granvik

• "Fram till jag var trettiofem år hade jag ångest över att jag inte dödat någon..." (Peter Dolving om sitt störda mansideal)
• "Med risk för att låta jävligt rå: jag är rätt glad över att hon är död. Då slipper jag ha den här överhängande risken att hon ska flippa ut och komma hit med ett hagelgevär och skjuta mig och min familj..." (Peter Dolving om sin mamma).
• "Jag blev ustatt för övergrepp i ungefär ett års tid av en av killarna..." (Peter Dolving om tiden på ett ungdomshem. Han var tio år och året därpå började han supa).

Johnny Hagel på Roadrunner fullkomligt sprutade ur sig ölbiljetter på tjyvlyssningen av Satyricons nya album "The age of nero" i går, vilket han ska ha tax för. Plattan är kanon och känns som en "Now, diabolical part II". Satyr såg sportig ut, med bakåtsklickat hår och korrekt hållning.

I sann "Extras"-anda gav jag och Linnéa olika dilemma till varandra. Ett som jag fick var: "Du måste vara gift med Regina Lund resten av ditt liv, och göra dina äktenskapliga plikter, eller höra Comus musik i huvudet dygnet runt resten av ditt liv. Vad väljer du?"
Comus är ett engelskt proggrock/folk-band som låter lite medeltidsveckan, lite Samhall och mycket brun plysch. Jag blev så skräckslagen av detta omöjliga dilemma att jag tror att jag inte ens lyckades formulera ett svar.

Här är ett jag gav till Linnéa: "Antingen måste du säga ordet getkuk en gång i varje samtal du har med din mamma i resten av ditt liv, eller så måste du byta namn till Gunilla. Du får inte förklara för mamma varför du säger getkuk och du måste stå fast vid att du bytt namn till Gunilla för att det är fint."
Linneá undrade om hon verkligen måste säga getkuk även om mamman skulle ringa och berätta att någon dött. Det måste hon. Vi enades om att "Åh nej, det suger verkligen getkuk!" faktiskt skulle kunna fungera i ett sådant sammanhang. Därefter valde hon getkuk-alternativet.

Messiah överhörde samtalet och undrade vad det var som pågick. Linnéa förklarade att det var en slags "pest eller kolera"-lek. Den forne Candlemass-sångaren gick i gång direkt, utan att ens ha fått ett propert dilemma tilldelat sig.

- Jag väljer pest alltså. Lätt pest! Kolera är väl en mysko könssjukdom, som syfilis. Aldrig att jag fläker ut mig i nån sån där satans stol! Pest ska det vara.

Messiah drog också en galant historia om när han såg Black Sabbaths återföreningsgig på Globen.

- Jag stod längst fram och headbangade som en tok. Efter kanske en halvtimme kollade jag upp och märkte att jag var den ende som verkligen röjde järnet. Det lade Ozzy märke till. Han fattade att jag var helt inne i musiken, att jag var den som röjde, så han kom och hällde en hink vatten över mig, ha, ha!

Ja, Messiah, antingen berodde det på det, eller så ville Ozzy helt enkelt busa lite med din frisyr.

Det hela börjar med att jag reagerar på en detalj i en annons i Close-Up #104:

Alla vet att det rör sig om skitfilmer när de svenska distributionsbolagen lyfter fram citat och betyg från marginella svenska medier* eller utländska filmtidningar.

Därför blir jag väldigt misstänksam när jag ser att de som lanserar vinet Casillero del Diablo rotat riktigt långt ned i mediaavgrunden innan de hittat någon som skrivit positivt om sitt vin. Den där Håkan Larsson i Täby Danderyd Tidning måste vara en förortsalkis som skriver vad som helst för en låda gratis rödtjut, konstaterar jag nyktert.

Googlingen "Håkan Larsson" + "Täby Danderyd Tidning" resulterar i endast 9 träffar. Den här killen sitter på avbytarbänken. Täby Danderyd Tidning publicerar en text i halvåret för att slippa hans tjat.

Trots att Håkans recensioner inte publiceras jätteofta är kostnaden att förse honom med en jämn ström alkohol, i sammanhanget, väldigt blygsam. För när hans texter väl letar sig genom tryckpressen rör det sig alltid om citatvärda grejer som man kan blåsa upp i annonskampanjer.

Håkan är vindistributörernas säkra kort. Han är inte opålitig, som de andra. De som har råd att köpa eget dricka om det skulle behövas.

Håkan Larsson (på riktigt):

Men det är tur att man är grundlig. Det korrupta suparsvinet Håkan Larsson visar sig i själva verkat vara en seriös aktör inom den svenska vinrecensionsscenen. Håkan har nämligen chefat för moderskeppet inom svensk mat- och vinjournalistik.

Ett utdrag från en artikel publicerad i Aftonbladet den 15 oktober 1998:

"Hur känns det att dricka sur disktrasa?
Allt om Mats chefredaktör Håkan Larsson vet.
- Beyaz är ungefär lika pissigt som det brukar, säger han.
Tidningen har för 27:e året testat hela Systemets vinsortiment.

De fem herrarna i Allt om Mats testpanel satt i tre veckor i augusti och testade 1 600 viner.
- Det blev 80 till 100 viner om dagen. Vissa dagar var kämpiga, när vi tröskade mycket halvtorrt vin i 50-kronorsklassen, säger Håkan Larsson.
- I år fick jag dessutom tennisarm av vinprovningen. Det var för intensivt ett tag, skrattar han."

Detta är alltså bara en del av artikeln. Vill ni läsa allt vad mannen som hade tennisarm på grund av alkoholdrickande redan för tio år sedan hade att säga, klicka här.

Själv har jag nu funderingar på att starta magasinet "Allt om Mats Nyström". En dummy av omslaget till nummer sjutton kommer här:

* Undantaget som bekräftar regeln är "Sherdil", som handlar om Sanna (spelade av "Fucking Åmål"-stjärnan Rebecka Liljeberg) som räddar Arabhingsten Sherdil från slakt. Omslaget till den svenska hästactionrullen basunerar ut att filmen erhållit 4 av 5 jordgubbar i Lilla Aktuellt. Det är den värd.

Regeringen anser så klart att ryssens holmgång i Georgien är läskig. Man vet aldrig när den attackerar, så nu ska Sveriges försvarsbudget stärkas med en extra miljard.

För en miljard kan man köpa mycket som gör en anfallande stormakt paff:

• Man kan hyra USA:s Irak-styrka i tolv timmar.
• Eller tjacka 1,8 stycken Jas Gripen-plan.
• Eller skicka 200 miljoner sms till Ryssland och be dem anfalla nån annan (eller bara dryga sig).

• Eller hyra ett disco inklusive dj i nästan i 120 år (kontakta [email protected] så svarar han gärna på dina frågor).

På nyhetsfronten är det nästan så att allt oväder blåser bort alla trevliga telegram från Paralympics i Peking. Härlig inledning av Sverige med guldpeng till Jonas Jacobson i 10 meter stående luftgevärskytte och samma valör tog Anders Olsson på 100 meter fritt. Båda slog även nytt världsrekord i sina grenar.

Men nyhetsrapporteringen från Paralympics är tyvärr lite slarvig. Det framgick inte riktigt hur Jacobson, som är rullstolsbunden, löste ståbiten. Det framgick inte vilken sport Olsson sysslar med (simning får man förmoda) eller vad det är för fel på honom.

Vad som däremot står klart är att det inte är tillräckligt mycket fel på Jessica Gallagher från Australien. Den synskadade tjugoåringen hade anmält sig till fem friidrottsgrenar men fick nobben då det visade sig att hon inte såg tillräckligt dåligt.

Gallagher säger sig ha "varit medveten om risken" innan hon åkte till Kina och att "det negativa beskedet" att hon ser rätt bra inte kommit som någon chock för henne. Hon har starka förhoppningar om att hennes syn ska hinna bli tillräckligt dålig till Paralympics i London om fyra år.

Saltpetersyra eller upprepade tittningar av Colin Nutleys film "Angel" torde göra susen, men det kanske klassas som doping i dessa sammanhang?

Och på tal om oväder. Undrar om de blågula deltagarna skämtar om att de är med i Paraplympics om det regnar i Kina.

Jonas Jacobson, guldmedaljör i 10 meter stående luftgevärskytte

Det dröjer inte mer än ett par minuters promenad från hotellet innan vi ser ett stridsflygplan som står parkerat utanför ett hus. Då känner vi oss välkomna till Polen.

(Josefsson-mannen)

Väl inne på det IKEA/Dagis/Indian/Nacho/Bandidos-inspirerade spelstället...


... är det tjyvjtjockt med folk. Uppskattningsvis 1 207 pers. Några sitter redan och sover trots att uret inte visar mer än 12.30.

(Sovmannen)

Vi bondar snabbt med lokalbefolkningen och bäst kompis blir vi med en kille som har ett utseende som indikerar att han borde digga Iced Earth. På eget initiativ berättar han på polska att han fått "hemoroidsky". "English please", uppmanar jag. "My ass is kaputt" förklarar Iced Earth-mannen med ett snett leende och gräver demonstrativt i de nedre regionerna.

(Iced Earth-mannen)

Av alla band som lirar är Entombed bäst. LG Petrov är ju den klarast lysande stjärnan i alla sammanhang han dyker upp.

(LG = chief rebel angel)

Det vi ser av Dismember är grymt och bandet har satt upp ett gulligt mjukisdjur på ena stärkaren nära trumsetet.

(Dismembers Thomas Daun + mjukis)

Trots att Rotting Christ dras med en trummis som gått i baskaggeskola hos Lasse Ulrich och har en sångare som låter betydligt vassare på skiva är bandets uppträdande helt ok.

Gorefests frontman Jan-Chris de Koeijer som ser ut som en korsning mellan Fredrik Strage och Zak Tell. Han formar munnen till ett stort O och låter som om han kommer från en annan del av Holland när han sjunger. Han har ridstövlar. "Reality/when you die" är en fantastisk låt och trummisen är fenomenal.

(Gorefest)

Nile manglar som alltid förr och uppskattas i lagom dos. På efterfesten siktar jag Dallas som vinglar nedför en trappa. När en herre i följet märker att jag tar en bild ryter han "Why don't you go fuck yourself".

(Dallas och "Fuck yourself"-mannen)

Födelsedagsbarnet Vader lirar ett långt set som så klart är bra men det känns som om något saknas. Någon riktig kalasstämning infinner sig aldrig. Detta kan så klart ha att göra med att Peter har jättefjantiga pjäxpjucks på sig.
Det beror nog i alla fall inte på att vi inte hajar mellansnacket, som så klart är på polska. I dag nås jag av nyheten att både Daray och Mauser slutat i bandet. Eftersom Novy nyligen sa upp sig har alltså hela bandet lämnat Peter på en månad. Någonting stod uppenbarligen inte rätt till i Vader. Vad som hänt kan ni läsa om i Close-Up #105 som utkommer 3 oktober.

Dagen efter vaknar vi upp ackompanjerade av polsk cirkus på tv.

(Cirkusmannen)

Eftersom jag tappade min mobil nånstans inne på spelstället ber jag resekamrat Josefsson att skicka ett sms som lyder "Du hatar cirkus" till min mejladress. Detta för att jag vid hemkomst ska bli påmind om att jag ska blogga om hur mycket, och varför, jag hatar cirkus. Jag kommer inte riktigt ihåg upplägget för det tilltänkta blogginlägget men det gick väl i princip ut på att cirkus är hemskt och att det enda som är lite kul med cirkus är de där sälarna som sitter på en pall. Men det är ju synd om sälarna så inte ens den grejen kan jag se positivt på. Nä, bränn alla cirkusar.

Lunch ätes på en rätt fin restaurang. Josefssons sug efter knogar blir tillfredsställt då han ropar in "Piglet knuckles with fried cabbage and horse raddish".

(grisknoge polish style)

Själv fegar jag med en "Pork with mushroom sauce and french fries".

(Foto: Josefsson. Skräpa: Gud)

Mina french fries kommer i form av överkokt (ej friterad), osaltad potatis och svampsåsen är en stor hög med kokt kål med några små tendenser till svampbitar som tittar fram här och var. Josefsson får precis samma tillbehör så man kan gissa att de kör samma lika till alla oavsett vad man beställer. Det blir ju mest praktiskt så. Förrätten består av en tallrik med tre olika högar. En hög är rivna morötter blandat med riven kål. En hög är riven kålrot. Och den sista högen är riven vitkål. Alltsammans upplagt på ett blad salladskål.

Det polska köket kan vara det mest störda av alla kök. På spelstället står en uråldrig tanig liten gubbe med kockmössa och langar fram den tröttaste födan man kan föreställa sig. På menyn står 10-12 rätter uppradade men i verkligheten finns det bara en rätt att välja på. När den sedan är slut så kommer en ny rätt som i snigelfart portioneras ut tills även den tar slut. I och med att detta är den enda matserveringen på hela stället är kön konstant sju mil lång.

(Kockmannen lackar över att folk lackar över hans snigeltempo och risiga krubb)

När det blir min tur har tyvärr de brända korvarna med illgul senap tagit slut och jag får då välja på kycklingben med surdegsbröd på papptallrik.

(Japp, detta var allt på tallriken: två ledsna kycklingben och två halvtorra surdegsbröd))


(Men vi är lika glada för det)

Den riktiga sjukdomen hittar vi dock på flygplatsen. De rackarna lyckas med konststycket att göra en så banal sak som en salladsbuffé helt oätlig:

Grekiska salladen: Fetaosten är slemmig och smakar unket. Paprikan är förvisso krispig men har en märklig bismak. Isbergssalladen har flera nyanser av brunt.

Äggsalladen: Döps genast om till pruttsallad. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Pastasalladen: Här är jag skrämd från vettet för allt som härstammar från salladsbuffén, så jag smakar bara en enda pastabit som jag norpar från Josefssons tallrik. Den smakar gammalt kylskåp. Dock hävdar Josefsson att det blir bättre om man dränker pastabitarna i en mystisk senapssås.

Fruktsalladen: Inledningsvis är jag beredd att jag kocken en elogé. Det verkar faktiskt som om rackaren fått fruktsalladen, som till nittiofem procent består av frukt på burk, att verkligen smaka frukt på burk. I den här fasen av denna ickemiddag skulle det vara guld värt. Efter flera lyckoträffar stöter jag dock på en bit som har en utmärkande fadd smak. Josefsson testar också en tallrik fruktsallad och han har inte lika tur som jag utan stöter direkt på en fruktbit som inte mår bra.

Oj vad vi längtar efter svensk mat som pizza, hamburgare och sushi.

Snart är klockan slagen för Polentrippen och Vader-partyt. Uppladdning består i att jag kommer heja på alla polacker/polskor i Golden League-tävlingen som TV 4 sänder i kväll. I morrn bitti bär det av.

Kalaset drar i gång redan 11.00 så vi missar tyvärr Grave och kanske också de gamla grekerna i Rotting Christ. Siktar på att se Dismember 14.00 i alla fall.

Har fortfarande inte fått bekräftat att jag får intervjutid med Peter Wiwczarek men eftersom det är skivbolaget som pyntar flyg och hotell så vore det ju utomordentligt tragisk och klantigt om de inte kan fixa loss i alla fall en halvtimmes snacktid till mig.

Ej heller är backstagepass kirrade. Men jag vet i alla fall vars spelstället ligger och var vi ska bo.

Här på Stodola (The Warsaw University Of Technology Students Central Club) firar Vader 25 bast som band:




Ser ju fint ut, det där.

Fyra glada bagare tyckte i alla fall att tjugo exemplar av denna bruna läckerhet inte var någon match. 

Hej till förgiftningssymptom.

För att inte fler ska gå bananas i köket med en hink muskotnötter har tidningen nu skickat ut varningsbrev till 50 000 prenumeranter samt dragit in hela lösnummerupplagan.

Ha, ha, ha, tjugo jävla muskotnötter - jag ser framför mig när den lilla samlingen kakmonster stod där och svettades vid rivjärnet vid nöt arton.











"Puh, men bara två muskotnötter till nu, sen är världens godaste äppelkaka ett faktum.".



Att de lyckades glufsa i sig det färdiga bakverket utan att förstå att de svängt ihop världens vidrigaste äppelkaka är ett stort mysterium. Som bekant har ju muskotnöten en något pikant smak (det som egentligen skulle stå i receptet var två kryddmått...).

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1632201.svd

"Succén är här igen! Den 5-6 oktober 2008 förvandlas Silja Galaxys vanliga kryssning till ett äventyr fyllt av upplevelser, insikter och budskap från andra sidan...

Det bjuds seanser, mässa, fördrag, meditation, dans, underhållning och god mat och dryck. Storseanser med bl.a. Iris Hall, känd från TV-programmet 'Det okända"'och Benny Rosenqvist, också han känd från olika TV och radioprogram. Dessutom författare till bästsäljarna 'Överlevaren' och 'Shoppa inte kärlek när du längtar'.

Privat sittning med någon av alla de duktiga medium som är med ombord går att tidsboka."

Tänk tanken att man åker med på denna kryssning. Första halvan kan man spendera, iklädd kanske lila klädsel, med att agera lite fundersam och innerlig och gå runt och prata med de av resenärerna som verkar mest kocko (ja, alltså kan man välja vem som helst i princip). Samla material till bloggen, kanske göra ett par intervjuer med Benny Rosenqvist och Iris Hall. Sistnämnda har säkert mycket sköj att berätta om vad som brukar hände på hennes storseanser.

Andra halvan av resan kan man kanske ägna åt saker som att bli full och spy och sedan snabbt få sin aura fotograferad, crasha en seans genom att sätta sig mitt på golvet och skratta fram Åsa Nisse-repliker och slå sig på knäna. Möjligheterna är oandliga.

Mer ordfynderi: när jag beskar bilden ovan i Photoshop och sparade den fick jag välja mellan kvalitet låg, MEDIUM och hög. Lätt val där...

Kom igen nu, vilka känner sig sugna på att haka på mig på Andarnas Kryssning?

OS närmar sig sitt slut. Kul med svenskarnas silver i cykel, häst och... ja, vad var det fjärde silvret nu igen?

I stället för framgångarna kommer i alla fall jag att minnas bakslagen. Holms rivning, Kallur rivning, Karonens förkylning och Arvidssons bortförklaringar (som innehöll allt utom möjligtvis "Alltså, en jättestor drake åt upp mina originalspjut så jag var tvungen att bygga ett spjut av min egen ryggrad... och då blev det lite svårt att tagga till").

Men - om Jörgen Persson osannolikt nog tar sig till bordtennisfinal i natt är alla motgångar glömda.

Till sist: ingen kan ha ungått det faktum att ingen i sporten gång faktiskt ägnar sig åt gång. Sporten verkar i stället gå ut på att lubba så snabbt man kan samtidigt som man får sitt springande att se ut som om man går.

Det bisarra är att alla inom sporten har ett avtal om att det är så det ska gå till. Tidigare har domarna, som likt hökar övervakar de tävlande, haft tre varningar att dela ut för de som inte lyckas dölja sitt springande tillräckligt väl. Eftersom alla så pass ofta ränner på utan rim och reson har nu domarna börjat säga till de tävlande innan de varnar. En varning föregås av en eller flera förvarningar ("Hörru, jag varnar dig - om du inte döljer ditt springande bättre snart tänker jag varna dig").

Vad blir nästa OS-sport?

En simmare som tröttnat på att jämt komma sist uppfinner sporten som går ut på att så fort som möjligt ta sig fram i bassängen utan att det ser ut som om man simmar.

Man ligger på rygg med en drink på magen och softar i solen och läser en bok. Inledningsvis fifflar man sig framåt med hjälp av att paddla lite med fötterna och härma rörelseschemat hos en säl. Och när deltagarna fullt ut börjar crawla kliver domarna in: "Hallå, ditt crawl ser inte tillräckligt mycket ut som om du ligger och solar. Jag varnar dig om att en varning snart kan komma att delas ut."

Knappt en vecka kvar tills jag och Hyllman Josefsson drar till Warszawa. Tillställningen som lockar är Vaders tjugofemårsparty där, förutom födelsedagsgruppen själv, styva akter som Entombed, Nile, Rotting Christ och Grave kommer att lira.

Polen-peppen börjar växa till ett litet monster.

Våra zloty ska vi bränna på gediget polskt krubb som "knuckles with fried moons" eller "shoudler with assorted vegetables". Och vi ska dricka en himla massa Vader-energidryck vars lansering inleds på festivalen:

THE SHOW OF CHRISTMAS går av stapeln, för tredje året på raken, i Globen den 19 november. På scen står Jill Johnson, Andreas Johnson, Titiyo, Thomas Di Leva, Amanda Jenssen, kören One Voice under ledning av Gabriel Forss, Björn Kjellman, Mark Levengood samt en hemlig gäst.

Biljetterna släpps idag, måndag den 18 augusti.

Nu har FRA chansen att signalspana lite för att se vilka som köper plåtar. Sedan kan de skicka runt Nordic Battlegroup i Sverige och döda alla på listan.

God jul, era små as.

Vet inte vad som är mest tragiskt: att kvällstidningarna har löpet "Agneta Bolmes sista timmar" eller att ett sådant löp tydligen säljer en massa tidningar (måste det ju göra, eftersom det inte var länge sedan det basunerades ut "Ingela Agardhs sista timmar" med stora bokstäver).

Två svenska, gedigna tvsemitanter har gått bort i cancer. Tråkigt, speciellt för de anhöriga. Att svenska folket skulle ha behov av att suga i sig detaljer om dessa kvinnors sista timmar i sjukhussängen är för mig fullständigt obegripligt.

Sådan där kartläggning av folks sista timmar känns befogad i fall som exempelvis Anna Nicole Smith. Där kan det titta fram fakta som "Cirka sju timmar innan Anna slutade andas hade hon sniffat kokain från nosryggen på en delfin och DNA-tester efter Annas död visade att hon var syster till sin pappa".

Men Ingela och Agneta - ?????

SVT text rapporterade igår om en iransk* man som vandrade genom sin hemby med sin frus avhuggna huvud i handen. Sedan hotade han polisen, stal snutåket och brände iväg. Mannen och kvinnohuvudet kunde senare infångas.

Låt mig spekulera om följderna:

Kvinnan åtalas för ansiftan till mord, förargelseväckande beteende, anstiftan till olaga hot samt bilstöld.

Mannen får stå till svars för fortkörning.

När vi ändå är inne på Iran, varför inte dra några roliga Iran/hårdrocksvitsar som jag hittat på:

Vad heter Irans största hårdrockscoverband?

(Iran Maiden)

Vad heter bandets största hit?

(I ran to the hills)

Vad heter gruppens styvaste gitarrist?

(Adiran Smith)

* Mannen (och även huvudet) var i själva verket av grekisk härkomst. 

Idag skriver The Sun om Mike och Gary i Portland som inspekterade trädgården.

Gräsmatta: check

Maskrosor: check

Stentrappa: check

Död delfin: check

Delfinen hade två huggmärken vilket tyder på att den kan ha blivit rånad på sitt glada humör och fisk.

Lär artikeln här.

Annat delfinkul: