Galenskap
Scenario: du är en färgad tjej/kille/get och känner att det är dags att röra på dig och ditt bohag. Efter att grundligt ha sonderat Sveriges terräng står det klart att det bara finns ett ställe där du verkligen skulle känna dig hemma.
Negerbyn.
När Tobbe avslöjade att han i sin yrkesutövning som ambulansförare hade blåst förbi byn Negerbyn i Dalarna trodde jag honom nästan direkt (negerbyar är fan inget man skämtar om). Efter att ha kollat med bland annat både hitta.se och Eniro Gula Sidorna står det klart att min vän mycket riktigt talade sanning.
Man kan ana att uppslutningen kommer att vara i det närmaste total när Svartby bränner av premiärspelningen på sin kommande Sverigeturné på nämnda ort...
I min jakt på sanningen dök det upp en ny, fin liten by: Rövhålet (också den belägen i Dalarna). Ett perfekt ställe att slutförvara Peter Harrysson.
Skitbra
Vad man kanske inte tänker på är att landet har en gedigen skogsfantasyinspirerad black metal-scen. Svartby har slagit ned sin bopåle här på redaktionen. Titeln på gruppens nya cd "Kom i min kittel" (SMP/Sound Pollution) lämnar inte mycket till fantasin för Larry Flynt-supportern. Desto vildare drar ens fantasi igång när man spanar in låttitlar som "Solnedgång Över Träsk" och "Julen Av Vedergällning".
Killarna - däribland Hök (gitarr), Giftsvamp (keyboards, clean vocals) och Somna (trummor) - sjunger alltså på svenska fast de är ifrån Vitryssland där budgeten för svenskalektioner sägs vara begränsad. Sannolikt har de lärt sig all svenska de kan från kollegan Finntroll i Finland.
Ett par citat:
"Öppna den dörren av ek. Stig in och hälsa min katt. Kvasten vilar, står stilla. Det snöar ute hela natt" (från "Kom i min kittel")
"Bara ostlika månen är min vän i natt. Och vinden delar min gapskratt!!!" ( från "Flykt över sömnigt land").
När man kollar in Svartbys hemsida http://www.svartby.com ser man att de tidigare släppt skivan "Tomte". På den hittar vi bland annat låtarna ""Groda, ryttare", "Tomte" och "Hemska Små Båtar".
Anneli
Under hej då-ölningen på Kellys i går kväll kom det fram en tjej till vårt bord. Anneli, som hon hette, var helt säker på att hon träffat mig tidigare (jag var helt säker på att jag inte träffat henne tidigare). Hon frågade om hon och hennes polare fick slå sig ned. Visst.
Någon minut senare sade hon sig vara helt säker på att hon träffat Tobbe tidigare. Tobbe var jättehelt säker på att han aldrig träffat henne tidigare.
Sedan radade hon upp den ena konstigheten efter den andra.
Anneli, iklädd ett linne som det stod "Rock star" på, ville prata lite om sex.
Annelie: Det var man ju mer intresserad av när man var yngre, typ tolv, tretton. Då savade det rejält mellan benen. Jag bodde ute i skogen och fattade ingenting om sådant där. Var ute i skidspåret och blev störtkåt så man fick ju stanna till och dra ned brallorna. Jag brukade hoppas att det skulle komma förbi en jägare, men det gjorde det ju aldrig.
Lite senare frågade Anneli om jag eller Tobbe hade något kort på våra föräldrar att visa upp. Vanligtvis har vi ju A4-foton av mamma och pappa på oss som vi smidigt kan vika ut om någon är nyfiken, men just i går hade båda lyckats glömma dessa hemma. Anneli skulle hursomhelst visa upp sina päron, men medan hon bläddrade i telefonens bildgalleri hittade hon en annan bild som hon sträckte sig mot Tobbe för att visa upp. Exakt samtidigt skulle jag skoja lite och sträckte fram min mobil mot Tobbe och sa att jag hittat en bild på pappa.
Tobbe kollade in mitt foto och såg en bild på führern, sedan på Annelis som föreställde - en fyr.
Anneli: Jag älskar havet! Fyrar är så fina.
Sedan visade hon upp en film i sin mobil på sina finska föräldrar som såg jättearga ut för att hon filmade dem.
Chipsen i nachosskålen var slut men det fanns kvar lite salsa i en skål. Tobbe var fortfarande hungrig och doppade helt sonika ena fingret i skålen och fick sig en liten slurk salsa. Anneli visade sig återigen från sin konstiga sida genom att fråga "Får jag lukta" och så styrde hon Tobbes salsafinger till sin näsa.
Anneli - Sveriges samlade beteendevetare: 1 - 0
Årets bok?
Tänk dig att spendera tre dygn utan mat i totalt mörker i en iskall, två kvm trång cell som kryllar av insekter, avföring och kräka. Ditt sällskap består av ett par luttrade pundarbolivianer, varav den ena bryter ihop och toklipar över tanken på att de - och du själv - antagligen ska flyttas till det beryktade fängelset San Pedro. Uppenbarligen bör du genast omvärdera det aktuella helveteshålet och klassa din nuvarande situation som en någorlunda trivsam spaupplevelse.
"El choco" av Marcus Lutteman är en i sanning magnifik, verklighetsbaserad, berättelse om Jonas från Kungälv som åkte till Bolivia för att träffa coola knarkkungar och smuggla ett par väskor kokain för att styra upp sina skulder. På flygplatsen blev det dock hand på axel och raka spåret till ovan beskrivna skolådecell.
När den blonde svensken så gjorde entré på San Pedro skakade vakten på huvudet och sa "Jag är ledsen min vän, men jag tror inte du kommer att överleva här inne".
Pja, det fanns ju en del minst sagt störda lirare innanför murarna. Eller vad ägs om följande axplock:
Guarayo som, i raden av män han mördat, kan räkna in sin egen tvillingbror. Guarayo stack honom i halsen vid fängelsets grind mitt framför poliser, besökare och andra fångar.
Pedro Garcia, en tandlös man i fyrtiofemårsåldern som kunde det här med att röka knark; marijuana, base, crack, kokain och hemlagade örtblandningar. Han valde bort att ha säng i sin cell för att få plats med ett femtiotal mariujanaplantor. Hans rika familj skickade varje dag en låda med lyxig mat (fina frukter, biffsteker med mera). Pedro gav en del till sin hund, resten sålde han och köpte knark för alla pengar.
Pedro hade en fin humor och var känd för att sätta upp små lappar på sin dörr, exempelvis "Stör inte på natten med razzior eller dylikt, för då sover jag och vill inte bli väckt". Han var intresserad av svartkonst och ristade gärna in besvärjelser på de andra fångarnas dörrar. En dag tog han hundens bajs och smetade in det på bankiren Roberto Landivars dörr.
I bland tog Pedro på sig en stor trenchcoat och fyllde den med knivar, puntas (ett storts stickvapen som är vanligt på fängelset), träpåkar och andra vapen. Sedan gick han runt en hel dag inne på avdelningen, medan de andra fångarna försökte hålla sig ur vägen.
Nästan alla tyckte att fängelset var ett helvete. Pedro däremot, ansåg att San Pedro var ett kanonställe.
Poma, som verktygmördade sin fru inne i cellen (fruar/barn - flera hundra till antalet - bodde inne på San Pedro tillsammans med deras män/pappor). Poma slog frun i huvudet med en hammare, sedan borrade han henne i ansiktet tills hon dog. Därpå tog han fogsvanen och försökte såga av sin egen hals. När det misslyckades satt han borrmasiknen mot pannan. Borren gick inte ända genom skallbenet, men huden vreds med runt borren så att hans ansiktet blev helt förvrängt.
När kropparna, som rann av blod och hjärnsubstans, bars ut kom parets två pojkar i tio- och femtonårsåldern och skrek efter mamma och pappa.
Otroligt nog överlevde Poma, som till och med hämtade sig så snabbt att han orkade göra tummen upp mot de andra fångarna när han bars ut genom grinden.
Men hans dåd var föga poppis, så när han återvände från sjukhuset efter någon månad blev verktygsmördaren Poma misshandlad av styckmördaren Gutierrez. Gutierrez hade tidigare styckat en polis och slängt upp delarna på sitt hustak medan han funderade var han skulle dumpa slafset. När han sedan hade stuvat in delarna i bakluckan på bilen och var på väg för att göra sig av med dem stoppades han av polisen för att han hade en trasig framlyckta. Det hela slutade med att polis genomsökte bil och hittade nedmonterad polis.
Jonas skulle senare också tvingas in i en fyskisk batalj med Gutierrez.
"El choco" ger även en inblick i Bolivias politiska historia, präglad av kaos och korruption. Och Sydamerikas omfattande narkotikahandel synas i sömmarna.
Meco var vid 25 års ålder en fattig taxichaffis i Santa Cruz. Efter ett erbjudande började han köra knark i stället för människor. Enligt egen utsago smugglade Meco till en början bara små mängder, inte mer än femtio kilo kokain åt gången. Klassa knark värt cirka femtio miljoner på gatan i Sverige för småpotatis...
Några år senare hade Meco lyxvillor, helikoptrar och så mycket dollarsedlar att han fyllde lador med dem. Det hände att stora volymer sedlar fuktskadades och började mögla - buntvis med kontanter eldades helt enkelt upp för att hindra spridningen av fukten i ladorna.
Ytterligare ett gäng år senare var den forne knarkkungen fängelsepräst på San Pedro.
"El choco", en given kandidat till Årets Läsupplevelse 2008, får 5 av 5 i betyg.
Jävla kossa
I en av reklamfilmerna håller Elin och hennes osnytne illbatting till avkomma på att trakassera en till synes redig och muskelös ko. Kon ser majestätisk ut och skulle lätt kunna skalla belackarna, med en enkel spark knäcka några ben, eller varför inte bita huvudet av barnet.
I stället står den bara där och tar skiten. Människan har systematiskt dödat och glufsat i sig djuret ko hur länge som helst. Det måste rimligtvis korna känna till vid det här laget.
Kon skulle lätt kunna förvandlas till en besvärlig best om man ser till dess imponerande tyngd och kraftiga käkar/tänder. Den kanske inte skulle bli landets motsvarighet till haj, men nog fasiken skulle den kunna sätta dit de allra flesta bönder/komördare om de bara lade manken till.
Ett års jävla vilt uppror av djuret ko och jag tror människan skulle anse den alltför bångstyrig och farlig att ha att göra med och låta den vara i fred. Djuret får skulle därefter få se sig över sin lilla mumsiga fåraxel en extra gång.
När vi ändå är inne på pälsrelaterade ämnen, här kommer ett par minnesvärda bilder från Finlandsresan jag gjorde för några dagar sedan.
Aha
Jonathan Taylor är en kille som kan mörka. Han har jobbat här på kontoret i snart två år och inte förrän nu släppt bomben att hans morsa är ingen mindre än skådisen Lena T Hansson. Vi känner igen henne från en rad Beck-rullar, "Jönssonligan och den svarta diamanten" och diverse andra filmer och tvframträdanden. Och hon har fått en guldbagge (för "Bröderna Mozart"). Planen är för övrigt att vi ska låna guldbaggen, göra en gipskopia som vi målar och ställer på den ursprungliga baggens plats varpå vi säljer den äkta guldbaggen på Tradera med utropspris 17 000.
Och som om inte denna världsnyhet vore nog - efter googlande visar det sig att Jonathans morsa är ihop med Peter Haber. Herr Beck himself. Nu försöker jag luska ut skvaller om Peter Haber som kommer att läggas upp här på bloggen. Jonathan tycker inte om att jag försöker rota fram skandaler om Peter Haber. Jonathan har redan dementerat flera saker som inte lämpar sig att skriva i en blogg. Däremot kommer jag att sälja dementierna på Tradera.
Jag undrar vad som avslöjas härnäst. Kanske att Jonathan i själva verket har kopplingar till hunden i "Mitt liv som hund".
Nightwish
Det tyckte nog de flesta i lokalen - barnen hämtade från "Du är vad du äter" (och deras föräldrar), blonderade tjejgänget i Canadian Goose-jackor (observera att det var tryckande hetta i lokalen), finska 40+killarna som hade Warlock-tröjor, Halloween-sminkade kvinnor i fula klänningar, Filippa Barks dubbelgångare iklädd Nightwish-tröja herrmodell storlek XL etc. - men en kille klamrade sig förskräckt fast i rökrutan.
- Vad fan, någon sa att det här ska vara bandets hit. Det är ju det sämsta skit jag hört i hela mitt liv! utropar LG Petrov någon minut efter låtens slut.
Han sansar sig och undrar vad fasen jag gör på spelningen.
- Eh, jag gillar "Amaranth" och ska dela flyers. Men vad gör DU här?
- Ha, ha, ja... jag känner ju Pike (dörrvakten).
LG berättar att han under morgonen varit på Berns och blivit Grammis-nominerad samt gjort sitt bästa för att plocka med sig så många gratissmörgåsar som möjligt.
Anette Olzon. Hur skötte sig Nightwish nya, svenska trumfkort som ersatt Tarja Turunen? Tja, hon sjunger ju rätt fantastiskt - till skillnad från gitarriströven som låter efterbliven när han tar ton (vilket han gör för ofta). Men Anettes utseende och scenspråk känns väldigt "Kicki, Bettan, Lotta" möter upphåttad Hemkundskapslärare med ett fullständigt bombat mellansnack. Hon undrar om det är ok att hon pratar skånska (fast hon låter som Lena PH) och hon tycker det är åh så roligt när folk hoppar upp och ned, upp och ned.
Och alla dessa ballader! I princip alla utom WASP ska ge fan i att göra ballader.
Mest märkligt var att kamrat Hanses lirar keyboard i Nightwish.
Hanses matar sin brorsa
Hanses har hatt
Rättvisa
Josefsson tipsade nyss om veckans nyhet. Killen som vunnit fem raka Wimbeldon-titlar är ute efter våra kalsonger och trosor.
På www.bjornborg.com/en/Missions kan man läsa om en kampanj som går ut på att man skickar in sina använda - bromsspår absolut inget hinder - underkläder till en representant för Björn Borg . I retur får man en rabattkupong värd 5 Euro per inskickat intimplagg.
Anledningen till att bidragen gärna får vara lite slabbiga är att alla inkomna kallingar och trosor sedermera ska överlämnas till den krigsherre (engelska ordet Warmonger som det står i den engelska kampanjen är roligare) som vinner den omröstning som finns på sidan.
Nu leder George W före Fidel Castro. Jag finner det beklämmande att min favorit inte ens finns med bland Top 5.
Jag ser det framför mig. Vansinnet lyser ur President Mugabes gulvita ögonvitor när han grävt sig ur lasset som en skickligt dold grävskopa öst över honom under en av hans skogspromenader. Mugges favoritsyssler är ju som bekant lugna promenader, förtryck och gömma olika saker under sin läpp och så får utvald undersåte gissa saken (och den som gissar fel...).
På en utav hans gigantiska glasögonkalmar har just det paret fillingar som jag skickat in fastnat. Inför otaliga tvteam svär en svettig Mugge att någon ska fan få fan för det här. Det hela slutar med att 1) för att aldrig bli påmind om förnedringen förbjuder Mugge alla invånare i Zimbabwe att bära underkläder 2) många, många västerlänningar har erhållit 5 Euro rabatt på sina kalsonger och trosor.
Det kallar jag global rättvisa.
Tony
Nu har det uppdagats att Kroatien fick hjälp med tändvätskan - av en engelsman. SVT Text skriver om att operasångaren Tony Henry hade lite svårt med ord och uttal när han innan matchstart framförde den kroatiska nationalsången på dess originalspråk.
Tony råkade få till ett uttal som gjorde att ett könsord uppstod vilket nog var ganska oväntat, och sannolikt också ökade aggen gentemot landet England från kroatiskt håll. Det kan ju vara lite känsligt, när man blandar in kuken i motståndarlagets fina, fina nationalhymn.
I stället för "Du vet, min kära, hur vi älskar dina berg" chansade Tony lite och fick till raden "Min kära, en penis och ett berg".
Scott Carsons kassa målvaktspel och Tonys penispottpuri får nog ses som huvudorsak till debacklet. Tråkigt att inte England är med i EM, men kul att Tony råkade sjunga penis. Historien blir nog också lite roligare just för att Tony heter Tony och inget annat.
Det känns som om apor och könsorgan varit väl framträdande i bloggen den senaste tiden. Jag vet ju att mamma kollar in på sidan ibland och jag tror, men jag kan ha fel, att hon helst skulle läsa om annat.
Mamma: egentligen vill jag skriva om grejer som:
¤ att det är både ekonomiskt och trivsamt att göra sin egen sylt (och inte minst saft)
¤ att det är synd att svampsäsongen är slut
¤ och visst är det lite tråkigt att det är så mörkt ute (men då får man ju som gott är mer tid över för att läsa bra böcker).
Men det finns så väldigt många apor och könorgan därute. Och de verkar alltså samarbeta för att ta över mitt tänkande.
Heja Tony.
Nicke
Till min stora förvåning, och förgrymmelse, har jag upptäckt att den tecknade lilla apan har tagit plats i mitt hjärta. Jag viftar vanligtvis irriterat bort figurer som ska vara gulliga. Mumintrollen ska eldas ihjäl, Nalle Puh ser jag gärna i ett syrabad tillsammans med svinet Nasse och inte ens Lilleskutt skulle undkomma ett yxmord om det var upp till mig. Men Nicke Nyfiken är alltså otroligt gullig.
När Nicke hamnar i besvärliga situationer och gnyr och får hängmun tycker jag verkligen synd om honom. Trots att man vet att det ordnar sig till slut blir jag lite ledsen när Nicke blir förtvivlad över att ha hamnat i trubbel. Sedan när Nicke exempelvis samlat ihop alla kaniner han råkat släppa ut ur buren* och blir glad igen, då blir jag också glad.
Jag vet att det är oroväckande att min topp tre-lista på bra tvprogram just ser ut så här:
1. Plus (typiskt program för pensionärer och ekonomiskt lagda småbarnsfamiljer)
2. Deal Or No Deal (Martin Timell som programledare, det säger egentligen allt)
3. Nicke Nyfiken (tecknat för rätt små barn om busig och gullig apa)
Men allt står inte rätt till i Nickes värld. Trots att Mannen Med Den Gula Hatten till synes verkar snäll med Nicke är jag klart orolig. Man får nämligen aldrig se vad som händer i hans lägenhet om nätterna.
Mannen Med Den Gula hatten verkar ha ett dunkelt förflutet. Till att börja med är det underligt att han aldrig uppger sitt namn. Och han verkar inte ha kontakt med några kvinnor. Däremot kan han när som helst ringa upp ett barn som heter Bill och ser ut att vara 11-12 år och be om hjälp för att i nästa avsnitt få påhälsning av Rick i ungefär samma åldersgrupp. Jag förstår inte riktigt hans relation till dessa barn.
Jag sticker inte under stol med att jag misstänker att Mannen Med Den Gula Hatten tar på Nicke på ett otillbörligt sätt när kamerorna inte är närvarande. Jag tycker mig ibland se ett visst vemod i Nickes ögon, som nog inte borde finnas hos en oskyldig liten apa.
Ett drömavsnitt vore ett när Nicke gör uppror mot Mannen Med Den Gula Hatten. Kanske slår ned honom, säljer hans gula bil och sticker till Sverige för pengarna. Han skulle lätt få bli en redaktionsapa här på kontoret. Stoppa in Robbans hår i faxen, ta över luren när telefonförsäljarna ringer, sätta upp Mannen Med Den Gula hatten på vår Rättshaverilista** och mycket annat.
Du är välkommen Nicke!
* intill Mannen Med Den Gula Hattens lantställe bor en granne som har kaniner som Nicke bara får klappa under överseende av grannen, men Nicke är ju inte den lydigaste eller smidigaste apan i klassen
** Christoffer har tagit initiativ till en ombytlig doktirn där folk och fä listas som på något sätt bidrar till en sämre värld, ofta (men inte alltid) kopplat till vårt arbete.
Nicke Nyfiken sänds på SVT1 måndagar kl 18.00
Osmakligt
Det här med känslor är en historia för sig. När jag gick till kneget i dag projicerade jag en bild av den Trocadero som låg på kylning i jobbkylen. Vattnet i munnen visste knappt sina gränser. Väl på plats blev jag bestört över det faktum att Trocaderon var borta.
Det slog mig att jag under gårdagen gett bort den till Christoffer. Jag hade köpt två för att ha en Trocaderobuffert och i mitt överdåd råkade jag vifta bort ena flaskan. Upptäckten träffade rakt i bröstet. Ledsen, det är den bästa beskrivningen av känslan jag kände och i viss mån fortfarande känner (är bakistung i dag och en kyld Trocadero skulle göra hela skillnaden).
Poängen är att man de flesta dagar möts av nyheten att xx och i bland till och med xxx människor har mist livet i exempelvis Irak på grund av allehanda upptåg. Man registrerar men jag tror att det är många fler än jag som inte känner så mycket. Faktum är att avsaknaden av den iskalla Trocaderon tog bra mycket hårdare än nyheterna om alla människor som mördats i exempelvis Irak.
Mycket talar för att alla illdåd i Irak är mer värda att känna sig ledsen över än min tillfälliga brist på Trocadero. Min intellektuella avdelning flaggar ivrigt för att det är på det viset, men känslorna hänger alltså inte riktigt med. Osmakligt, men människan är ju ofta fantastiskt osmaklig när det gäller både ditten och datten (att någon kommit på uttrycket "ditten och datten" och att det används är ett fullgott exempel på människans osmaklighet).
Emilio Suarez Trashorras, och en del av hans polare, bekräftar vidare mänsklighetens fäbless för det sämsta. I rusningstrafiken den 11 mars 2004 dödade han med ett följe islamistlirare 191 människor i sprängdåd mot Madrids tågtrafik. Över 1 000 pers spikades upp på skadelistan. I går föll Emilios och de andras domar. Tre pers, däribland Emilio, åkte dit på 40 000 års fängelse vardera.
40 jävla 000 år. Jag ser framför mig Emilio i fängelsets cafeteria.
Medfånge: Tja. Vad sitter du inne för då?
Emilio (som gör en långsam, cirkulerande rörelse med fingret på kaffekoppens kant): Mördade ett gäng dårå...
Medfånge: Aj fan. Ett gäng, säger du. Hur många?
Emilio: Etthundranittioen, om man räknar.
Medfånge: Shit! Varför?
Emilio: De skulle åka tåg dårå...
Medfånge. Vilka as. Vad fick du för straff?
Emilio: Fyrtiotusen år.
Medfånge: Aj fan. Hur känns det?
Emilio: Jävligt segt.
Medfånge: Du, jag funtar på att tjacka en till Trocadero. Ska du ha nåt?
Emilio: Nä, det är lugnt.
***
Dagens, till och med årets, ord: oligark.
I motsats till aristokraterna härskar ofta oligarkerna i skymundan. Oligarkin har starka inslag av kriminalitet. Oligarki, ofta förknippat med Ryssland, har en slöja av demokrati över sig där politikerna själva äger stora delar av ett företag, alternativt är mutade eller skrämda till lydnad.
Varning
"Hälften av alla som drunknar har alkohol i blodet" står det i den varningsruta som medföljer en vinannons på framsidan till DN:s fredagsbilaga. Socialstyrelsen har tänkt till. Eller har den verkligen tänkt igenom detta?
Det innebär ju att den basunerar ut att det är precis lika stor risk att drunkna om man är nykter på sjön som om man är full på sjön. Då väljer man ju att vara full.
De får nog allt krydda varningstexten lite innan den biter. "Hälften av alla som har alkohol i blodet drunknar". Då tror jag att det kan ta skruv.
Jävla apa
Artikeln berättar om att staden har stora problem med vilda apgäng som gör inbrott och beter sig. Den vassaste lösningen hittills är att staten dresserat större och ännu vildare apor till att ge sig på de något mindre aporna för att få dem att sluta med sitt sviniga leverne. Listigt.
Detta lär bli veckans nyhet:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_515877.svd
Efter lite egna efterforskningar har jag antagligen hittat gärningsaporna:
De flesta klarar av att hålla masken, men kolla in killen längst upp till höger. Han ser ganska jävla skyldig ut och polaren bredvid till vänster ser förfärat att ligamedlemmen är på väg att bryta ihop och erkänna allt.
Apan längst fram var dock aldrig i närheten av mordplatsen, hälsar dennes advokat (Leif Silbersky).
Luftslottet som borde sprängas
Regeringen ska se över den så kallade statliga författarlönen. Det gillas.
Visst, författare ska väl också ha någon slags akassa. Problemet är de klantskallar till författare som får ett par hundra tusen pengar år efter år för att de inte kan leva på sina utgåvor. De borde komma ut ur luftslottet och inse att de inte har de kvalitéer som krävs. Folk vill inte läsa deras skit.
Sitter du i rollstol kan du absolut bli ishockeyspelare, men du kan inte tro att skattebetalarna ska betala dig mer än låt oss dra till med max ett år för att du ska dribbla puck på heltid. Du får allt sansa dig, sladda grillor på fritiden och söka dig till ett annat jobb.
Sedan finns det ett gäng pennfäktare som emottar ersättning år efter år utan att ens presentera några nya, häftiga verk. De har verkligen lagt sig tillräcka.
Börjar man gräva i detta träsk får man ont i ögon, näsa, mun. Här finns bröderna Peter och Marcus Birro som bägge ville ha pengar för att skriva var sin bok om sin pappa (som kom från Italien, vilket ju var speciellt) för några år sedan. Klart grabbarna skulle ha 283 000 tänkte utskänkningsnämnden och gav grönt ljus. Någon bok i ämnet hade inte dykt upp när Expressen skrev om detta för två år sedan, och efter en koll på Wikipedia och Adlibris verkar det som om bröderna fortfarande inte kommit till skott.
Men ska inte smala poeter och även romanförfattare som inte heter Gulliou eller Liza få finnas?
Jo, det ska de. Men kan de inte skriva på fritiden som vi andra vanliga dödliga? Nej, det kan de givetvis inte. De små asen.
***
Alla sportjournalister verkar eniga. I kväll har inte Nordirland en chans mot Sverige i emkvalet i fotballe. Så länge inte Sverige underskattar Nordirland, lägger de till (efter att de just gjort sig själva skyldiga till att underskatta Nordirland). Heja.
