granvik

När solen står som högst på himlen passar jag på att kliva nedför ståltrappan som leder till grottliknande Vampire Lounge på Östgötagatan i Stockholm. Nere i den dunkelt upplysta lokalen möter samtliga medlemmar i Amon Amarth upp och presenterar en presslyssning för kommande albumet "Twilight of the thunder gods" (Metal Blade). Det bjuds på limpmackor och promotionhövding Bussman på Triada försöker (förgäves) att bli av med ett parti mango.

Det är alltid vanskligt att kommentera en skiva efter blott en lyssning. Därför bör följande intryck av valda spår från Amon Amarths åttonde fullängdare tas med en nypa grovsalt.

Inledningsvis presenterar reslige vokalisten Johan Hegg albumets titelspår, "Twilight of the thunder god". Det rör sig om upptempodänga av ganska klassiskt Amon Amarth-snitt. Om inte öronen sviker mig nämns både Tor och Odin i texten. Allt är som sig bör även vad gäller lyriken, alltså.
Ett riktigt tufft heavy metal-stick bryter av efter den trallvänliga refrängen. Johan hävdar efteråt att bandet antagligen aldrig har låtit så mycket hårdrock som på nya given ("Inget fel i att hylla sitt ursprung"). I slutet av sticket repeteras refrängraden och därefter följer ett häpnadsväckande flinkt gitarrsolo.
"Med tanke på hur bra solot lät kanske ni fattar att det inte var vi själva som lirade solot" ler Johan. Det är Children Of Bodoms ena gitarrguru Roope Latvala som varit framme och bränt strängar.

I "Free will sacrifce" märks lite nya idéer i det stockholmska vikingalägret. Ett gungigt death ' n' roll-häng som närmast kan liknas vid Entombed är stommen. I refrängen hörs en mer typisk Amon Amarth-slinga och givetvis svänger det som Tors hammare en riktigt mulen dag. Lågt i bakgrunden hörs en knappt märkbar manskör. Enligt Johan hörs den bättre i vanliga stereoapparater än i barens PA-system. Snyggt, och bra val att låta den stämningsfulla kören lura i bakgrunden i stället för att ligga som ett lock.
Heavy metal-flörtarna består i detta fall av ett klockrent Judas Priest-riff en bit in i låten.

"Guardians of Asgaard". Johan undrar om den samlade pressen kan lista ut vem som gästsjunger på denna midtempobit. Ingen i församlingen knäcker facit. Man tänker "aha" när det står klart att det är självaste LG Petrov som huggit tag i mikrofonen, dels i ett par egna partier under verserna och dels som stödsångare i refrängen. Tydligen hade Entombed-vokalisten ursäktat sig och sagt att han var lite rosslig i halsen, men att han skulle ta en snabbkur bestående av kaffe och cigg så skulle det bli finfint.

Sitter han (skäggig) på ett moln? Heter han Peter, häckar i Polen och leder världens bästa death metal-band? Eller blev han uppmumsad av en grizzlyhane och ligger i en grav med namnet Timothy Treadwell inristat på stenen? Amon Amarth undrar - "Where is your God?".
Detta är den mest renodlade death metal-inledning bandet knåpat ihop på bra många år. Hade det tekniska köttriffandet varit uppbackat av blastbeats eller snabb tvåtakt hade det banne mig kunnat vara Cannibal Corpse. Vad som är säkert är att det rör sig om bandets kortaste låt någonsin, uppskattningsvis två minuter.
En liten, men eggande tuff, detalj är när det plötsligt blir tyst och man under en bråkdel av en sekund hör när Johan hämtar andningen, ta sats från tårna och så brakar helvetet lös på nytt.

När vikingarna for österut gled de ofta förbi Konstantinopel (numera Istanbul), eller Miklagård som de hornbeprydda krigarna själva benämnde staden. Johan berättar att vikingarna var högt uppskattade av kejsaren där nere för att de var rakryggade och alltid stod för sitt ord. "Varyags of Miklagård" sparkas igång med pampiga trummor och ett medryckande, bastant riffande. "Jävlar vad manligt" hojtar kollega Kling och det är bara att hålla med.
En traditionell Amon Amarth-dänga som lär gå hem hos alla fans.

Även i "Tattered banners and bloody flags" (arbetstitel: "The battle song") befinner vi oss på välkänd mark. I ett parti repeteras ett skrålande "höj!" och detta kommer säkerligen att spridas långt utanför scenen under liveframträdanden. Vad som sticker ut är ett ganska kort inslag som lätt kan tas för en synt, men Johan klargör att gruppen absolut inte använt sig av ett så plastigt instrument. Ett slags horn, är det som nyttjats.

I "No fear of the setting sun" ("Låten handlar om sista stunden i livet. Man ska dö nöjd över vad man åstadkommit i sitt liv") bjuds det på ett snyggt gitarrsolo, som är egenhändigt smidet den här gången. En fräsig upptempolåt som säkerställer att skivan inte slaknar.

Vanligtvis är det sångaren Johan som står för textförfattandet, men på "The hero" har basisten Ted Lundström slitit fram pennan. Kortfattat handlar låten om en man som för första gången i sitt liv gör gott, och därefter dör.
Smattrande dubbelkaggar är grunden och gitarren har kryddats med en riktig skön effekt som har Pain-vibbar. Mycket trevligt. Refrängen har en gitarrslinga som kan beskrivas som drömmande.

"Live for the kill" handlar om snubbar i björnskinn och vargdito. Ett till Judas Priest-aktigt riff. Sannerligen står heavy metal-aktien högt i kurs. Vet inte om det är ölen som spelar mig ett spratt, men ett riff påminner en del om ett riff i Paradise Losts "Pity the sadness". Med tanke på hur många av riffen som är patenterade Amon Amarth-riff känns det kul när bandet nosar utanför sitt invanda territorium.
En till blåvit gästinsats. Den här gången är det Apocalyptica som gått lös på sina cellos till fördel för Amon Amarth. Stämningsfullt!

Någon som sett "Dödlig fångst", där våghalsiga män trotsar pissväder och fiskar jättekrabbor, på Discovery Channel? Avslutande "Embrace of the endless ocean" vore det perfekta soundtracket. Vindarna blåser isiga när en man, slav sedan femton år, äntligen är på väg hem.
Plattans mest episka spår byggs upp av hårt, stötigt gitarrarbete i versen och en flytande, lekfull melodislinga i refrängen.
Den ledsna gitarren i slutet är inget annat än magnifik. Tänk norska Seigmen under dess mest melankoliska stunder. Inte hört talas om Seigmen? Ok, tänk Khoma då. Inte bekant med det bandet heller? Men vad fan, tänk Kent nedsänkt i en svart japansk brunn då.

Slutligen passar jag på att tipsa om Amon Amarths julorgie i Bochum som går av stapeln mellan den 28 och 31 december. Hela fyra dagar på raken kommer bandet att hålla hov. Första kvällen framförs "Once sent from the golden hall" i sin helhet. Kvällen därpå är det "The avenger" tur att lyftas fram. Tredje aftonen spelas "The crusher" och allt kulminerar med ett nyårsparty där "Versus the world" avfyras. Även nya spår kommer att liras samtliga kvällar.

"Twilight of the thunder god" släpps av Metal Blade den 22 september.

Missa inte intervju och recension i Close-Up #104, i butik den 16 september!


Johan Hegg, Amon Amarth
Foto: Daniel Josefsson (skärpa: Gud)

Högt uppskattade kamraten/kollegan Christoffer avverkar sin sista arbetsdag på redaktionen idag.

Av ofantligt många glada stunder väljer jag att uppmärksamma ett par.

Årets telefonsvar:

Christoffer sitter på bussen och en människa/get från datorföretaget ringer. Christoffer har en vecka tidigare lämnat in sin mac för att den är cp. Nu ska äntligen personalen börja fixa med hans burk. Datorninjan måste dock få reda på lösenordet för att komma in på hårddisken.

Christoffer vrider sig och kollar bekymrat runt i bussen, varpå han ber personen i telefonluren att vänta lite grann då bussen alldeles strax är framme vid hållplatsen. Väl avstigen levererar Christoffer lösenordet: Satanskuk.

"Så lösenordet är alltså... det här..." (datorexperten tystnar). Tänker uppenbarligen hålla sig på en respektabel vokabulär nivå. "Eh, ja, det är kanske lite pubertalt" medger Christoffer och bokstaverade därefter "s - a - t - a - n - s - k - u - k" för personen i andra ändan (som för övrigt bryter på tyska).

***

Årets telefonbus:

Sedan har vi telefonbuset med Jonathan. Christoffer smusslar till sig Jonathans mobil och sms:ar "Hej hej, du har en jättefin kuk" till Jonas i telefonlistan som Christoffer tror är jag. Men Jonas i Jonathans telefonlista är inte jag, utan Jonathans kusin. Jonathan blir jättearg på Christoffer.

Men han oroar sig i onödan, för Jonathans kusin svarar något i stil med "Vad bra att du tog upp det, känns ju lite pinsamt att påpeka en sådan sak själv".

***

Chrille - salut, tut, hatten av och lycka till på nya arbetsplatsen!

***

Drygt 1,5 kilometer järnvägsräls har stulits i Enköping. Den stulna rälsen väger 150 ton och järnet uppskattas vara värt närmare 400 000 kronor. Har du sett tjuvarna (kännetecken: konkar på 150 ton räls) kan du kontaka Uno Sjözing på Banverkets enhet Mark och Fastigheter.

http://nyhetskanalen.se/1.493103/2008/06/09/1_5_kilometer_rals_stulen

Hittade denna moderna klassiker när jag gick igenom lite länkar. För den som råkat missa denna höjdarintervju - här kommer Peter Lindholms lyckade intervju (publicerad i Metro 24 september 2007) med Per Moberg:

FÅORDIG. Osympatisk, dumdryg och ondskefull. Under hela sin skådespelarkarriär har Per Morberg gestaltat obehagliga figurer. Men som brutal machokock i matlagningsprogrammet "Vad blir det för mat" fick han i somras plötsligt känna på hur det är att bli folkkär.

Fast han verkar inte vara särskilt glad för det när vi träffades över lunch.

Känns det inte lite märkligt att plötsligt bli folkkär som tv-kock?
- Ja, haha. Livet är märkligt, eller hur?

Men hur känns det?
- Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!

Det tror jag inte att du gör.
- Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?

Vad vill du snacka om då?
- Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.

Du har inget att säga om det som händer innan och bakom, tankar och idéer, det som inte visas i tv?
- Jag tycker inte att det är intressant att berätta om det.

Varför inte? Du använder till exempel rätt okonventionella redskap. Skär lamm med sticksåg och skalar potatis med högtryckstvätt?
- Det har jag gjort i 15 år. Och det ser man ju där, vad fan ska vi sitta och prata om det för? Titta på det, säger jag. Folk kommer fram på gatan och säger: "Fan, vad jag gillar ditt program". Åtta personer på vägen hit stoppade mig och sa det. Då blir jag glad och säger tack. Det räcker! Jag har hatat den här jävla intervjusituationen ända sedan innan jag kom in på scenskolan. I 30 år!

Du vill inte ens ge ditt program extra uppmärksamhet nu när det sänds i mer undanskymda TV4 Plus?
- Jag skiter i det också. De får sända det var fan de vill! Det skiter väl jag i! Det får gå precis vad fan de vill! Måste jag ha några åsikter om det också? Vad är det du vill veta, vad är det jag ska berätta? Jag har ingen lust att lämna ut mig. Jag har ingen lust att tala om varför jag tycker det är jobbigt att bli intervjuad ... Hur ska du göra reportage om det här då? Skriva att jag är en gris bara? Gör det!

Eftersom du inte är intresserad av att prata så föreslår jag att vi avslutar lunchen under tystnad.
- Ja, har du inga frågor så kan vi avsluta den här intervjun.

Du vill ju inte svara på några.
- Jag svarar ju på frågorna hela tiden. Men du ställer ju inga.

Du, vi avslutar det här nu.
- Okej, det är inga problem för mig. Tack då.

Sweden Rock Festival är i full gång. Själv är jag rädd för att bege mig till ett ställe så pass nära Satans Anus. Är du, likt jag, ändå nyfiken på vad som händer på festivalen, men alltså inte beredd att chansa och vara så nära Skåne, rekommenderar jag Carlssons*, Josefssons** och Linnéas*** festivalbloggar. 

* Hittills har MC Hummer fått värmefnatt och uttalar sig svalt om Sabatons nya braksuccé "The art of war".

** Hyllman ska (fritt tolkat) överlista en knippe ryska björnhundar för att komma åt 50 000 minkar så att han kan sy kläder till alla coola norskar.

*** Linnét skojar lite om Def Leppard-trummisen Rick Allens avsaknad av högerarm. Dock ringde jag Internet som berättade att det var vänster arm som försvann under bilkrocken på nyårsafton 1984.

Carlsson: http://blogg.expressen.se/hardrock/



Josefsson: http://blogg.aftonbladet.se/24069


Linnéa: http://blogg.svd.se/festivalbloggen

peter harrysson + mördarsnigel (8 träffar)

folkmord + kenny bräck (11 träffar)

folkmord + amanda jensen (27 träffar)

glen benton + tip top (27 400 träffar)

Lennart, Göran, och Eva. Nä, de gamla hederliga namnens tid är förbi. Enbart i dag fick jag bekanta mig med följande förnamn under arbetet med prenumeranterna:

Semy

Indira

Cane
Ekwe

Nu väntar jag på att Buzz och Waldorf ska höra av sig med en adressändring.

Att Kiss är ett oöverskådligt populärt band går inte att ta miste på i Stockholm den 30 maj 2008. Halva stan är fylld av vuxna män och kvinnor med barnkalasmålade ansikten och fula t-shirts med Kiss Army skrivet över ryggen. Vadän denna dårskap?

Jag beger mig till Stadion med en ryggsäck fylld av frågor som måste få svar. Hur gammal är Gene Simmons? Varför klär de sig så fult? Kommer jag känna igen någon av låtarna?

Det känns lite obekvämt att dundra in tio minuter innan spelningen och ställa sig absolut längst fram. Framför de fans som köat sedan sju på morgonen för att få stå längst fram och vara närmast sina idoler. Men när Live Nation hör att cirkus Taylor kommer till Stadion för recension öppnas vissa dörrar om man säger så. Jag står precis vid scenkanten och gör mig redo för min andra hårdrocksspelning på lika många dagar.

Genom konsertens första trettio minuter har gubbarna Simmons och Stanley inte många rätt. De ganska tama låtarna blandas med mycket lamt och publikfriande mellansnack. Inte särskilt intressant. De två senast tillkomna medlemmarna Singer och Thayer får inte heller mycket spelrum då det bara är Paul Stanley som får prata och stila inför publiken. Efter fyrtiofem minuter får jag dock svar på min första fråga genom att konsultera en armémedlem bredvid mig. Gene Simmons är femtioåtta. Se där, tänker jag och vässar pennan.

Efter första akten - som man ändå får kalla den ganska ljumna delen av konserten innan extranumren börjar - imponerar inte. Den enda låten jag känt igen hittills är den relativt usla partydängan "Rock and roll all nite". Förvisso akompanjerad av ett schysst konfettiregn. Efter det tackar Kiss för sig och försvinner. Skönt, tänker jag och förbereder resan hem. Men icke, nu är det dags för extranummer som visar sig pågå ungefär lika länge som den ordinarie konserten.

Under extranumren lägger bandet i en högre växel och börjar dunka mer och mer igenkännbara låtar mot oss i publiken. De spänner också musklerna genom att bränna av en massa pyro som faktiskt är ganska effektfull. Sedan händer en massa märkliga saker på scen. Gene Simmons dricker blod och flyger lite. Paul Stanley kör lite linbana. Eric Singer åker hiss.

JONATHAN TAYLOR

SVT text rapporterar om en femtiosjuårig japan som tröttnade på att mat försvann ur hans kylskåp och installerade en övervakningskamera för att lösa mysteriet. I onsdags när mannen var ute började kameran att skicka bilder till hans mobiltelefon och visade en kvinna smyga ut ur en oanvänd garderob.

Polis skyndade till lägenheten och fann en femtioårig kvinna gömd i garderoben där hon bodde på en madrass. Polisen tror att kvinnan bott där i månader.

Inte för allt smör i Småland skulle jag kunna nämna mer än en In Flames-låt. Av den anledningen blev jag minst sagt förvånad när redaktör Granvik skickade mig till Gröna Lund för att recensera.

Den 15 500 man starka publiken kan inte få nog av In Flames, det märks tydligast på killen (geten. Red/Anm.) som spenderar hela konserten med att stå med ryggen vänd mot bandet, blunda och spela luftgitarr. Från min lätt elitistiska position uppe på någon sorts VIP-pedestal (hydda. Red/Anm) tittar jag ut över publikhavet och slås av två saker: In Flames-fansen är aningen snyggare än den genomsnittliga hårdrockspubliken, och jag frågar mig samtidigt, vad gör jag här?

Bandet gör en mastig entre till okänd låt ("Cloud connected" är klart okänd. Red/Anm), mastig för att baskaggens dunkande i introt cyklar tandem med fyrverkeripjäserna placerade under ljusriggen. Att smälla smällare har jag lärt mig är lite av In Flames signum, något de ser till att fortsätta med även under Gröna Lund-gigget.

Anders Fridén pepprar publiken med sin gnälliga (growl?)-sång och kärnfysikerna i första raden verkar mystiskt nog känna igen låtarna. Framåt femte eller sjätte låten från okänt album spänner bandet musklerna genom att dra på refrängen i text via LED-lamporna som utgör backdrop. Det hela känns mycket 2008 och Daft Punkskt/Kanye Westskt. Vid vissa tillfällen väntar jag på att en av gitaristerna, som ser lite ut som djävulen (inte Jesper Strömblad, utan den okände killen. Red/Anm), ska dra på sig en svart hjälm och börja stampa takten till "Harder, better, faster, stronger". Detta händer dock inte, men tydligt är att hårdrocken anno 2008 är ganska snygg och välkoreograferad.

Tyvärr är det så pass ljust ute att den snygga inramningen inte kommer till sin fulla rätt, något som leder till att jag måste ta en till öl och fokusera på musiken istället för att virra bort mig i LED-lampornas drömland.

Mot slutet av spelningen spelar bandet en låt som går ganska fort och spetsas till lite extra av att sångaren skriker lite. Ganska exakt som låten innan. Och den innan det också. Så helt plötsligt var det slut, och publiken kan inte förstå det. De vill att In Flames Gröna Lund-spelning ska vara för evigt. Det vill inte jag eftersom inga av låtarna ger mig särskilt mycket.

Det är tajt och välgjort, men inte särskilt engagerande. Ungefär som en fjäril.
JONATHAN TAYLOR

(Nästa recensionsuppdrag för Jonathan Taylor Fisk: Kiss på Stadion)

En döv dvärg som rastar sina sköldpaddor. En saga för god för att vara sann?

Icke!

Följande utspelade sig nyligen utanför redaktionens fönster (dövheten verifierades genom att kvinnan pekade på sina öron och gjorde nåt teckenspråktrix när en förbipasserande försökta inleda en konversation):


"Ta det lungt när ni leker"


Chill med sköldis


Mer chill med sköldis

Cornelia observerade en så rolig sak på tåget i morse: "på tåget idag var det en mamma och hennes typ 3-åriga barn. Barnet satt i vagnen och åt en smörgås. Då kom en blind gubbe och hans blindhund på tåget. Hunden gick fram och åt upp barnets macka! Hahaha det såg så jävla kul ut. Barnet blev jätteförvånat och mamman också. Tror inte det är vanligt att blindhundar är så olydiga".

Grattis blindhunden - du är veckans hund!

(blindhunden på bilden har antagligen inget med mackstölden att göra)

I fredagens DN berättades det om en rysk elektriker i staden Vologda norr om Moskva som gick omkring med ett knivblad instucket i ryggen utan att märka det.

Mannen, 53-årige Jurij Lyalin, hade som vanligt druckit sin beskärda del av vodka när han kom i bråk med en säkerhetsvakt på fabriken där han jobbade, skriver tidningen Komsomolskaja Pravda som citeras av nyhetsbyrån AFP.

Under bråket med vakten blev Lyalin stucken med en kniv i ryggen men märkte inte att bladet, som trängt 15 centimeter in, hade gått av och satt fast.

Efter att ha gått hem för dagen kände han sig trött och lade sig för att sova. Nästa morgon återvände han till fabriken bara för att skickas hem av sina överordnade eftersom han fortfarande var för berusad.

Vinglande längs gatan tog sig den 53-årige Lyalin mot hemmet men missade den första busshållplatsen och fick fortsätta fram till nästa. När han väl hittade hem tog han sig en bit att äta innan han somnade.

Några timmar senare väcktes han av sin fru som först då upptäckte att hennes man hade ett knivblad inkört i ryggen.

Då hade det gått ett dygn sedan bråket på fabriken.

Enligt den läkare som behandlade Lyalin hade 53-åringen haft en enorm tur eftersom kniven inte träffat några vitala organ.

Jurij Lyalin själv såg nyktert på saken:
- Vi drack tillsammans och det händer en del saker när man dricker, sa han till tidningen.

Grattis Jurij Lyalin - du är veckans ryss.

Veckans djur är björndjuret. Kallas också trögkrypare och något rätt krångligt på latin.

Björndjuret har av forskare klassats som det hårdaste djuret på jorden. Litet (cirka en millimeter) men ack så hårt. Här har vi en livsform som får kackerlackan att framstå som en bräcklig pojkscout med diabetes, överbett och föräldrar som kör Fiat, Citroén eller annan italiensk/fransk bögbil.

När folk i vetenskapens namn utrett hur mycket man kan försöka döda ett björndjur innan det går med på att dö har de häpnat. Frysas ned till den absoluta nollpunkten (-273,15 grader) i ett par veckor? Brrr, tänker björndjuret, men gör testet och kommer ut som en vinnare. Ett par månader utan mat, liggandes i strålning av Tjernobyl-klass? Ah, skönt, tycker björndjuret.

I veckan kom 5 000 björndjur hem från en tolv dagar lång rymdresa. De skulle som första djurart någonsin utsättas för den riktiga rymdmiljön med både vakuum och kosmisk strålning. Nästan alla björndjur klev av rymdfärjan med flaggan i topp.

Grattis alla björndjur - ni är veckans djur!