granvik

Jag förstår hur varulven känner sig när den förvandlas från skattebetalare till skogstokig best och brottsling. Känslan att göra saker som är tillräckligt motbjudande på film och inte har i verkligheten att göra.

I redaktionskylen har jag en burk jordnötssmör. Jag vill springa in i köket, slita upp dörren och avväpna burken från dess lock. Sen vill jag inget hellre än att sleva i mig allt jordnötssmör med en stor sked, eller med pekfringret. Rakt upp och ned utan bröd, utan vett, eller annat som kan tänkas stå i vägen för jordnötssmöret och mitt giriga gap.

Jag tänkte mycket på att göra det nån dag i förra veckan också, men lät bli. De lärda frågar sig nu om det är så att jag vill men inte kan, eller tvärt om. Jag har nämligen, tillsammans med ett sekretessbelagt hjärninstitut, forskat fram en pricksäker teori som handlar om vilja och kunnande.

Det mest logiska vore att påstå att jag kan men inte vill länsa burken från dess bruna lockelse. Fast jag vill verkligen. Det slutgiltiga beskedet blir, med knapp marginal, att jag låter bli för att jag inte kan. Om jag gjorde det (som jag tack och lov inte kan göra) skulle jag få röra mig i mörker resten av livet för att ingen skulle få se mig. Som en slags myrsloksvampyr fast verklig.

Jag får acceptera att jag känner mig som en mentalt efterbliven, halt och svulten sydstatsvarulv med lapp för ena ögat och bettskena. Den vill jaga ifatt bytet och sluka det, men den kan inte.

Man får gå och vara vansinnigt hungrig på en burk JS, men man anses i alla fall tillräckligt ofarlig i samhällets ögon för att man ska undslippa hatjakt.

Jag har tidigare haft ungefär samma problem med en tub Kavli räkost. Ett vidrigt kräk till livsmedelsprodukt. Om man nu ska kalla Lucifers limement för livsmedel. Om det kan man läsa här. Eller så kan man låta sig luras in i djävulens bildspel:












Kolla sista bilden. Det är ju verkligen smart och balanserat och rakt igenom pricknyttigt att tugga i sig deras lömska gomknark. Ja ja, så ta sju burkar. Ett sjupack.