replikerar sångaren snabbt och jag står svarslös.

Visst, Stefan Glaumanns kraftfulla produktion låter ännu bättre efter förflyttningen. Kollega/kamrat/get Josefssons notering om att hi-haten är väldigt hög skulle jag tippa har att göra med ljudanläggningen.

Plattans ballad "Via the end" är en känslosam historia. Sången går från gråtmild till demonisk då Whiplasher skriker "It's so cold".

Oj, där tittade ett ljudsatt stjärnfall förbi. Inte lätt att avgöra om det är vackert eller vulgärt.

Samma sak gäller "Blood stains blondes" - är det styvt eller slakt när rappa gitrarriff mixas med en nästan överdriven självsäker röst som skriker "I never will!" i Clawfinger-anda? Deathstars lyckas hålla balansen och det känns som en variation som håller.

"Babylon" innehåller textrader som "Say what you want me to do and I do it for you. Say what you want me to do and I do her too.". En snärtig låt, absolut, men även om de dubbla baskaggarna mot slutet piggar upp känns den ändå som någon slags mellanlandning.

En potentiell hit är "The fuel ignaties" som tar ett rejält grepp med tuffa gitarrer, stämningsfyllda viskningar i versen och bestämt upptempokomp i den slagkraftiga åttiotalsrefrängen. En slags storslagen filmmusikkänsla infinner sig också vilket gör låten extra intressant.

"Arclight" har en till synes banal refräng, som dock repar sig andra gången den dyker upp. Här märks Clawfinger-hänget tydligare än i "Blood stains blondes" och jag skulle även vilja dra paralleller till Samael. Då producenten Stefan Glaumann jobbat med båda dessa band - och Rammstein, som ständigt är en referenspunkt när man lyssnar på Deathstars musk - är det sannolikt att tro att hans inblandning har en ganska stor betydelse för att grupperna stundtals låter rätt lika varandra. Men även om Deathstars angränsar till band som Rammstein, Samael och Pain har bandet definitivt tillräckligt med karaktär för att skapa ett alldeles eget territorium.

"Venus in arms": här blir jag störd av en förmodat engelsk kvinna som sitter och smygglor på mina anteckningar. Som hämnd stirrar jag på hennes papper och det ser ut som om den senaste anteckningen är "Secret relic, I am Harry". Detta får mig att tänka på Children Of Bodom-lyssningen i Helsingfors för snart ett år sedan då jag klottrade meningar som exempelvis "David Jannati luktar tång".

Jag skulle inte recensera plattan utan enbart göra intervju och då känns det inte viktigt att anteckna så noga. Dock blir man ju nojjig när journalisterna bredvid en antecknar som små as och man själv sitter och konsentrerar sig på att pimpla gratisöl och speglar sig i ett nästan blankt papper. Då tar man till tricket random meningar.

Pumpig rytm, snyggt eko på sången i refrängen och fenomenala stråkarna i slutet. Det är allt jag lyckades skirva ned rörande "Venus in arms".

Som avslutning har Deathstars lyckats få till en tvättäkta åka-bil-om-natten-låt (annat exempel på sådan låt är Tiamats "Cold seed"). "Opium" är en riktig rökare!

Whiplasher ställer sig mitt på golvet: "That was the whole thing. Applause please".

Det finns ingen anledning till att inte lyda den uppmaningen.