Pest eller kolera
Självfallet, britterna måste vara jättepepp på att överta ett land i totalt förfall. Finns inget bättre när man är mitt uppe i en ekonomisk tokkris än att kavla upp ärmarna, dra söderut och hugga tag i en arbetslöshet på runt åttio procent och en inflation som måste framkalla ändlösa skrattanfall för den som tycker inflation är det roligaste. För ett par dagar sedan började det tryckas tvåmiljardersedlar. En miljard Zimbabwedollar växlas till cirka elva spänn. För någon månad sedan kostade en limpa motsvarande etthundrasjutton kronor. Det blir cirka tio pajasmiljarder. För en limpa.
Kan inget tvspelsföretag göra ett tvspel där man är Robert Mugabe? Glida runt och bete sig, göra orimliga uttalanden, skissa på verklighetsflykt, avslöja otänkbara konspirationer, blänka. All avans av försäljningen kan gå till bekämpning av Zimbabwes inflation. Eller till bekämpning av Englands superhemliga militära avdelning som sprider kolera.
2008 - Årets Döing/Försnillare
Indonesiens diktator Mohamed Suharto dog vid en ålder av 86 bast. Suharto, som styrde världens största muslimska land mellan 1966 och 1998, var en av Asiens mest blodbesudlade diktatorer.
Under hans styre upplevde Indonesien visserligen en snabb ekonomisk utveckling, men framför allt var det familjen Suharto själv som gottade sig. Utredningar efter Suhartos avgång kom fram till att han försnillat i runda slängar 270 miljarder kronor.
Man måste respektera storhetsvansinnet hos en man som försnillar 100 miljarder, och ändå inte på långa vägar har för avsikt att nöja sig och anse försnillningen vara i mål.
Mohamed Suharto (R.I.P)
2008 - Årets Rymning
Sveriges enda tryffelgris, Carmen, rymde från sin gård i Skåne. Ägarna efterlyste en gris som enligt signalementet var ett och ett halvt år gammal och var stor som en motorcykel.
Carmen sprang hemifrån på lördagen. Sedan dess sågs hon åtminstone en gång, i en villaträdgård en mil söder om Höör. Där välte hon upp en gräsmatta och åt lite av några pioner. Efter att de boende hade klappat Carmen och pratat lite med henne, vandrade hon vidare.
Ägarna uppgav att Carmen, trots sin storlek, var både tam och sällskaplig, lystrade till sitt namn och tyckte om att bli kliad.
Fyra dagar senare var den dramatiska rymningen över.
- En man hade sett bökspår i vägen, så gick de ner och hittade henne i skogen, sa matte Christina Claesson till Aftonbladet.
Hon tror att Carmen gav sig av eftersom grishonan var brunstig och förmodligen letade efter, och kanske också hittade, en partner.
Peter Harrysson har inte uttalat sig om vad han hade för sig under denna vecka.
Carmen - Sveriges enda tryffelsvin
Recension: Gud, lukt och henne
Eftersom jag redan rekat skådeplatsen för filmen, den mycket brokiga Hagabion, försöker jag mig på att anamma en genreuniform inför mitt högtidliga besök. Det förefaller finnas två huvudtyper av utstyrslar för kulturella kvinnor. Den första och mest framträdande är givetvis kulturdraken.
Kulturdraken är över fyrtio, lite för tjock och med grånat alternativt hennafärgat hår. Hon bär fladdriga byxor och sjal, inte sällan i senapsnyans. Smycken i något knasigt material, såsom trä eller gjutjärn och röda kulturbrillor. Hon är relativt utåtagerande och dundrar runt till olika sällskap och pratar högljutt om saker som är ”härliga” och ”skapande”. Kulturdraksskepnaden verkar anammas efter livskriser, såsom klimakteriet, skilsmässa och/eller när barnen blivit vuxna.
Den andra kulturella kvinnotypen som figurerar i sammanhanget kallar jag Weekday-rebellen. Weekday-rebellen är någonstans över tjugosträcket. Hon bär ironiskt höga och fula byxor eller kjol, överdimensionerade glasögon (oftast med vanligt fönsterglas) och en liten väskrem löper snett över den lite för smala kroppen. Någon hängig men oheligt dyr t-shirt eller skjorta avslöjar ofta frånvaron av tillbörligt bystplagg. Kort frisyr utan färg och makeupen varierar från obefintlig till överanvändning av rött, smuligt läppstift. Tänk Simon/Simone eller en svensk idealbild av Frankrike så är du hemma.
Weekday-rebellskapet brukar medföra ett bubblande intresse för indiepop, handarbete och strökurser inom humaniora på universitetet. Weekday-rebellen är introvert och sval. Som den hängivna reporter jag är, söker jag ur dessa två kvinnotyper alliera mig estetiskt. Jag beslutar mig för att tillämpa frisyren kulturknut, vilken kan bäras av både kulturdraken och Weekday-rebellen. Till det matchar jag ett allt för rött läppstift som får mig att likna en blandning mellan en sydeuropeisk hemmafru och en mentalsjuk lösdriverska. Kronan på verket blir en sjal som min vän Emma stickat.
Sagt och gjort. Jag försöker komma i stämning med ett ölglas av lådvinet Ill Conte och snacksar på torkade persikor – det uppenbart mest kulturella av skafferiets potentiella tilltugg. Då jag inte äger några klassiska eller operaskivor, vilket annars vore ett självklart val, höftar jag med Tiamats ”Wildhoney” och tittar på UR.
På vägen till Hagabion släntrar jag nedför Haga Nygata. Precis som Hagabion har detta stråk en gång varit en plats för alkisar, hustrumisshandlare och prostituerade i samhällets nedre skikt, men har sedermera kommit att befolkas av rika herreklassmänniskor som använder avskummens begravningsplats för att känna sig härligt konstnärliga och bohemiska. På en strökurs i humaniora skulle man troligen svänga sig med ordet gentrifiering.
Efter att ännu en gång ha viskat ”Gud, lukt och henne” i biljettkassan, dock med rödmålade läppar denna kväll, och försäkrat mig om att Weekday-rebellen vid insläppet inte tänker förleda mig in på fel föreställning ytterligare en gång, sitter jag i min bulliga lilla stol och väntar. Runtomkring figurerar en stor kvot kvinnor, mestadels väninnor som pratade högt om härliga saker. Jag snappar upp orden ”radikalfeminism”, ”förtryck” och ”julbord” från kulturdrakarna närmast.
Undantagna från den nattsvettiga kvinnosamlingen är en ensam baskerman med handen på hakan, två killar som bevisar att Weekday-rebellen är könsöverskridande, och ett rart gammalt pansjopar bakom mig. Detta pansjopar har säkerligen hängt på Hagabion sedan det var en riktig bio och inte ett pseudokulturellt museum, och går troligen hit för att förgylla den icke arbetsföra tillvaron. De har gamla men varma täckjackor och strukna finbyxor, söta frisyrer (hon rullat/han vattenkammat) och sitter jättelångt fram på sina stolar. Kanske både till följd av inkontinens och att det är spännande att gå på föreställning.
Filmen sätter igång och den är precis lika vidrig som man föreställer sig. Regina Lund har en vansinnigt ful, lila hårläggning och givetvis för rött läppstift. Hon serverar mat till Gunilla Röör, vars karaktär fladdrar runt och uppfyller alla parametrar i en kulturdrakes Blutsaft-smakande värld. Finna insikt och förkovran i Indien, uttrycka sitt sinnliga (världens kanske mest vidriga ord) jag i konstinstallationer… kort och gott allt man kan hitta på för att kompensera sjunkande östrogennivåer och tilltagande skäggväxt.
Filmen handlar alltså inte alls om ”vanliga människor och det osynliga” som regissörskan vill, utan om larviga, sinnessvaga prettosjälar och det alltför uppenbara. Publiken på en autonom biograf ger sig själva ett mycket större uttrycksutrymme än normala biobesökare, märker jag. Det kommenteras, skrattas neurotiskt, suckas och stönas. Uppenbarligen vill man förmedla sin inlevelse till sina allierade och därmed visa sig värdig sammanhanget.
Behållningen i hela detta spektrum av jobbiga känslodemonstrationer blir det rara pansjoparet. Troligen är farbrorn lite dement, kanske i pannloben, varpå tanten måste tolka. Eller så vill tanten bara sälla sig till den kommenterade skaran. Eller så är hon också dement. Hur det än är så sitter hon och säger exakt vad hon ser på skärmen. Exempelvis ”Han har kavaj” eller ”hästen” när en sådan visas. Detta är naturligtvis, på alla sätt, mycket mer poetiskt och suggestivt än hela filmen och alla som ser den någonsin kan drömma om att bli.
Slutsatsen blir att staten borde dra in allt som kan ge vita medelklasskvinnor ytterligare en anledning att förnedra sig och i stället satsa på kulturbidrag till dementa.
Gud, lukt och henne i siffror: Sinnlighet [4] Störighet [9] Värdelöshet [8] Regina Lund [5] Som symptom på allt som är fel med Sverige [7]
ANNICA HEDBRANT
Outbreak of evil
Se och lär av den iranska snuten. Den kan minsann dra igång rejäla operationer utan att någon ens kommit till skada. I går haffades 49 personer i en räd mot västerländskt kulturellt inflytande och "satanistiska kläder".
Cradle Of Filth-tröjor är ju sjukt fula och omoraliska, tänker man. Men så tar nyheten en lite oväntad riktning.
Bland de gripna fanns män med cowboyboots och kvinnor med tajta byxor.
C-o-w-b-o-y-b-o-o-t-s.
Jo, för fan. Iran tillämpar strikta islamiska klädregler, och västerländsk stil ses som ett hot mot landets kultur och värderingar. Bärare av västerländska kläder får varningar eller böter.
-Vissa vet inte vilken kultur de härmar. De sätter på sig kläder som har formgetts av fiender till vårt land, sade polischefen i staden Qaemshahr i samband med gripandena.
(Hittade tyvärr ingen bootsbild på satanist Röstlund Jonsson)
Idiit och kriminell
2008 - Årets Black Metal-kram
Från: Rodrigo Tabarez <[email protected]>
Datum: må 24 nov 2008 19.49.44 GMT+01:00
Till: <[email protected]>
Ämne: cd promo "SACER"
HAIL PEOPLE CLOSEUPMAGAZINE, GOOD THEM STORY I AM OF ARGENTINA, I HAVE A BAND... WE MAKE BLACK METAL, I LEAVE THE SPACE THEM, THUS CHECK...HTTP://WWW.MYSPACE.COM/SACERBLACKMETAL..
WE ALREADY HAVE A DEMO RECORDED OF YEAR 2007 FROM THANK YOU VERY MUCH A HUG FROM ARGENTINA....RODRIGO...
2008 - Årets Sammanträffande
Ett och annat buskigt ögonbryn höjdes i brittiska underhuset då en motion som föreslog att kyrkan och staten ska skiljas åt hade fått diarienummer 666.
- Det verkar som om Herrens eller Djävulens vägar äro outgrundliga. Det är otroligt att en motion som den här av en slump skulle ha fått det här numret, konstaterade en av undertecknarna, liberaldemokraten Bob Russell.
2008 - Årets Kukskalle
Fick nyss in en prenumerationsbeställning till:
Anton Leirnes
Kulfångsgatan 18
136 67 Haninge
Killen fanns redan i registret och har fått tidningen hela året skickad till:
Anton Leirnes
Kukfångsgatan 18
136 67 Haninge
Styvt att K och L ligger bredvid varandra på tangentbordet. Då kan det bli lite fel. Klantigt av mig.
2008 - Årets Glasklara Mejl
2008 - Årets Skolfoto (retro)
Sångaren och gitarristen Mikael "Cab" Castervall var metal to the bone redan i... vad kan det vara, fjärde klass kanske. 
Alla som missat hans grymma thrash metal-akt (tyvärr nedlagd) Hypnosia ska genast bekanta sig med den: http://www.myspace.com/hypnosiathrash
Filmrecensenterna
Mitt val föll därför på reporter Annica när det var dags att kolla in om den där nya, svenska biorullen "Gud, lukt och henne" är något att ha.
Följande hände, enligt Annica:
Ja, alltså när jag skulle se "Gud, lukt och henne" igår. Jag anlände till den autonoma biografen efter vidtagna rituella åtgärder för att fullfölja mitt uppdrag. Jag glider igenom lokalen självsäkert, alla tycker att jag är häftig.
Jag kommer fram till en kulturmupp som river biljetten och frågar galant den inte helt ovärldsliga frågan "vilken salong?". Muppen visar in mig i salong 2 där jag sätter mig och börjar njuta av mitt blandsnask.
Fyrtio minuter senare börjar jag fatta att jag borde ha ätit snasket i lokalen intill. Jag har nämligen suttit på den övertydliga afghanistanterrorskildringen "Buddha föll av skam" och väntat på att Regina Lunda ska dyka upp. Kanske, tänkte jag, är det en sådan där konstnärlig film där livsöden visas var för sig och flätas samman. Den innehöll gud och henne, men lukten var svårplacerad.
Nu satt jag och förstod att jag tvångssåg en annan prettofilm. Min vilja att inte visa mig ointelligent och trångsynt hade låst mig på denna plats, precis som när jag en gång åt en hel spaghettimåltid i Helsingör med sked för jag trodde att danskarna gjorde så när det endast låg en sked på bordet. Runt mig gräts det och stönades av filmens tyngd. Som tur var den kort, så precis när jag banat en flyktväg mellan baskrarna rullade eftertexterna.
Jag gör ett nytt försök till att se den planerade filmen i morgon. Bra var att det var billigt på bion, bara femtio spänn per ångeststund, så jag kan gå fel minst en gång till för pengen jag fick. Det värsta är att jag nu YTTERLIGARE en gång måste viska "Gud, lukt och henne" i biljettkassan.
2008 - Årets Fröken
Tro det eller ej, men det har faktiskt hänt en del saker av ringa relevans under året som jag hittills inte tagit upp i bloggen* Därför tänker jag gräva i lite gamla nyheter och annat och med ojämna mellanrum pytsa ut fram till och med årsskiftet.
Bland annat kommer jag att utse Årets Sammanträffande, Årets Rymning, Årets Döing och Årets Atlet.
Men jag börjar med Årets Fröken:
När barnen på en förskola i Alingsås hade djuret katt som tema fick de först titta på film och sedan bjöd fröken småttingarna att smaka på samma mat som katter äter. Den företagsamma fröknen hällde upp både torrfoder och konserverad mat och flera av barnen smakade. Sedan blev det ett fasligt liv.
En mamma berättade i Rix FM:s morgonprogram att hon blev oerhört arg och kommunens barn- och ungdomschef talade om "synnerligen dåligt omdöme". Men inget barn som smakade av kattkäket ska ha blivit sjukt, uppger TT.
Man kan bara spekulera i huruvida frökens redovisning om djuret lejon nu kommer att läggas i malpåsen. Först film, sen trängs barnen runt ett färskt gassellkadaver. "Det räcker åt alla och tänkt inte på bordsskick. Vi samlas kring trädgårdsslangen sen".
* Relevans påstår sig Krille vara kompatibel med, så är ni sugen på sådan svartkonst kan ni ju hänga på hans blogg. Exempel på relevans ska tydligen vara att man fullkomligt skiter i vilka SVT-nyhetsmannen Richard Palm och hans mustasch är.
Heja Sverige/Brinn Sverige
Sverige ska ju i stort sett ge fan i det rörliga mediet. Det fungerar väl i väldigt få fall, som i till exempel denna reklamsnutt där Dolph Lundgren sjunger och förför: http://www.youtube.com/watch?v=N0yH7KYZA8k
Men det lurar alltid någon klant runt hörnet som drar ned Sverige i smutsen, varför långfilmen långfilmen "Gud, lukt och henne" nu har biopremiär.
Jag blev så äcklad av det som stod om filmen i dagens Aftonbladet att det kändes som om jag fått syra i ögonen. "Fight fire with fire" heter det ju, så jag kunde inte låta bli att kolla lite fler recensioner på nätet.
Vem blir sugen att se "Gud, lukt och henne" (det krävs onekligen en oöverskådlig laddning självdistanslöshet, örtté och doftljus för att spika ihop en sådan titel) efter dessa beskrivningar:
"Gunilla Röör spelar en kvinna som antingen sysslar med installationskonst eller också drömmer att hon gör det, som antingen tvingas äta exotisk mat av en sträng Regina Lund i lila hår, eller också drömmer det, och så vidare. Filmen öppnar sig mot den stora motsägelsefulla världen, rör sig bort från den intellektuella utläggningen mot det ordlöst sinnliga: smekningar, beröringar, hår, hud."
Jan Söderqvist, SVD
"Gunilla Röör är vår ciceron, vår upptäcktsresande, vår sökare och vårt öga. Hon rör sig mellan länder, kulturer och religioner, ständigt på jakt efter tillvarons andligaste sidor, en Gud, ett väsen, en känsla, några spöken, kanske en schaman.
Hon kliver in och ut emellan de här väsensskilda världarna, hon tar hissen ner någonstans i Vasastan, kliver ut på en gata i Kairo. Hon står i ett lavafält på Island, varpå hon strax därpå kliver in i köket därhemma. Ja, eller någon annanstans. Det är inte så viktigt att veta var hon är, bara viktigt att veta att hon är i ständig rörelse, på jakt efter ett sätt att hantera relationer, både lodräta och vertikala."
Johan Croneman, DN
"Tro och filosofi. Drömtydning. Naturligtvis går hon omkring i Indien. Dalai Lama. Den syriske diktaren Adonis. Puttrande gejsrar på Island. Havets vågor som slår mot stränder. Varenda klyscha man kan fantisera ihop kring konstnärliga medelålders västerlänningar med dåligt samvete och längtan efter "andlighet". Rytmisk dans.
Filmens bildspråk är så, låt oss kalla det ambitiöst, att när en akt är felspolad på pressvisningen och några scener visas upp och ner samt baklänges tror de flesta av oss att det ska vara så."
Jens Peterson, Aftonbladet
Hur många miljoner av våra skattepengar har plöjts in i detta prettopruttpuri? Lära av Thailand? Storma Svenska Filminstitutet och paketera in asen i tvångströjor och släppa skiten i havet? När ska vi göra uppror?
Jag och Josefsson
Man hoppas ju att man emellanåt skriver något på sin blogg som folk tar till sig. Därför blev jag glad när jag såg att Josefsson lobbade för det förra inlägget "Paria" på Facebook, med kommentaren "Ibland blir jag stolt över att vara nära bekant med Jonas. Som när man läser sånt här." och så länkade han till inlägget.
Men glädje blir till... ja kanske inte sorg, men förvåning. Kan nämligen inte låta bli att bli lite fundersam över klassificeringen "nära bekant".
Jag har känt Josefsson i säkert tio år. Och sedan jag flyttade till den kungliga avgrunden för snart fyra år sedan har vi umgåtts en hel del. Vi har till och med bott hos varandra under ett par korta perioder. Hade vi varit av olika kön (eller homos) är det slarvigt räknat 80% chans att vi någon gång skulle ha legat med varandra.
Borde inte "nära bekant" vara snäppet under vän?
Daniel, vad ska jag göra för att bli din vän? Berätta, för jag vill inte ha det så här.
Jag och Josefsson hittar ett flygplan under vår Polentripp:
Paria
Kan ju tyckas hårt, men det finns oändligt många bevis på att människosläktet är ett riktigt vidrigt och sjukt monster.
Man skulle kunna skriva slut på alla pennor och allt papper i världen om man i detalj skulle redovisa all galenskap som människan ställt till med. Jag väljer dock att lägga fram bevis för oförlåtligt mänskligt förfall i det mindre formatet, men som jag anser vara väl så starka argument för att djuret människa (alltför ofta) är helt jävla fläng och mycket väl skulle kunna utrotas utan att något egentligt fel skulle ha begåtts.
Här har man lagt en stor mängd tid och kraft på att tillverka en gigantisk Abraham Lincoln som putar med röven, ur vilken en liten kvinna (Angela Merkel enligt mina efterforskningar) tittar fram och gör "flygplanet" för USA. Många människor har flockats runt denna morbiditet och de roar sig och väntar fnissande på att det ska komma pruttljud och/eller rök ur anuset.
Idén att sy upp små bikinis till katter och klä ut dem är fruktansvärd. Men att många människor tycker det är roligt och gulligt är ännu värre. Gissningsvis har bilden, tryckt på vykort, sålts i miljontals exemplar.
Detta verkar visserligen röra sig om någon slags korsning mellan människa och leprechaun, men får representera den oräkneliga mängd tokstollar som lever efter vad som står i en två tusen år gammal sagobok. Dock bryter de flesta mot vad som står i sagoboken och har därför instiftat ett system där de kan fortsätta att bete sig och hela tiden bli förlåtna av män som ska vara lite förmer än andra. Saker som dessa män verkar ha gemensamt är att de gillar pengar, makt och att ge barn en stjärtgymnastik de verkligen inte gjort sig förtjänta av.
Och en halvdöd gubbe som bajsar på sig offentligt i tid och otid dyrkas utan minsta eftertanke.
Det finns ju bra människor också, men om dem får någon annan blogga.
Unholy Alliance Chapter III
Reporter Taylor rapporterar från gårdagens Slayer-gig:
Tydligen har ett svenskt band redan spelat när jag anländer. Det är frukten som skördats av tävlingen där vinnaren fick äran att värma upp scenen inför Mastodon, Amon Amarth, Trivium och Slayers superkväll kallad The Unholy Alliance Chapter III.
Särskilt oheliga är dock inte Mastodon som varvar mystiska robotröster med - vad min hårdrockstolk Granvik beskriver som - vanlig metal. Det är ganska svullstigt och häftigt, men ändå inte överrumplande. Ändå känns det som att kvällen kan bli bra, det är ju kvällens första riktiga band och därför borde det bara kunna bli bättre. Samtidigt påminner jag mig själv om att detta faktiskt inte är musik som jag tycker om. Jag försöker gilla det, men det går tyvärr inte (6).
Om Mastodon beskrivs som svullstigt hoppas väl Ollie Mikkonen och de andra i Amon Amarth att superlativ som bombastiskt eller mäktigt ska användas för att beskriva deras spelning. Märkligt är nog snarare en lämplig beskrivning. Fyra vuxna karlar som unisont virvelbangar sitt blonda hår till tonerna av ett stycke betitlat "Guardians of Asgaard" kan inte beskrivas på något annat sätt. Johan Hegg mellansnackar till publiken med sin supertuffa growlröst och skålar med publiken ur ett horn (4).
Så fort nästa akt kliver upp på scenen inser jag vilket misstag jag begått. Hur kunde jag tycka illa om Amon Amarth innan jag hört vad Floridabandet Trivium har att erbjuda? Detta är en lektion i att gräset faktiskt inte är grönare på andra sidan metal. Naturligtvis har jag aldrig hört någon Trivium-låt tidigare, men maken till meningslöshet är sällsynt. Vocalisten Matt Heafy pepprar publiken med uppmaningar som att "jump around to the rythm of the beat" och att "make some fucking noice". Till slut kanske han borde insett att avsaknaden av publikrespons är ett tecken på att Trivium är riktigt, riktigt dåliga (2).
Kvällens huvudrätt serveras i kväll rå. Bakom en tunn vit duk förbereder sig fyrtiosju år fyllda Tom Arya för ännu en Sverigespelning. På samma duk projiceras senare pentagram som snurrar runt som vore de på disco.
Slayer är ett av de där banden som spelat i Sverige minst en gång per år under lång tid. Att de kanske inte är på allas läppar längre märks väl på den svikande publiken (arrangörerna har fått flytta spelningarna från Hovet till det mindre Globenannexet, de har dessutom flyttat fram scenen en bra bit för att skapa en slutsåld effekt). Men de som trots allt löst entrén till kvällens arrangemang verkar minst sagt entusiastiska.
Vad modepolisen säger om lädervästar med bandtryck vet jag inget om, men jag anar ett visst missnöje. Framför mig står också en helt vettlös kvinna och aggresivt svänger sitt hår konstant i åttio minuter. Detta är ett popkulturellt safari. I förväg får jag tips om att gruppen ska framföra sin mest klassiska skiva från början till slut. Raining blood? Reigning blood? Rain in blood? Reign in blood? Av detta märker jag endast sista låten. Oj vad jag har hamrat på min Guitar Hero-gitarr för att lyckas frambringa tonerna av spåret med ett lika krångligt namn som skivan. Den är tvärt omöjlig att riva av om man inte väljer lättaste nivån, men som initierad rockskribent kan man naturligtvis inte sänka sig till sådana nivåer. Att den gode Kerry King klarar uppgiften är inte förvånande.
Det är ett mäktigt slutnummer på en spelning som inte bjuder på mycket mellansnack utan mest en gröt av hårdnackat harvande. Ändock en pikant gröt, som jag - till skillnad från tidigare akter - faktiskt uppskattar (8).
JONATHAN TAYLOR
Göran
Alla som kollat på golf på tv vet att Göran Zachrisson är oslagbar som kommentator. Här kommer ett urval av all visdom han spidit:
Dismember
Det var fler än jag som undrade vem innehavaren av publikhavets tuffaste mustasch på Dismember-giget i fredags. Kamrat Ola hade lyckligtvis sinnesnärvaro nog för att forska i saken. Det visade sig att mannen var pappa till Dismember-gitarristen David Blomqvist.
- Jag är inte stolt över den, utan jag är stolt över min son, svarade pappan när Ola berömde honom för mustaschen.
Giget var grymt men urvalet av låtar kunde ha varit ännu vassare. Fler låtar från de första tre albumen borde ha lirats och i stället kunde man ha snålat på bidragen från "Hate campaign" och "Death metal" som är de svagaste plattorna. Tre låtar vardera från dem var i överkant.
Kul med alla olika sättningar (även om Robert Sennebäcks growlröst inte var den starkaste och Fred Estby ännu en gång visade att han är dödsmetallens svar på Lars Ulrich) som fodgades samman i ett enda stort massmöte under extranumret "Casket garden" då uppskattningvis tolv personer lirade samtidigt.
Efter spelningen hade David Jannati vänligheten att ge mig en inflyttningspresent (ett halvår efter flytten). Det var en väldigt fin Nicke Nyfiken-lunchbox. Jag blev mycket glad och trevlig. Kollegorna på jobbet kommer att skicka avundsjuka blickar när jag dukar upp min nya matlåda.
Hanoi Rocks
Reporter Jonathan har varit på Hanoi Rocks sista Sverige-gig någonsin, som ägde rum när "Guitar hero" hade fest i Stockholm i torsdags. Här kommer hans recension av spelningen:
När finska Hanoi Rocks står på Hotellbarens närapå obefintliga scen mår jag inte särskilt bra. Sångaren Michael Monroe bär kvällen till ära spandexleopardbyxor och någon sorts väst som för tankarna till en pianist på en hotellbar på Playa Del Sol.
Av de övriga bandmedlemmarna ser jag inte mycket då Monroe, mycket egoistiskt, stjäl allas uppmärksamhet genom att upprepade gånger promenera fram och tillbaka på bardisken till höger om scenen. Problemet med denna rock n' roll-vandring är att lamporna över baren hänger alldeles för lågt och krockar med sångarens stolta hårman. Väldigt oproffsigt.
Denna orkester verkar spela någon form av basicrock. Det är varken hårt eller mjukt, varmt eller kallt. Det är ljummen och fullständigt meningslös musik. Detta är inte toner för intelligentian, att den bortgågna trummisen Nicholas "Razzle" Dingley var godvän med Vince Neil tycker jag talar ett tydligt språk om gruppens akademiska meriter.
Enda höjdpunkten i kvällens föreställning är den superfinska ljusmästaren. Han dominerar fullständigt bakom sina spakar i en tall tee värdig den hårdaste Harlemrapparen.
Med en enorm pondus och finurlighet levererar han smattrande ljuskavalkader så nackhåret reser sig på mig där jag befinner mig strax bakom hans enorma ljusbord. Han är som om himlens och blixtarnas härskare Zeus återuppstått på tjugohundratalet och reinkarnerats i en man som gillar yxan, spriten och arbetslösheten.
JONATHAN TAYLOR
Foto: Stevie Wonder
Skärpa: Arne Treholt
Häst i skor + filmfest
Att klä ut sin lilla häst i basketskor är inte kompatibelt med god mental status.
Tur att det finns människor som Mickey Rourke och Jean-Claude. Stockholm Filmfestilval har den goda smaken att visa dels "The wrestler" (pepp på den blir man av att läsa kamrat Chrilles blogginlägg här) med Mickey och dels Janne Van Dammes nya rulle, skönt titulerad "JCVD" där muskelmannen från den förhatliga brysselkålens vidriga hemland spelar sig själv. Enligt presstexten rör det sig om en knivskarp metaparodi, förgylld av tårfyllda monologer och dråpliga actionscener. 
