Svart Söndag
Josefsson kliver direkt fram till informationsdisken på Lakritsfestivalen och frågar om vilken utställare som saluför den absolut saltaste produkten. Att äta bra lakrits ska göra ont. Vi drömmer om att gå från Hotell Norrtull med rivsår i gommen och bortdomnad tunga.
Det mest salta vi stöter på är isländska salmiakbitar. Den är jättebra. Ser framför mig hur ett långt led av islänningar pga den ekonomiska krisen sitter och gråter och all ögonjuice samlas upp i ett stort kar och mixas med lakritsrot och urin från haj. Köper två påsar och skänker en tanke av tacksamhet till vårt uppoffrande nordvästa grannfolk.
Man i isbjörnsdräkt
Kookaburralakritsen från Australien var en besvikelse. Den var av mjuk karaktär och söt och blek i smaken. De små inslagen av smuts och förtryck som ändå fanns borde ha varit mycket mer dominerande.
Roligare var Johan Bülows makalösa Salmiak/Chili/Cranberry-lakrits. Så pass salt och stark att den kan ställa till en del skada för syltgrisar som föredrar lent och milt godis.
En påse av Elisabeth Johanssons Lakritsgranulat hamnade i korgen. Den ska vara god i matlagning, så håll utkik efter sotad lakritskyckling med mera på MK-bloggen.
Riktig elitlakrits hittar man i Italien. Amarelli spezzata är en lakritspastill bestående av koncentrerad lakrits. Salthalten är låg men den lilla, hårda pastillen har oerhört hög smakkoncentration. Den smakar som en sträng 40-talsmagister med rutig pullover som håller en pipa mellan sina håriga knogar. Och tjära.
Jag efter Lakritsfestivalen 2010 (kolla in inlägget nedan för att se min arbetsgivare efter Lakritsfestivalen för några år sedan
En lakritstvål längst ned till vänster
Det mest salta vi stöter på är isländska salmiakbitar. Den är jättebra. Ser framför mig hur ett långt led av islänningar pga den ekonomiska krisen sitter och gråter och all ögonjuice samlas upp i ett stort kar och mixas med lakritsrot och urin från haj. Köper två påsar och skänker en tanke av tacksamhet till vårt uppoffrande nordvästa grannfolk.
Man i isbjörnsdräkt
Kookaburralakritsen från Australien var en besvikelse. Den var av mjuk karaktär och söt och blek i smaken. De små inslagen av smuts och förtryck som ändå fanns borde ha varit mycket mer dominerande.
Roligare var Johan Bülows makalösa Salmiak/Chili/Cranberry-lakrits. Så pass salt och stark att den kan ställa till en del skada för syltgrisar som föredrar lent och milt godis.
En påse av Elisabeth Johanssons Lakritsgranulat hamnade i korgen. Den ska vara god i matlagning, så håll utkik efter sotad lakritskyckling med mera på MK-bloggen.
Riktig elitlakrits hittar man i Italien. Amarelli spezzata är en lakritspastill bestående av koncentrerad lakrits. Salthalten är låg men den lilla, hårda pastillen har oerhört hög smakkoncentration. Den smakar som en sträng 40-talsmagister med rutig pullover som håller en pipa mellan sina håriga knogar. Och tjära.
Jag efter Lakritsfestivalen 2010 (kolla in inlägget nedan för att se min arbetsgivare efter Lakritsfestivalen för några år sedan
En lakritstvål längst ned till vänster
Kommentarer
Postat av: K
Johan Bülow? Gamla Fallen Angel ikonen's nya bana är alltså i lakritsbranschen? I wish.
Postat av: Dagger Deb
Var är mina presenter?
Postat av: 138
Det här är så stört att jag vet inte ens var jag ska börja.
Postat av: DJP
Ångrar att jag inte köpte den där Amarelli-grejen.
Postat av: Hellgay
Det heter ju ögsaft! Har du glömt Machine Head-incidenten?
Postat av: Jempa
Enligt rykten ska det inte ha funnits några lakritspipor på denna festival. Lakritsfestival? Utan lakritspipor? Denna festival är inte värd namnet.
Postat av: maria
Vaffan, vad har jag missat???!!!! Lakrits rules!!
Trackback
